Sataros var med och grundade Arckanum en gång i tiden, när Shamaatae fortsatte bandet som ett soloprojekt så grundade Sataros projektet Sataros Grief. 90-talet var kantat av en hel del brokigheter, men även en hel del black metal. Direkt från Mora svarade Sataros på mina frågor.

/Bure Bödel

Hallå där Sataros, du har varit rätt duktig på hålla dig från rampljuset trots att du tidigt var en del av den svenska death/black metal-scenen. Din första demo var med bandet Absorption 1990, sedan rullade det på med Arckanum och du var även medlem i Sorhin under ett tag. Vad kan du berätta om den första halvan av 90-talet?

Första gången som jag och Shamaatae möttes var på Strandens högstadieskola i Mora. Han hade precis flyttat hit från Göteborg och skulle börja 8F och jag 7F. Den dagen så skulle alla i klass 7F, 8F och 9F umgås och göra saker tillsammans. Vi hittade varandra direkt via musik och en gemensam känsla av att inte passa in. Vi bestämde rätt omgående att vi skulle starta ett band då han redan var en kompetent trummis och jag en usel gitarrist. Precis som du nämner så blir första bandet Absorption. Ett band som kanske hade mer rötter i thrash metal än något annat, det var väl bara det att thrash metal inte hade sina guldår under den tiden. Jag var frälst i Testament, Kreator, Tankard men även band som W.A.S.P., Iron Maiden, Saxon och Venom som fyllde min vardag. Det var musik dygnet runt under den tiden och när black metal sparkade in dörren blev det en hel livsstil. Efter Absorption blev det dock mycket death metal och det var nog Deicide som fick mig att älska den musiken till att börja med. Det var så många band som kom på en gång och jag älskade Florida-soundet, men mina husgudar kommer alltid vara At The Gates. Innan så var det band som Napalm Death, Benediction, Bolt Thrower, Pungent Stench och Carcass som slaktade högtalarna. Efter ett par år så startade vi dödsmetallbandet Disenterment tillsammans med Basse och under en kortare period så var även Tommy Erixon med, han kom då ifrån Umeå-bandet Nocturnal Rites. Vi gjorde några spelningar, bland annat en i Bergsjön där publiken till slut stod och skrek ”hem och repa” i kör. Det var helt sjukt men vi fick black out på samma ställe i en låt och vi började om tre gånger utan att lyckas spela klart låten. Vi spelade även in en femlåtarsdemo som faktiskt är helt ok. Hur jag sedan kom att börja spela med Sorhin var nog genom att Shamaatae började spela trummor med dem och någon tyckte att jag kunde vara med och testa. Jag var med på en spelning som finns någonstans, den är inspelad på VHS. Jag skrev en del låtmaterial, men om det är något som är med på någon inspelning har jag ingen aning om.

Kommer du ihåg vilken din första kontakt med death respektive black metal var?

Min första kontakt med vad vi idag kallar black metal var den ”andra vågen”. Jag räknar inte med de tidigaste banden som Venom och liknande. Jag minns det väldigt tydligt, jag och Shamaatae var och hälsade på någon släkting till honom i Göteborg och vi skulle gå till Dolores och köpa varsin LP-skiva. Jag fastnade direkt för ett omslag som var både rått och på sin tid unikt. Shamaatae köpte för övrigt en skiva med bandet Disastrous Murmur som var sjukt bra. Jag köpte i alla fall skivan och vi åkte hem till hans släkting och la på den på vinylspelaren och vi bara tittade på varandra och tänkte ”va fan är det här?” Ska det låta så här? Ingen bas? Vi lyssnade om och om igen och känslan av att ”jaha, så här kan man också göra” var så mäktig och överväldigande. Från den dagen var black metal våra liv. Skivan var “A Blaze in the Northen Sky” med Darkthrone. Vi blev snabbt besatta av livsstilen och klädde oss bara i extrema metalkläder. Det blev på allvar och vi fick snart kontakt med likasinnade runt om i Sverige. På den tiden så brändes kyrkor, folk tog livet av sig på olika extrema sätt och andra blev mördade i svartmetallens namn. Vi blev svurna Satanister och fördjupade oss i böcker och läror efter bästa förmåga. Vi kom i kontakt med olika satanistiska ordrar och nätverk. Vårt magiska arbete växte i samband med att vi lärde oss att sortera bort musikfolk som inte hade för avsikt att gå den vänstra vägen och genom att lyssna på dem som hade vandrat längre på den stigen. Våra texter och vår musik blev en förlängning av det magiska arbetet. Vi levde black metal och köpte till en början allt trams kring life metal och kriget mellan den svarta cirkeln och Stockholmsbanden. Det var så mycket trams på den tiden samtidigt som det var på blodigt allvar, men det är väl så det är när man är ung. I dag älskar jag att slänga på en gammal Entombed eller Dismember-platta, på den tiden var det uteslutet.

Vilka influenser hade du under denna tid och vilka var artisterna/albumen du lyssnade på?

Darkthrone, Bolt Thrower, Deicide, At The Gates, Kreator, Edge Of Sanity, Marduk, Grave, Slayer, Unanimated, Emperor, Black Sabbath, Motörhead, Immolation. Fan det var så många band och jag kommer glömma det bästa så det känns lönlöst att försöka fortsätta med listan… Det var ju så många demoband på den tiden som var asbra men mitt minne sviker mig just nu.

Du hade även ett soloprojekt under namnet Sataros Grief. Jag tyckte man stötte på det namnet både här och där under 90-talet men det verkade aldrig finnas något material tillgängligt. 2008 släppte du en split med ditt tidigare band Arckanum där du presenterade låten ’Älska min Död’. Har det funnits några andra låtar tillgängliga innan dess och vad kan du berätta om detta projekt?

När det kommer till Sataros Grief var det ett projekt som fanns i bakgrunden hela tiden, men som kanske inte betydde lika mycket för mig som vad Arckanum gjorde för Shamaatae. Jag hade mycket texter, idéer och en del musik som är klar. Ett tag så var det väldigt stora planer men det liv som jag kom att leva med kriminalitet, gäng och fängelse gjorde att jag hade mycket fokus på annat. Visst hade det varit kul att göra något av det, men det tar sådan tid att styra upp ett sånt projekt igen så det är nog inte troligt. Jag är otroligt tacksam över att jag fick följa med Shamaatae till Kalifornien och spela in spliten med Arckanum/Sataros Grief. Det var en grym resa som vi kommer ha gemensamt resten av våra liv.

Hur kommer det sig att Arckanum gick från att vara en trio till att bli Shamaataes soloprojekt?

Arckanum var alltid Shamaataes projekt och han ville ha det så, inga konstigheter alls och det blev ju jävligt bra kan man ju säga så här i efterhand.

Jag minns att jag läste en intervju med Shamaatae för många, många år sedan (det måste ha varit 97-98 kanske) där han nämnde ett band som du och han skulle starta/hade startat som skulle gå under namnet Tassemarkers Vaeurld. Detta band ska, om jag minns rätt, inte ha varit ett metal-band utan något mer ”mörkt”. Jag minns att jag verkligen var spänd på att höra detta band men det verkar ha runnit ut i sanden. Kan du skina lite ljus på detta?

Tassemarkers Vaeruld var ett projekt som vi lekte fram i studion, det är en atmosfärisk musik som blandar akustiskt med elektroniska delar. Det är ganska unikt och den inspelningen finns kvar på ett rullband i Mora, kan till och med vara så att Shamaatae har koll på det bandet. Det är ett projekt som skulle vara väldigt kul att leka vidare med. Vi får se vad som händer framöver.

Efter att du hoppade av Sorhin 1995 så var det tyst från dig tills du och Shamaatae slog era påsar ihop igen i bandet The Hearsemen. Vad hände mellan dessa år? La du gitarren på hyllan eller fortsatte du skriva musik?

Ja, det hände väldigt mycket. Musikmässigt så hade vi ett black metal-band som hette Demonizer där jag sjöng och spelade gitarr. Shamaatae på trummor och vår broder Mattias på gitarr. Det var aggressiv musik med grymma stämmor och melodier. Vi spelade live en gång som jag minns. Vi var några som drev ett spelställe i Mora. Det var en förening som hade ett stort hus där det var fest jämt med en massa liveband och en massa öl i baren. Inferno hette det, grymt som fan. Under den här perioden så levde jag med ena foten i musikvärlden och den andra foten i kriminaliteten och vi var ett gäng som begick väldigt många brott under ett antal år. Jag hade varit häktad i perioder och fått flera domar på de senaste åren och 1999 blev jag dömd till fängelse i 2 år och hamnade på Norrtäljeanstalten där jag träffade gamla och nya vänner. Utan att gå djupare in på det så blev jag medlem i både M.L.O. och Werewolf Legion och tiden efter fängelset blev inte lugnare. Det finns mycket att tala kring denna tid men efter Jons död och allt som varit kring M.L.O.så väljer jag att inte gå in djupare i den delen. För att göra en lång historia kort så kom jag tillbaka till Mora 2005 efter att ha varit på ett behandlingshem efter att gått ner mig helt i droger med allt vad det innebär. Jag träffade Shamaatae och Krille på Red Hot Tattoo i Mora och de frågade om jag var intresserad av att lira med dem. Vi satte igång och repade samma dag. Hur det sedan gick med The Hearsemen är historia. Ett grymt band och en spännande tid.

Hur såg musikscenen ut i Mora när du började spela i band? Hade ni några gelikar eller höll ni er mest för er själva?

Det första bandet som jag såg upp till var ett thrash metal-band från Mora som hette Hasty Death där Thomas från Unleashed spelade från början. Jag kommer ihåg när snacket började om att Thomas skulle börja spela med Unleashed. Wow! Det var stort och det blev som ett bevis på att man kunde komma ut i den stora världen och spela med de stora pojkarna. Sedan fanns det ett band som hette Skegg som lirade mer dödsmetall. Vi var ett gäng som umgicks på en ungdomsgård som inriktade sig på musik. Det var punkare, rockers, metalfolk och rappare i en salig blandning och vi spelade med varandra i olika band. Incardine var ett dödsband från Rättvik som vi hängde med en del. Fredrik ifrån Incardine hamnade också i Unleashed och hur det gick till har jag ingen aning om, men de gillar väl dalmasar antar jag. Senare ploppade det upp andra black metal-band i Mora där det största och bästa utan jämförelse är Craft som numera dominerar den scenen.

Detta var de spörsmål jag hade denna gång, jag får tacka för att du tog dig tid att svara på mina frågor. Är det något du skulle vilja tillägga innan vi avrundar?

Tack själv, det finns hur mycket som helst att skriva om denna tid men det här får räcka för denna gång. Kul att du hörde av dig och visade intresse och hoppas att detta kan ge glädje till någon.

Hell Satan och lev väl mina vänner…

Sataros

Något jag fullkomligt älskar är att svara på bisarra intervjuer från fjärran länder. Intervjuer där petitesser såsom språkkunskap och rimlighet får ge vika för de riktigt tunga spörsmålen. Det är där man hittar sanningen. På väg hem från jobbet igår plingade det till i min mobiltelefon. Herr Stille hade skickat en bild. Jag klickade på meddelandet och mina ögon möttes av magi. Genom pur ockultism hade herr Stille tillskansat sig intervjufrågor från det malaysiska fanzinet Memory In Darkness. Vilket band som ursprungligen fick de här frågorna är oklart, men för att hylla den här typen av journalistik tänkte jag svara på den. Mestönten Proust hade sina tjugo frågor. Här är mina.

What is your opinion if this underground musics are known by society as a fucking musics?

Skönt att köra fast redan på första frågan. Ja, alltså. Samhället och black metal mår som allra bäst när de är så åtskilda som möjligt.

If one of your important person in your band has a controversy with you, what is your reaction?

Nu måste jag tänka efter om jag ens varit med om det. Ja, om man inte räknar gångerna jag och Heidenhammer försökt spela in musik tillsammans. Då blir det lätt ”Some kind of monster”. Eller så pajar vi ett parkettgolv hos någon bekants syrra då Heidenhammer blivit besatt av avgrundsanden och slitit ut kontakten till frysen för att kunna driva sin Casiosynt. True story. Jag tyckte det var hur roligt som helst. Heidenhammer var inte lika road. Hans polare var ännu mera mindre road. Argast var systern. Hon blev verkligen skitsur. Jag tänker lite såhär jag, vem fan lägger parkettgolv i köket?

How did you make your songs? Did you obtained the ideas from a music creater or they were your own ideas?

När jag lärde mig spela gitarr hoppade jag över många steg. Dels har jag inte en susning om vad ackorden heter och sedan höll jag aldrig på med att ta ut låtar. Det var betydligt roligare att försöka göra egna låtar på en gång. Sedan är jag superkass på att ta ut låtar på gitarr. Synt går bra, man kan inte misslyckas, men gitarr är det värre med. Jag vet att jag vid ett tillfälle satt på pojkrummet och försökte stjäla ett riff från Morannon. Helt omöjligt. För bara ett par veckor sedan satt jag med snubben bakom det bandet och han visade mig hur riffet gick. Två gitarrer. Man var tvungen att spela det på två gitarrer. Inte konstigt att det inte lät som det skulle när man satt och slamrade. Såhär i efterhand skulle det säkert varit smartare att faktiskt lära sig typ teori och nöta in andra bands låtar, men jag får tråkslag av bara tanken. ”Spela ett C Maj sju”. Glöm det, man är väl ingen fjant eller. Jag säger såhär när jag möts av teorinördar: Lyssna för fan, total Ildjarn-worship! För att sedan veva hejvilt. Faktum är att jag lärde mig att såga innan jag hade full koll på normala komp och får således mer kramp av att spela Lake Of Tears-låtar än något från ”Transilvanian hunger”. På tal om musikskapande. Är det bara jag som finner det helt bisarrt att det finns musiker som inte skriver egen musik? Sådana som bara spelar i band och lär sig andras låtar. Jag har aldrig förstått mig på det. Man behöver såklart inte tillföra något till bandet man spelar i, men att inte ens sitta och skriva på kammaren … jag förstår det bara inte. Jag menar det inte som något negativt, mest bara förbryllad över fenomenet. Som att måla utan att ha färg på penseln.

What is your opinion if a sex symbol is printed on your album´s cover? Is that your symbol which is played by your band or is it just a strategy to make people feel interested in your album?

Jag hatar det. Om man måste ha en lättklädd fjälla på omslaget för att locka köpare borgar det för musik av absolut lägsta kvalitet. Är man en sådan som går igång på alla cylindrar åt typ omslaget till Mactätus ”The complex bewitchment” bör man ställa sig framför en spegel och där titta en lång stund på en person som helt saknar skam. Skärpning. Black metal är som absolut bäst när alla spår av mänsklig närvaro är bortblåst. Oskarpa bilder på skepnader i fjärran, allra helst inga bilder alls. Artistnamn som osar mystik, helst inga namn alls. Inga tacklistor. Ingen kontaktinformation. Ingenting. Bara ett rått omslag som väcker fantasin och låttitlar som får det att vattnas i munnen. Ska det vara så svårt? Folk som föredrar blyertspattar framför ett oskarpt svartvitt foto på skogen förstår ingenting. Sedan, Luis Royo, fatta allvaret. När band började ha hans hötorgskonst som omslag dog jag en smula. Samma personer som dyrkar Luis Royo dyrkar per automatik även tavlor på gråtande barn, drömfångare och vargtröjor. Det är exakt samma sak. Jag älskar fantasy, inte ens jag gillar Luis Royo. Elvira Madigan släppte väl i runda slängar tvåtusen album med Royo-omslag. Och Graveworm. Ja, då slutar det med att plattorna säljs för tio spänn styck i Ginzakatalogen och PANG har jag fulla jävla skivsamlingen med skrot då jag är som en korp och måste ha allt!

Do you know the origin of this black/death/doom metal, how they developed who pioneered them and where did they come from?

All musik börjar och slutar med Vithattens ”Dont burn the witch”. På tal om det. Venom anses ju vara bandet som kläckte genren black metal genom sin skiva ”Black Metal” från 1982. Varför pratas det aldrig om Holy Moses demo ”Black metal masters” som släpptes 1980?

There are a few musics players who feel conceited after a show. Can you explaine why?

Folk som beter sig som dryga arslen före, under och efter en spelning är för mig en gåta. Det delas ut för lite sparktårtor i band rent generellt av just den anledningen. Jag vet inte hur många orkestrar man sett/stött på där det funnits medlemmar som bogserat ner bandet i smutsen genom att bete sig som fullkomliga arselbang. Nu pratar jag inte om folk som exempelvis bara vill bli lämnade i fred, där är det bara pluspoäng som gäller, utan … ja, ni vet exakt vad jag menar. Av någon anledning brukar turnéledare/arrangörer lida av denna fullkomliga hybris. Kom ner på jorden tyskjävel, du skjutsar runt black metal-band i minibuss och har dåligt hår. Nu jävlar kokar det! Värst är dock personlighetstypen som är svintrevlig ända tills det kommer in någon coolare i lokalen. Jag kommer aldrig förstå mig på det. Man sitter och har en supertrevlig avslappnad diskussion om typ Eminenz uselhet och vips blir man osynlig när det ska sugas kuk på någon B-kändis. Nä, folk kan generellt dra åt helvete faktiskt.

Are you proud when you are called a satan, because, there are some bands feel very proud when people called them `Satan`.

Längesedan jag blev kallad Satan. ”Jävla idiot” är väl vanligare. I gymnasiet var jag med om en märklig grej när jag skulle på en lektion. I min väg stod ett gäng tuffa invandrargrabbar som med orden ”shit, akta, en satanist” delade på sig likt Moses delade havet och jag fick passera. Jag kan inte påstå att jag kände mig stolt. Mest förbryllad. De kanske hade fobi för en fem storlekar för stor Enslaved-tischa och oknäppta gladiatorboots.

Many black metal bands choose a cross, pentagram, skull or ghost as their symbol. Can you explaine why?

Man ska aldrig underskatta styrkan i symboliken. Själv får jag rännskita bara jag ser McDonalds gula ”M”. Det är som Pavlos hundar, fast dålig tarmflora. Astaroths sigill är dock en symbol som har sådan estetisk sprängkraft att jag blir knäsvag varje gång jag ser det. Perfektion. Särskilt i jämförelse med Belials dito som mest påminner om en treårings tappra försök att rita en U-båt.

Men.

Kan vi inte bara enas om några saker? Ormar, trianglar och bägare, skitsnyggt första gångerna man såg det på ett omslag. Nu vägrar jag lyssna på en ny skiva som innehåller något eller några av de komponenterna. Och kom igen, ser jag en jävla nordisk vägvisare till kommer jag begå våldsbrott. Och! Alla som tävlar i att stava det så spexigt som möjligt, lägg av. VWhæáégüWhïsÿRð. Så, jag vann. Nu kan vi gå vidare. Vägvisaren är i grund och botten en trivsam och estetiskt tilltalande symbol. Synd bara att den kommer förvandlas till 2010-talets nya Matrixvirustribal om folk inte hejdar sig. Dödskallar kan vi lugna oss med också några år. Det är bra nu. Spöken däremot. Mer spöken tack. En sista sak innan vi går vidare bara. Det inverterade korset. Alla som ska hålla på och vara märkvärdiga och bara ”Bla bla bla, Petruskorset, bla bla bla, inte alls Djävulen, bla bla bla”. Håll bara käften. Det finns latin och det finns black metal-latin. Det är två helt separata språk, med vissa gemensamma beröringspunkter. Håll inte på och tjafsa om grammatik, då fattar man verkligen inte grejen. Samma sak med ett hederligt inverterat kors. Det är Djävulen man dyrkar. Punkt. Du kan ta ditt Petruskorssnack och göra en avbild av omslaget till ”Fuck me Jesus”. Man tar ju knappast upp Unanimateds ”Ancient God of evil” och börjar rya om Petruskors liksom. Då är man helt sopslut. Man tar upp den plattan, nickar gillande och tänker ”fan, det här är mina killar”.

Can you tell me your favorite black/death/doom metal bands and give your opinion about the bands.

Black metal. Fan vad jag älskar black metal. Mayhem, Burzum, Gehenna, Enslaved, Manes, Limbonic Art, Darkthrone, Isengard, Dödheimsgard, Emperor, Summoning, Ulver, Abigor, Sorhin, Arckanum, Tulus. Listan är oändlig.

Death metal. En genre jag älskar nästan lika mycket som black metal. Deicide, Morbid Angel, Death, Immolation, Grotesque, Autopsy. Ni fattar poängen.

Doom metal. Problemet med doom är att Warnings ”Watching from a distance” är så bra att det är omöjligt att ta sig förbi den. Första Candlemass är såklart råbra. Och den röda med Jex Thoth. Men Warning alltså. Wow. Vilken skiva. Den är så bra att jag, no joke, inte vågat lyssna på 40 Watt Sun. Jag är inte redo.

”Give your opinions about the bands”. Ja, alltså vill man läsa mina åsikter om de bra banden som helt plötsligt en dag steg upp ur sängen och bestämde sig för att vara superdåliga finns det gott om läsning här på Hatpastorns Likpredikan.

Don´t you want to make a gigs in Sabah, Malaysia (My country).

Jag vill inget hellre än att spela i Malaysia. Jag är genuint nyfiken på att veta varför demo och fanzinescenen som blomstrade på 90-talet försvann som genom ett trollslag. Blev black metal förbjudet? Vad hände liksom. Det är ett otroligt märkligt fenomen.

What is your reaction when some people a trying to abolish this underground scene?

Matrixviruset och death n roll-pesten var fan inte kul alltså, men likt efter en skogsbrand så blir det bra återväxt efteråt. Utan Matrixviruset hade vi garanterat inte haft ett sådant uppsving med exempelvis ortodox svartmetall. Utan death n roll-pesten hade det inte funnits samma sug efter old school-döds. Man få ta det onda med det goda som Lars Von Trier en gång förkunnade.

If a black metal bands interested in staining their faces, another death/doom metal bands did not, follow this style, what is your opinion if this `Staining Faces` is thought as satan.

Jag tar bara för givet att vi pratar om corpse paint nu. Används det på rätt sätt är det helt ultimat. Vi snackar återigen om att ta bort den mänskliga faktorn. Jag vill ha så lite människa som möjligt när jag lyssnar, beskådar eller utövar någon sorts form av liveverksamhet. Samtidigt vill jag inte ha något spex, som typ GWAR och Lordi. Portal-spex går bra. Hur jag kan rättfärdiga det har jag ingen aning om, men hellre ett gökur på huvudet än lustiga strutar och band med kåpor. Återigen, kåpor är i grund och botten helt suveränt, men alla kan väl för fan inte ha kåpor. Mgła gjorde helt rätt när de började köra på sitt stuk med täckta ansikten. Ett strålande sätt att koppla bort människoaspekten och egot. Trist bara att så många andra började med samma sak. Uada liksom. Att de inte skäms.

Many underground musics players are using a music to worship satan. If your band choose a music to worship satan, did you really concentrate your mind to it till you felt absorbed in?

Intervjun med M från Mgła på Bardo Methodology fick mig att inse att jag har exakt samma åsikter som honom när det gäller i stort sett allt. Särskilt när han självdiagnostiserar sig själv som ”spiritually challenged”. Ockult litteratur skriven i något radhus i en håla ger mig lika mycket som Aleister Crowleys självbiografi: tråkslag och brutala kortisolkrypningar i kroppen. Folk får tjoa hur mycket de vill och åkalla allsköns andar, full support där, jag har själv skaldat om Djävulen och hans kohorter minst en miljon gånger. Men. Om man busringer ner i avgrunden så finns det en risk att något faktiskt svarar. Lycka till att försvara sig med hoprullad Belial Center-katalog som enda vapen.

What is your opinion where there is a fighting between the underground members when the gigs still in progress.

Slagsmål i publiken. Helt OK så länge de håller sig borta från scenen. Om du vill upp på scenen och snabbt kasta dig ut i publiken, kör i vind. Jag kommer aldrig förstå mig på ditt beteende, men vi kan säkert komma överens ändå. Men. Folk som klättrar upp på scenen och får för sig att de spelar i bandet. Det finns en speciell plats i Helvetet för dem. Det ska klängas, det ska viftas, det ska spexas. Och sedan blir de sura när man sparkar tillbaka dem ut i publiken igen. Vad är upp med det som kidsen säger. Seriöst, vad är grejen? För ett gäng år sedan blev det ett herrans liv när Mortuus nacksvingade ut ett klängigt fan i publiken. Vad skulle han göra? Det är inte alltid det finns scenvakter och finns det vakter så är de inte de mest uppmärksamma alla gånger. Ibland måste man sätta gränser och jag tror inte det var några fler i publiken som fick för sig att äntra scenen den kvällen. Om han inte gjort något då? Bara gudarna vet hur länge den där tjommen hade stannat kvar. Jag hade tappat fokus direkt. I värsta fall hade kanske fler fått för sig att kila upp på scenen och vips har vi Obscene Extreme i Tjeckien. Eller Helvetet på Jorden som jag kallar den festivalen. Står jag i publiken och kanaliserar till en kanonspelning vill inte jag ha några störande moment på scenen. Det dödar magin direkt. Samma sak när jag står på scen själv. Jag har fullt upp med att vråla lungorna ur mig och skapa en atmosfär. Då vill jag inte oroa mig för någon fyllskalle som man i ögonvrån ser kliva upp på scenen, vilt trampades på kablar, hängandes på ens medmusikanter som ett jävla drunkningsoffer.

Jaha, var frågorna slut nu? Vad tomt det känns.

På återseende.

/Hatpastorn

Carcass var som vi alla vet ett riktigt kanongäng och inte ett öga var torrt när de lade ner verksamheten runt 1996. Visst, ”Swansong” föll mig aldrig riktigt i smaken, men det är trist när bra gäng lägger ner när man känner att de fortfarande har något att ge. Nuförtiden vill jag inget hellre än att band lägger av, men 1996 var mentaliteten annorlunda.

Det började snabbt spekuleras i vad medlemmarna skulle pyssla med istället för Carcass. Först fick vi en platta med sidoköret Blackstar. Inte det sämsta man hört, men heller ingen magkittlande upplevelse. 1999 drabbades trummisen Ken Owen av en hjärnblödning, samma år startade gitarristen Bill Steer bandet Firebird, ett band jag inte kunde bry mig mindre om. Basisten/sångaren Jeff Walker då? Ja, han låg väldigt lågt.

Sedan blev det tyst.

I mitten av 2000-talet började det dock snackas om att Jeff Walker startat ett nytt projekt. Det vattnades i munnen. Min polare Holy Records-Danne som är ett fanatiskt Carcass-head höll på att gå upp i atomer av förtjusning och han finkammade hela Internet efter mer information om detta projekt. Själv höll jag tummarna att det skulle vara brittisk medicingrind a la ”Necroticism”.

Till slut kom dagen då allmänheten fick veta vad detta rörde sig om. Jag minns detta så väl. Holy Records-Danne ringde upp mig, helt lyrisk över att äntligen få veta vad detta var. Han berättade att bandet hette Jeff Walker Und Die Flüffers och att det skulle röra sig om någon sorts form av country/rock. Jag blev helt kall. Jag gillar inte country. Eller rock. Jag hatar kombinationen av country och rock. Allra mest motsätter jag mig när extremmusiker ska försöka ge sig på den genren då det i 9 fall av 10 faller mellan exakt alla stolar i hela solsystemet. Lägg därtill bandnamnet som stank buskis. Innan jag hann vråla ett riktigt Darth vader-Noooooo förklarade Danne att han redan beställt skivan. Sedan minns jag inget mer.

Plötsligt kom dagen när jag fick höra hur det här faktiskt lät. Skivomslaget var det första njurslaget. Innan jag hann protestera dundrade musiken igång. Det var mycket värre än jag kunde ana. Mycket. Värre.

Mycket.

Värre.

Jag tänkte att vi går igenom hela skivan tillsammans, låt för låt. Observera att jag inte hört den här skivan på tio år så det här kommer göra lika ont för mig som för er. Ladda med lämplig psykofarmaka, vi kommer behöva all hjälp vi kan få.

”The man comes around”

Vi inleder med en Johnny Cash-cover. Sådana här spår har man med ironiskt på någon jävla Japan-utgåva. Nädå, detta inleder alltså ”Welcome to Carcass cuntry”. Johnny Cash i all ära, men kan vi inte bara svära en ed att aldrig någonsin göra en cover på någon av hans låtar. Det slutar aldrig lyckligt. Och du där! Du som börjar muttra om Impaled Nazarene och deras ”Ghostriders in the sky”. Lägg av. Om det finns två låtar jag kategoriskt hoppat över sedan dag ett är det just Impaled Nazarenes Johnny Cash-Cover på ”Tol cormpt norz norz norz” och Dark Funerals cover på Vons ”Satanic blood” på ”Secrets of the black arts”. Vi är alltså på låt ett nu och jag pratar redan om två helt andra band. Fan vad bra Impaled Nazarene och Dark Funeral var när de var unga och hungriga förresten. Jeff Walker är proppmätt. Lyssna på hans sång. Vad ska det här tjäna till? En småpackad britt som pseudokraxar sig igenom Johnnys Cashs kanske mest utnötta låt. Det rent musikaliska då? Ja, det är samma glöd som på en sådan där tragisk karaoke-skiva utan sång som snurrar på typ Daltons Saloon i Sundsvall. Skillnaden är att man har kul på Daltons. Detta är bara plågsamt.

”I Can’t Help It (If I’m Still in Love with You)”

Tydligen en Hank Williams-cover. Har såvitt jag vet aldrig hört Hank Williams. Sura gitarrer, snigeltempo och rent genant sång. När Candlemass tolkade Sigge Fürst skakade man på huvudet. Nu skakar hela kroppen. Av olust. Det här det värsta jag vet. Om country låtit som musiken till TV-spelet Gunsmoke hade jag dyrkat. Och! Jag har ett enormt brett sinne för humor, allt från brittisk knastertorr humor till Onkel Kånkel får mig att garva så att tårarna rinner. Jag tar bara för givet att detta spelades in som ett skämt. Vilka är då målgruppen, för den här plattan finner jag noll procent festlig. Jag är renodlat intresserad.

”You’re Still On My Mind”

Luke McDaniel någon? Som sagt, mina kunskaper om country och närbesläktat strunt är tämligen begränsat, men jag har aldrig sett namnet Luke McDaniel ens i skrift. Och då menar jag ALL skrift. Eftertexter till filmer, på flingpaket, i böcker. Nu strutar jag inte ner det här till musikern Luke McDaniel utan alla på planeten Jorden som fötts med det namnet. Luke McDaniel. Det låter som ett hitte-på det här. Nu ska vi se, vi trycker på Play och ser vad ”Luke McDaniel” har tillfört människosläktet.

Oj.

Vi slog just världsrekord i sämst. Jag kan bara inte förstå. Jeff Walker, coolaste rösten och grymmaste texterna. DEN Jeff Walker. Jeff är född 1969. Den här tragedin till platta släpptes 2006. Trettiosju. Han var trettiosju år. Det här måste röra sig om en helt fruktansvärd fyrtioårskris. Det måste finnas mer information om det här. Nu ska vi se. Han lyckades lura med sig bland annat Faith No Mores Billy Gould, Ville Valo från H.I.M, Danny från Anathema, Bill Steer and Ken Owen. Vilka som gör vad och när är oklart.

Oj.

Håll i er nu, detta är ett citat från Decibel Magazine:

”It’s really not that original of an idea when you consider that Mike Ness has already done a country-hybrid album. But I don’t think anyone from a background like mine has done it, and done it with a bit of respect — not turning it into a piss take.” – Jeff Walker

Ridå.

”Sunday Mornin’ Comin’ Down”

En Kris Kristofferson-cover. Originalet är säkert väldigt finstämt. Men. Alla som hackar på David Vincent för att han spelar country får gärna lyssna på den här skivan från pärm till pärm. Gud alltså. Låt fyra av ELVA. Jag fattar inte hur Heidenhammer klarar av att göra sina hatmatcher med TVÅ skivor.

”Mississippi”

Werner Theunissen är upphovsmannen bakom den här biten. Inget namn som får det att ringa i klockan. Jeff Walker gör sitt bästa för att låta som Dave Mustaine på en riktigt dålig dag. I övrigt är det som Black-Ingvars, fast tamare. Ja, ni hör ju själva. Bokstavligen. Ni hör ju vad jag hör. Sitt inte där och läs utan att lyssna. Nu ska det lidas. Tryck på Play. Pärm till pärm är det som gäller nu. Kan jag, kan ni. Vi gör det här tillsammans.

”I Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In)”

Mickey Newbury är det som tolkas nu. Han hade lika gärna kunnat heta Glosoforf Flim-Flam för på min topp ett-lista över musiker jag aldrig hört talas om ligger Mickey Newbury etta. Som ni märker blir beskrivningarna kortare och kortare för varje låt som går. Det är som svårt att beskriva hopplöshetens absoluta solhöjd. Här är det iallafall lite grind på trummorna och det låter såklart inte riktigt klokt. Fy fan, här sitter man. Kvavt och jävligt. Svetten porlar. Beordrad övertid på jobbet. Vad gör man när man äntligen får lite egentid? Jo, då ska det lyssnas på Jeff Walker Und Die Flüffers. Jag har tusen och åter tusen skivor bokstavligen inom räckhåll. Nädå. Det ska sittas i köket och skrivas om det här. Vilket djävulskt dåligt initiativ det här var. Jag önskar jag kunde skylla på någon. Heidenhammer. Jag skyller på Heidenhammer. Om den ormen inte varit på semester hade jag garanterat varit hemma hos honom istället. Kaffet nybryggt och vetelängden färsk, kanske ett par mellanplattor med Eminenz. KOM HEM!

”I’m So Lonesome I Could Cry”

Mer Hank Williams. Hurra. Det bara kokar i mig. När jag letar rätt på låtarna på Youtube märker jag dessutom en mycket obehaglig trend. Samtliga bitar har en övervägande majoritet gilla-markeringar. Korten på bordet. Hur jävla slut i roten måste man vara för att inte bara aktivt leta efter det här på Youtube, man trycker även på gilla-knappen och skriver en trevlig kommentar. Är det inte på Internet som alla är elaka? Man ramlar över en fnissig och oskyldig kattvideo och PANG i kommentarsfältet hittar man folk som skriver de mest stötande och negativa sakerna. Vad fan är det med folk egentligen? Alltså, på riktigt. Att det är fel på mig råder det inget som helst tvivel om, men jag har iallafall vett nog att förstå att Jeff Walker Und Die Flüffers mycket väl kan vara det tröstlösaste som någonsin spelats in.

”Once a Day”

Bill Anderson. Ja, fråga inte mig vem fan det är. Tänk att det fanns en tid när jag tyckte att Metallica lökade till det med sin ”Whiskey in the jar”. Den covern är fan Emperors ”In the nighstide eclipse” i jämförelse. Jag förstår ju att det är själva texten som är en stor del av behållningen i sådan här musik. Ett problem. Jag lyssnar aldrig på texten. Jag lyssnar primärt på sångmelodin. Texterna läser man i bookleten. Ja, förutom när jag lyssnar på könsrock då. Därför blir genrer som blues och country väldigt abstrakta för mig då det oftast saknas bra sångmelodier/strukturer. Det kanske är därför jag uppskattar en del av Johnny Cashs prylar då det faktiskt är minnesvärda/vemodiga sångmelodier. Blues är fan värst. Någon lallare som spelar samma trötta bluestolva om och om igen och efter det inledande ”Oh, my baby left me” zonar jag ut totalt och hör bara ett sömnigt mummel. ”Men lyssna på texten då?”. Tack, men nej tack. Jag lyssnar på Summum Malum. Där behöver man inte höra vad som sjungs för att förstå att grabbarna menar allvar.

”The End Of The World”

Arthur Kent och Sylvia Dee är ansvariga för originalet. Eller, vad fan vet jag egentligen? Jag saxar informationen om upphovspersonerna från Internet. Vem vet? Det kanske är någon från Veles som skrivit den här. Pianomelodin är trivsam, men det torpederas fullkomligt av skivans kanske sämsta sånginsatser. PUST! Och Dr Panzram då? Vad fan gör han i detta nu? Han är säkert och glassar på någon kanonspelning. Förmodligen sitter han dock och klipper podcasts och är lika upprörd som jag.

”Rocky Mountain High”

John Denver! Ett namn jag känner igen! Wohoooo! Oj. Nu kände jag mig precis som ett sådant där miffo som applåderar när det ser en ljussabel i trailern till typ Star Wars part en miljard. En filmserie som är så kreativt bankrutt att den får zombiegenren att kännas fräsch och nyskapande.  Näst sista låten nu. Jag är så trött att jag fnissar hejdlöst åt min hjärna som tycker att John Denver the last dinosaur är den fyndigaste ordvitsen någonsin. Låten är inte så pjåkig, men sången. Anal Cunts ”Picnic of love” är bättre. Framförallt roligare. Bure Bödel ska få fan för det här när jag träffar honom på jobbet imorgon. Han borde veta bättre än att släppa hem mig ensam med Jeff Walker Und Die Flüffers i tankarna.

”Keep On Rocking In The Free World”

Det här ju Neil Youngs ”Run to the hills”, det vill säga hans sämsta och mest populära låt. Farsan hade ”Harvest moon”-plattan på kassett i sin bil när jag var elva. Rena guldet. Därför blev jag så paff när jag blev äldre och insåg att folk gillade den här Neil Young istället. Covern är exakt sådär trött och hopplös som man väntar sig. Sedan tar den aldrig slut.

Ja, det var Jeff Walker Und Die Flûffers ”Welcome to Carcass cuntry”. Ett album som får en att känna sig som en mytoman när man berättar att den ens finns. Jag försökte hitta recensioner på skivan och orkade ärligt talat inte ta mig längre än Wikipedia-artikeln som förtäljer följande:

”PopMatters complimented the album for being ”fun”.”

Kul?

När Loa Falkman tolkar Nordmans ”Vandraren”. Det är kul. Att få höra sin barndomsidol Jeff Walker, med page-frisyr, jeans och cowboyhatt med en totenkopf på, sjunga skralt över oinspirerade covers. Det är inte kul.

På återseende.

/Hatpastorn

Destruction, ‘The Least Successful Human Cannonball’, 1998.

I den här artikelserien i ornitologi hade jag tänkt göra en variant på ett tidigare upplägg. Jag har förut behandlat märkliga och bespottade skivor genom att ställa dem mot varandra under rubriken ‘Hatmatchen’. Detta sätt att närma sig skivor på har dock visat sig inte bara extremt tidskrävande utan också fullkomligt utmattande – och då inte på det där bra sättet, som man blir av en genomlyssning av femton skivor utgivna på Sleaszy Rider Records. Måttet var rågat när jag hade tagit mig igenom, och nedtecknat reaktionen på, Iron Maidens två senaste skivor för att sedan upptäcka att det samlade dokumentet försvunnit i såväl cyberrymden som från den hårddisk jag sparade eländet på. Bara tanken på att tröska mig igenom ‘The Final Frontier’ och ‘Book Of Souls’ igen gör mig mer eländig än den halvnakne ynglingen på omslaget till Abyssic Hates ‘Suicidal Emotions’.

Istället gör jag det hela på ett enklare vis. Jag ska undersöka de där skivorna i olika bands respektive backkataloger som antingen bespottats, förträngts eller helt enkelt glömts bort. En del av dem är ökända, andra sannolikt relativt okända. Förste man till rakning? Destruction.

Först och främst: Destruction är ett sådant där band jag har otroligt svårt att veta vad jag egentligen tycker om. Under flera år förstod jag inte hypen kring dem för fem öre, trots att jag högaktade andra tyska thrashband som Sodom, Kreator och Holy Moses. Jag kunde för mitt liv inte begripa varför Destruction sattes på en piedestal högre än Babels torn, eller varför så många framstående musiker påstod sig vara influerade av dem. Det jag hörde lät bara trist, och det blev inte bättre med deras pseudocomeback kring millennieskiftet.

Men plötsligt hände något. Jag hade nästan glömt bort de plattor jag trots allt införskaffat med dem, men bestämde mig för att ge en samlingsskiva med dem ytterligare en chans. Och då blev saker och ting klarare. Sicket rens! Dock blev det mest ett roligt konstaterande som inte föranledde vidare lyssning. Något år senare var jag på House of Metal i Umeå. På scenen stod plötsligt de där tyskarna, och jag bänkade mig en stund för att ta in upplevelsen. Dessvärre lät det för jävligt. Kanske såg de andra i publiken något jag inte gjorde, men för mig framstod de åldrade germanerna bara som klåpare. Taffligt, otajt och fullständigt charmlöst. Och sedan dess har jag inte brytt mig dem.

Förrän nu. Och det för att Pastorn beslutade sig för att visa mig något jag var helt ovetande om – Destructions mellanperiod, under vilken sångaren och gitarristen Schmier hade lämnat skutan och det resterande manskapet bestämt sig för att spela … något annat. Men under samma namn. Sättningen höll för två EP-utgåvor och en fullängdare. Det är den vi ska stifta närmare bekantskap med nu.

Omslaget såg fan inte klokt ut. Den klassiska loggan var utbytt. Och titeln … ja. ‘Mad Butcher’ kanske inte är världens bästa titel, men den är i alla fall bättre än ‘The Least Successful Human Cannonball’. Vi pratar om en fullängdare som släpptes 1998, men vars estetik skrek MTV-alternativmusik från fem år dessförinnan. Om något band som typ Jackyl eller Landlords fått ur sig något liknande hade nog ingen varit förvånad. Men Destruction … ja. Lite förhandsresearch visar att detta är den sista utgåvan med vokalisten Thomas Rosenmerkel. Epoken kallas för ”Neo-Destruction” och är numera inte ens en del av Destructions officiella biografi. Fegt, säger jag. Gabriel Fischer står i alla fall för att ‘Cold Lake’ är en Celtic Frost-platta.

OK, så vi går rakt på sak och lyssnar på hur detta egentligen låter. Och tja … i mina öron är det nog lite av ett antiklimax. Vi kan snabbt konstatera att det finns väldigt få, om ens några tillstymmelser till thrash. Snarast är det väl någon slags ganska ordinär pseudogrooveorienterad historia. På sina ställen påminner det om ett mindre kompetent System Of A Down, fast utan finesser.

Hade jag varit ett större fan av gruppen hade såklart chocken varit betydligt större. Jag antar att man kan säga att den här musiken har ungefär lika mycket med klassiska Destruction att göra som Mötley Crües självbetitlade fullängdare från 1994 har med ‘Shout At The Devil’. Det största frågetecknet är väl varför den här skivan alls släpptes under namnet Destruction? I Mötley Crües fall ska det varit något så enkelt som att skivbolaget vägrade ge ifrån sig sitt etablerade varumärke, men det framstår som tämligen besynnerligt att Destruction vid det här tillfället torde varit en mindre guldkalv för Brain Butcher Compact, som nu släppte den. (Undrar just vad det bolaget gör idag?)

Det låter onekligen väldigt mycket nittiotal, men inte som något band jag direkt kan sätta fingret på. Primus? Faith No More? Pantera? Inte vet jag, jag har aldrig gillat något av de där gängen. Men skulle man slänga ned samtliga i en gryta och krydda med en skopa bikarbonat och valfritt skitband som fick rotation på Headbanger’s Ball under nittiotalets mitt, typ Circus Of Power, och övervintrade hårdrockare som försöker återskapa och återföda sig själva genom att klippa av armarna på sina flanellskjortor, så kommer vi nog ganska nära. Det är inte direkt klumpigt framfört, mest bara enerverande. Ingenting fastnar, då det varken finns riff, melodier eller energi. De två, näst sista låtarna visar dock prov på lite akustiskt plinkande och någon slags försök till chant eller strupsång, av alla saker. Det låter faktiskt ganska bra, hur konstigt det än må låta. Texterna är inte heller direkt usla, men rätt malplacerade i sammanhanget. Och life metal så det förslår.

Final judgment? Tja, det låter precis som ett hårdrocksband med identitetskris. Det ena extraordinära med hela grejen är väl att det är just Destruction, antar jag.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Fredag. Vad passar då bättre än en trevlig podcast till kaffet?

I vilken vi fortsätter prata om gamla norska band samt ger oss i kast med holländska Countess.

Som alla vid det här laget vet var Matrixviruset en särdeles ruskig åkomma som härjade i black metal-scenen runt millennieskiftet. Norge var extra hårt drabbade, jag antar att de inte fick sina vitaminer som barn, men alla länder plågades av detta i någon form. Här kan noviserna kanske få för sig att Finland var immuna då finnarna är ett hårt folk. Själv höll jag landet under sträng uppsikt redan när Beherit släppte ”H418ov21.C” och ”Electric Doom Synthesis”, två album vi kan komma att återkomma till i senare inlägg. I övrigt verkade finnarna klarat sig utan värre blessyrer. Ja, vi har ju såklart And Oceans, men de kommer vi också återkomma till framöver.

Runt 1998-99 satt jag och bläddrade i ett hårdrocksmagasin, måste varit Terrorizer, och fick där veta att Finland begåvats med ännu ett nytt band, Trollheims Grotto. Jag skrattade så jag fes när jag såg bandnamnet. Ett par år senare bestämde jag mig för att kolla upp bandet på Internet då det där bandnamnet satt sig som en fästing på min hjärnbark. Tydligen hade tidningen stavat fel då den ”korrekta” stavningen skulle vara Trollheims Grott. Av alla jävla bandnamn. TROLLHEIMS GROTT. Internet gav mig informationen att en rykande färsk fullängdare låg på skivdiskarna. Jag klickade vidare.

Plötsligt exploderade hela universum.

Trollheims Grott som på demostadiet spelat rätt ordinär black metal hade lagom till fullängdsdebuten fått fullkomligt hjärnsläpp och inte bara omfamnat Matrixviruset utan även försökt kombinera det här viruset med sina tidigare lyriska uppslag, troll. Slutresultatet stavas ”Bizarre Troll Technology”. Jag vet. Ta några djupa andetag. Vi tar det igen. B i z a r r e t r o l l t e c h n o l o g y. Troll som pysslar med teknologi. Själva konceptet är originellt och rätt så festligt. Påminner om rollspel som Shadowrun. Som gammal rollspelsnörd väcks fantasin och man ser framför sig hur ett gäng troll skapar teknologiska underverk som mest liknar de misslyckade robotarna i RoboCop 2. Ni vet de där som ballar ur och dör rakt av eller skjuter sig själva i huvudet. Helt klart fnissigt. Hur gifter sig detta med black metal då? Ja, vi får väl se. Jag tycker vi börjar med själva lyriken. Jag väljer såklart ut de finaste bitarna.

Trollsyndicate

Mankind will collapse to feet of the Syndicate
World is undergoing a complete transformation
Mesmerized by a Troll-Merry-Go-Around
Syndicate is anomaly in humanity
A fraction in your mirror, shattered your glass icons
Superstar, supernova, consciousness fades away
A fraction in your mirror, shattered your glass icons
Superstar, supernova, consciousness fades away

Look! Syndicate Deathtroops
Feathers flying after a shotgun blast
Run and hide, cry and whine
Soon the Trolls will hunt you down

Extrem musik blir ofta beskylld för att man inte hör vad sångaren sjunger. Tack gode gud för det. Troll kan bli duktigt pajigt om man inte sköter det rätt, men hellre texter om troll som fiser kristna i munnen än kvasiintellektuellt jommel som varken handlar om eller betyder någonting. För all del, upplys mig gärna om splittrade glasikoner och trasiga badrumsspeglar. Vi kollar vidare.

Bizarre Troll Technology

Welcome to our factory!
What would you like to have?
Perhaps bizarre troll-devices
Or maybe an introduction to our industry

So if you are in the other end of the spectrum,
do you think that Syndicate is in the other?
We’ve reserved a perfect product for you.
It’ll remove thorns from your flesh in exchange for your soul!

Life has lost its meaning
Existence exists no more
Technoworld where technology is divine
And trolls can handle it very well

Troll-technology will teach you how the system works.
Syndicate commands and you obey
Theres no place where you could hide,
so work my slaves, the world is mine.

Oh yes, have you seen enough)
Do you want to test the technology of ours?
Do you believe what your eyes have seen?
Imagine all the ways
You can feel pain…
The Syndicate offers them all, only prices are the same.

So, are you as impressed as I am?
Troll-technology is far more advanced than you could believe.
Engineers of blasphemy have manufactured something for you.
Would you like to try: Crown of Thorns – deluxe2001

Bizarre Troll-technology
Bizarre Troll-technology
Bizarre Troll-technology
Bizarre Troll-technology

Detta var ju betydligt roligare och tydligare. Och dumt. Full pott för originalitet, men jag tycker fortfarande att dessa fantasier skulle passa sig bättre i ett annat forum, typ rollspel. Eller som novell. Eller en film av Jörg Buttgereit. Sedan är det spöstraff på att sjunga ordet ”deluxe” i svartmetallsammanhang. Undrar om The Crown någonsin sjöng det ordet när de ballade ut som hårdast? Hmmm, jag tänker lite såhär jag. Jag skriver en text till The Crown här och nu. Innan jag hunnit skriva klart den har de väl splittrats och återförenats fem gånger och Johan har hoppat av/kommit tillbaka nio gånger. Passa på nu grabbar!

Deathrace Demon Deluxe 2000

Yeah!
Ridin fast, explosions galore
Hide your bitches, under the floor
Total Satan, yippie ki-yay
The dark master, we obey

 Fuck yeah!

We are outlaws! Total bad asses supreme
Shooting the Christians, with a laser beam
Feeble Jehova, we are not your slaves
We want fuckin bitches that cannot behave!

Yeah!
Fuck yeah!
Yeah fuck!
Yeah!
Vroooom!
Cars!
War!

Rebel explosion 666
Pounding drums, crazy licks
Deathrace demon deluxe 2000
Devil Tipton, Satan Downing

(solo)
(solo)
(solo)
(solo)
(solo)
(solo)
(solo)
(solo)

YEAH!

In a pitch black Cadillac, step on the gas
Zazas Zazas Nasatanada Zazas razzmatazz!
My bitch at my side and a gun in my jeans
The radio is blasting Benighted Leams

Fuckin yeah!

Rebel explosion 666
Pounding drums, crazy licks
Deathrace demon deluxe 2000
Devil Tipton, Satan Downing

Choronzonic death thrash 333
I am three times three, the three folded deity
Deathrace demon deluxe 2000
Fuckin Devil Tipton, Fuckin Satan Downing

YEAH!

*mic drop*

Helgen har inte ens börjat och jag har redan vunnit. Jaja, vi kör vidare med Trollheims Grott.

Mushroomcloud Science

Humans, your destiny is here
Repent, and Syndicate will have mercy (will it??)
Brothers, Trolls, our time has come
To nuke the holy trinity!

When you are falling
Even the clouds flee from the sky
Brothers, Trolls, Syndicate
Scientists of Trollgeddon

Det kan vara jag som drabbats av tillfällig sinnesförvirring, men detta är klart intressantare än exempelvis Zyklons icke-texter på ”World ov Worms”. Trollgeddon är ett ord jag aldrig sett tidigare. Hur dumt det här än är så är det i alla fall någonting.

Electronic Genocide

In the glare of the moon
In the galactic distortions
My hybrid demons
waits my command

Electronic genocide
Future dream of mankind
Electronic genocide

Humans, rape the world
let there be a better one
Humans, believe in me
I am a machine from pits of Hell

Angel in demon, merciless, computerized
I am, and will be
Plastik messiah, synthetic saviour
for the faceless masses

Ärligt talat saknar jag trollen. Hellre troll med knasiga uppfinningar än massa cybersmörja om plast-Jesus galaktiska störningar.

Då var texterna avklarade, det finns ett par till på skivan, men de var rätt ordinära black metal-texter. Inget att direkt höja på ögonbrynen åt. Vad är det för värld vi lever i där Matrix-lyrik med troll är rimligare än reguljära Matrix-texter? Eller ja, rimligt och rimligt. De handlar i alla fall om någonting och det är originellt. Är det så jävligt att finnarna knäckte koden? Vad är det för tjommar som spelar på den här skivan egentligen? Jaha ja. Spellgoth, vi möts igen. Det kunde man ju ge sig fan på. Han spelar i ALLA band i hela världen och har således spridit mer plast omkring sig än Kina. T Nattefrost är Spellgoths brorsa, han spelar också i alla band. Hur fan har finländarna tid? Trist verkar dock bara ha spelat i Trollheims Grott. Det var ju trist. Trolldröm på bas! Hahaha! Han spelade bara på den här skivan. Antar att trolldrömmen blev till sand. Sist ut är HGG Void som tog livet av sig samma år som skivan släpptes.

Musikaliskt är det klassisk finsk millennieskiftesblack med syntar. Det är välproducerat, välspelat och på alla sätt kompetent. Tänk Algazanth, Thyrane och två första And Oceans. Inte riktigt min kopp kaffe. Som med nästan all black metal från Finland tycker jag personligen att de saknas något. Det där lilla extra. Själva känslan. De mörka gudarna ska veta att jag vill inget hellre än att gilla typ Horna för då skulle jag aldrig få slut på skivor att lyssna på. Observera att jag skrev ”nästan”, det sista jag behöver är en miljard Youtube-klipp med ”tips” om typ Sargeist och Lord Of Pagathorn. Jag har fan en hel kartong Sleaszy Rider Records-plattor att beta av. Då har man inte tid med finskt blask.

För att sammanfatta det hela, Trollheims Grott må ha drabbats av Matrix-viruset, men de lade sin egen spinn på det och rent musikaliskt skriker man inte tills man svimmar. Jag får gratulera. Nu ska jag sätta mig och fundera på hur jag enklast blir The Crowns nya textförfattare.

På återseende.

/Hatpastorn

Deicide. Ett av favoritbanden. Debuten, liksom. Och sedan … ‘Legion’ är fortfarande en av de skivor jag skattar allra högst i min samling, och en av de alster som ger mig exakt samma adrenalinrush som när jag först hörde den vid fjorton års ålder. Det vill säga närapå tjugofyra år sedan. Uppföljaren, ‘Once Upon The Cross’, från 1995, blev snabbt lite av en favorit även den, trots att den saknade renset och intensiteten från föregångaren.

Sedan tappade jag lite av intresset. Även om jag kommit att uppskatta 1997 års ‘Serpents Of The Light’ i hög grad i efterhand, tyckte jag att magin var lite försvunnen när den väl dök upp. Ljudet var sämre, och även om där stundom fanns rejält med drag kändes mycket som en tråkigare upprepning av ‘Once Upon The Cross’. Sedan följde en liveskiva, och … ja, ni som vet, ni vet. Plattorna ‘Insineratehymn’ och ‘In Torment In Hell’ gavs enligt bandet självt ut enkom för att uppfylla det kontraktskrav som hade undertecknats med skivbolaget Roadrunner. Skivorna fick inget vidare mottagande, allra minst av mig. Under och efter dem blev Deicide alltmer bara något i periferin.

Såhär på senare år har jag, precis som med ‘Serpents Of The Light’, omvärderat många av skivorna efter ‘In Torment In Hell’. 2004 års ‘Scars Of The Crucifix’ är faktiskt svinbra. Sedan har kvaliteten på följande verk varit alltjämt hög, även om det inte riktigt når fornstora dagar. Men med tanke på att senare album ändå växt med tiden, kan då tiden dessutom vara inne för att få ett nytt perspektiv på mellanplattorna som i stort sett ingen ville kännas vid då de dök upp – ens bandet självt? Häng med.

Vi börjar. Insineratehymn. Från år 2000.

Det var onekligen ett bra tag sedan jag lyssnade igenom den här skivan. Den första reaktionen jag får nu är att det faktiskt, åtminstone initialt, låter bra mycket bättre än jag mindes det. Med det sagt, är det ändå ett rejält kliv nedåt jämfört med föregångaren. Första låten, ”Bible Basher” har lite av ett fejkcatchy riff och refräng. Det rullar vidare in i låt två, ”Forever Hate You”, och jag nickar med lite sådär i förbifarten. Men plötsligt händer något. Låten stannar av och går ned i ett av de sämst utförda breakdownförsök jag någonsin hört. Plötsligt låter det inte Deicide längre, utan … ja, säg Jungle Rot istället.

Deicide må ha varit bra trötta på sitt skivbolag vid det här laget, men det är ingen ursäkt. Jag antar att det på någon nivå får anses som halvmodigt att medvetet sänka sin egen aktie på det här viset, men samtidigt vittnar det om en, även med Glen Benton-mått mätt, överoptimistisk arrogans. Det är lite lustigt, för om Deicide hade hållit kvar vid sin tidigare höga standard hade de regerat ovillkorligt vid den här tidpunkten. Riktigt sorgligt att de hann bli omsprungna både av Nile och Behemoth under tiden.

Nej, jag får nog ta tillbaka det jag skrev i början. Det här låter faktiskt fan så mycket tristare än vad jag hade börjat hoppas på. Att det här är samma band som satte världen i brand med sina tre första släpp – särskilt ‘Legion’ – känns lika märkligt som att det var Venom som släppte både ‘Black Metal’ och ‘Metal Black’. Sirapstjockt, och lika slött, chugga-chugga är vad som nu tramsar runt i mina högtalare och förpestar en annars ganska trevlig torsdagsnatt. Bland ytterst få saker jag märker att jag uppskattar på den här given är låttiteln ”The Gift That Keeps On Giving”. Av någon anledning.

Äh, vi går vidare.

‘In Torment In Hell’ då? Det roligaste med den här skivan, och i ärlighetens namn kanske det enda värt att verkligen ta upp, är väl det intro som inleder den. En ganska kul dialog mellan Glen Benton och vår favoritbibelpredikant Bob Larsen. Pastor Larsen deklarerar att han en dag kommer att spendera evigheten, välmående, tillsammans med herren Jesus i himlen. Benton replikerar med att han istället kommer att befinna sig i lidande i helvetet. Det är svårt att inte nicka gillande.

Med det sagt: inte ens Deicide själva försökte sig på att i intervjuer påstå att den här plattan hade något existensvärde utöver det faktum att den förlöste dem från deras skivkontrakt med Roadrunner. Glen Benton var nog brutalt ärlig när han kommenterade den med att det ”ändå inte fanns någon anledning att anstränga sig bara för att skivbolaget ska tjäna stålar på ens arbete.”

Det hörs. Jag är än så länge bara inne på låt två, ”Christ Don’t Care” (apropå det här med att inte bry sig), och jag skruvar redan på mig likt en frustande, otålig häst. Maken till knastertorrt och oengagerade ljudbild har jag nog aldrig hört. Det låter knappt ens som en demo, utan på sin höjd som en mycket tidig och omixad förproduktion.

Vilket faktiskt är riktigt synd. För här och var lyser det gamla Deicide fortfarande igenom. Jämte Immortals ‘Blizzard Beasts’ börjar jag så smått tycka att detta vore en skiva värd att spela in på nytt, om än bara för att höra hur den skulle kunna låta med ett bättre ljud och med en mer engagerad prestation bakom instrumenten. De här så kallade soloeskapaderna som bröderna Hoffman försöker sig på är direkt pinsamma i sammanhanget, och nästan ingen av den helveteseld som tidigare varit legio(n) för plutonen återfinns. Stort plus för att texterna dock fortfarande proklamerar exakt det jag vill höra, eller åtminstone förnimma, när Benton står bakom mikrofonen. En sak till: även denna skiva har en låttitel jag av någon anledning verkligen gillar, i form av ”Worry In The House Of Thieves”.

In alles? Ett bortkastat tillfälle.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Det är temamånad här på Hatpastorns Likpredikan. I en hel månad ska grotta vi ner oss i kassetter i alla dess färger och former. Jag är fan överladdad och var så in i helvete nöjd med namnet kasseptember. De övriga i församlingen mottog  dock namnet med en viss iskyla. Måhända låter ordtrolleriet bättre i mitt huvud än det ser ut i skrift. Skit i det, kasseptember är det som gäller.

Jag älskar kassetter. Vilket fantastiskt format. Hela min uppväxt på 80-talet var synonymt med dessa små underverk. Commodore 64. Jag hade i runda slängar en miljard spel. Många piratkopierade på kassett. På den tiden var det här med piratkopiering en rätt smal sak. Man tog en kassett med spel på, sedan spelade man av den på en tom kassett. Barnsligt enkelt. Självklart hade jag en hel del originalkassetter med. Problemet med Commodore 64 var att även om man köpte originalspel så fanns det en stor chans att spelet ändå inte fungerade. Visst, man kunde hålla på och justera tonhuvudet med en liten skruvmejsel, men jag fick det aldrig att fungera. Men! Vilka minnen. Way of the exploding fist, The last ninja, Bop n rumble, Midnight resistance, UN Squadron, Subterranea, Beyond the ice palace, Barbarian, High noon, Mission elevator, Rampage, Jet set Willy, Operation Wolf, Rambo, Batman. Listan är oändlig. Fantastiska spel med fantastisk musik. Givetvis fanns det en hel del skit med då det rådde total anarki gällande publicering av spel. Alla fick vara med och någon direkt speltestning fanns inte så det var inte ovanligt att vissa spel helt enkelt inte gick att klara på grund av buggar eller att spelet inte var färdigt. Ett starkt minne är ett He-Manspel som helt enkelt bara slutar vid en bergvägg. Kokilskan. Sedan delar jag och Dr Panzram ett särdeles mörkt minne gällande ett spel vid namn The curse of Sherwood. Ni som tycker att Dark Souls är ett utmanande spel. Tjena. Försök då manövrera en liten ful jävel i vit dumstrut genom ett kolsvart dödsträsk utan karta.

Mellan 1986 och 1989 var min låtsasbrorsa ofta barnvakt åt mig av oklar anledning. Han hade exakt alla diagnoser och introducerade mig för allsköns videovåld då hans familj hade en VHS-spelare OCH kabel-TV. När jag var sex år körde han en double feature bestående av Poltergeist och Hajen. Den där scenen i Poltergeist när det vankas likmaskar i ansiktet är än idag inpräntad i min hjärna. Helvete så otäckt. Och spännande. Mina språkkunskaper var såklart bristfälliga och jag hann oftast inte läsa översättningarna så min låtsasbrorsa brukade köra en sammanfattning då som då alltmedan filmerna gick. Mest hittade han bara på. Kommer ni förresten ihåg produktionsbolaget Belisarius? I slutet på exempelvis Airwolf ser man Belisarius-logon skriven i sten. Äh, jag visar istället:

Min låtsasbrorsa lurade i mig att Belisarius var namnet på den grymmaste dinosauriefilmen som gjorts. Mycket råare än Godzilla. Sedan hittade han på en spektakulär handling. Det var inte förrän ganska många år senare som jag faktiskt förstod att hela Belisarius-historien var ett komplett ljug. Än idag blir jag dock djupt nostalgisk när jag ser produktionsbolagets logotyp träda fram.

Min låtsasbror var även overkligt bortskämd då hans föräldrar … ja, det här med ADHD och alla andra bokstäver var inte lika väldokumenterat på 80-talet så de kväste hans raseriutbrott med gåvor. Atari, Commodore 64, He-Mangubbar en masse och skivor och serietidningar. Någonstans runt 1987-88 introducerade han mig för ett amerikanskt band vid namn Guns N Roses. Jag gillade såklart vad jag hörde, men jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat än hans T-shirt som hade det snyggaste trycket jag någonsin sett. Han förklarade myndigt att bandet han hade en T-shirt med hette Iron Maiden. Utan att ha hört en ton blev jag världens största fan.  Han spelade av några Guns N Roses-låtar på en kassett som jag fick med mig hem. Snällt såklart, men jag hade hellre önskat att han fyllt den till bredden med Iron Maiden.

I skolan pratade jag vitt och brett om Iron Maiden. Min klasskompis Lars berättade på rasten att hans brorsa hade några Iron Maiden-skivor som jag kunde spela av. Jag höll fan på att svimma. Efter skolan sprang vi hem till Lars och dundrade in på hans brorsas rum. Det rummet är än idag det coolaste jag sett. På dörren satt en enorm plansch på Freddy Krueger, sängen hade en INBYGGD klockradio och det var tapetserat med de fränaste affischerna man sett. Pantrar, hårdrocksband, lättklädda damer. Enligt Lars var hans brorsa även norrlandsmästare i taekwondo. Jag hängde med Lars ända upp till högstadiet och det lustiga är att jag ALDRIG sett hans bror. Han existerar ju uppenbarligen då han hade ett eget rum och att Lars och jag var livrädd för honom, men det finns något både roligt och märkligt i att aldrig ha sett människan med egna ögon.

Skivan jag spelade av den dagen hette ”Powerslave”. Herregud vilken religiös upplevelse. ”Aces high” liksom, jag höll på att börja gråta. Väl hemma gick den här kassetten varm. Så pass varm att när jag i vuxen ålder lyssnar på den på CD får jag en overklighetskänsla när det inte bryts mitt i ”The duellists” och när det inte svajar till rejält i ”Back in the village”. Sedan …  sista låten. Jag darrar fan. ”Rime of the ancient mariner”. Världens bästa låt. Det var Iron Maidens ”Powerslave” som gjorde mig till hårdrockare. Tätt följd av Iron Maidens ”Killers” och Metallicas ”Master of puppets”. Det var även min låtsasbror som introducerade mig för döds och black några år senare. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Kassetter. Ett format som fyllde min barndom med både spel och musik. Lägg därtill kassetterna med Tintin och Stjärnornas Krig. Ni vet Stjärnornas Krig där Chewbacca heter Tuggback och Millennium Falcon Årtusende Falken. Helvete vilket mäkt. Jag har kvar de flesta kassetterna än idag. Heidenhammer är dock den som vinner. Han har ALLA Tintin-kassetter. Det är fan respekt. Fantomenkassetten är även den sjukt tung. De skrattande piraterna och fingret. Gastkramande äventyr.

När man blev äldre hängde kassetterna med, om än med tyngre innehåll. En av mina första demos var Left Hand Solutions ”Falling” från 1993. Lokal doom. Råbra givetvis. Sundsvall Underground-kassetten från 1994 gick även den varm. Darklands, TGU (pre-The Kristet Utseende), Skaplig Fraktur. Nostalgiskt sprängstoff. Mellan typ 1988 och 1998 härskade även blandbanden i mitt liv. Helvete vad mycket musik man upptäckte och avnjöt på dessa hemmasnickrade samlingsvolymer. Ett välplanerat blandband, man blir glad. Än idag. Lägg därtill alla skivor man bandade av i sann piratkopieringsanda. En av mina största utmaningar rent layoutmässigt var när jag bandade av Mob 47s ”Garanterat mangel” åt en polare och tog på mig uppgiften att medelst bläckpenna skriva ner alla titlarna. Ja, det är 87 låtar. En annan höjdare var när jag kopierade Bal-Sagoths ”Starfire burning upon the ice veiled throne of Ultima Thule” av min polare Rasmus och det var dags att plita ner titlarna. OS i karpaltunnelsyndrom. Ett lustigt fenomen gällande denna piratkopieringsfrossa är musiker som klagar över illegal nedladdning när de har 300 kassetter i samlingen med avspelade skivor från ungdomen.

När det blev standard för i stort sett alla att ha en dator med CD-brännare dog mycket av det här ut. Blandskivor i all ära, men det är inte samma sak. Sedan finns det något sorgligt och fattigt med en piratkopierad CD-skiva. Visst, man har all musik och ljudkvalitén är i stort sett densamma som på originalskivan men … det känns inte rätt. När Internet och hela MP3-boomen kom blev det ännu fattigare. En skiva i digitalt format på en hårddisk liksom. Smidigt och lättillgängligt, men helt utan charm. Streamingtjänster som Spotify är dock lite bättre. Fråga mig inte varför, men det känns bättre med Spotify än en hårddisk fullmatad med musik. Nackdelen med denna lättillgänglighet är lättillgängligheten. Oftast lyssnar man inte på hela skivor utan bara på de låtar som fångar ens uppmärksamhet vid första lyssningen. På så vis missar man de där monumentala låtarna som växer fram efter upprepade lyssningar. Å andra sidan anser många att de inte har tid att lyssna in sig eftersom det finns så mycket man kan välja på som är bra på första vändan. Är inte det rätt otroligt? Vi lever i en värld där i stort sett all musik, film, spel och underhållning finns ett knapptryck bort. Inte konstigt att alla är deprimerade och utbrända.

När kassetten förklarades död levde den vidare i skuggorna. Black metal, death metal, noise, industri, ambient, dansband. Idag är kassetten mer levande än någonsin. Många vill få det till att massa hipsters kommer och drar formatet i smutsen. Äh, jag tycker inte vi ska vara så dömande. Även om man tillfälligt kan få spader av att se en tvättäkta fullblodshipster vara inne och stöka på ens subkulturella territorium får man ändå säga att de för mycket gott med sig. Finöl, märkvärdiga hamburgare, retrospel och ett uppsving i både vinyl, VHS och kassett-sfären. Man får ta det onda med det goda. Däremot blir jag FULLKOMLIGT JÄVLA GALEN när det kommer till prissättningen på begagnade varor. Såhär är det. En begagnad CD ska kosta max 50 kr. Det är sedan gammalt. En femtiolapp och vips är du ägare till någon mellanplatta med Hades som du egentligen inte ens vill ha. Det är så det ska gå till. Vad ska du ha för den där plattan med Isvind? Jadu, ska vi säga en femtiolapp? Taget. Inte något jävla vad skaru ha för Thy Grief-plattan ja sju miljarder Euro tack.

CD. 50 kr.

Nu gled jag i sedvanlig ordning från ämnet, men kassetter. Fan vad jag älskar kassetter. Ljudet, formen, lukten. ”Dance of December souls” på solvarm kassett i en SAAB 900. Extas. Morbid Noizz. Mystic Productions. Jag saliverar. Nu är det kasseptember och denna månad kommer vara en hyllning till ett format som format alla som haft en rimlig uppväxt. Och kom inte dragandes med något snack om Minidisc. Där är dörren. Ut. Det blir tidig lunch för dig. Som vanligt. Ut. Vi är en för mycket här inne nu. Lunch. Nu. Ensam. Som vanligt. Ut.

Minidisc …

Vilken jävla idiot.

På återseende.

/Hatpastorn

Temamånad, spännande. När Pastorn la fram idén så fick jag tänka några minuter på vad jag skulle skriva om. Det finns många kassetter som spelat stor roll i mitt liv, men det är få som jag faktiskt har någon form av historia att associera dem till.

Till slut kom jag på att jag har en smått underhållande anekdot om ett kassettband som jag kan dela med mig utav.

Runt 91-92 fick jag en plastpåse med massa hemmainspelade kassettband av en släkting. Jag minns inte så jättemycket av själva innehållet förutom just en kassett. På ena sidan stod det skrivet ”Black Sabbath – Live at Last” och även om jag vid denna tidpunkt inte var så superinsatt i just detta band så kände jag såklart till dem. Jag hade mer lyssnat på band som Twisted Sister, Alice Cooper och Kiss under de tidiga åren. Jag gissar att det var just igenkänningsfaktorn som gjorde att jag började lyssna på denna kassett bland de kanske 20-30 som hamnat i min ägo. Jag blev helt förbluffad över detta album, det lät som inget som jag någonsin hört förut, det lät inte ens som jag hade fått för mig att detta band skulle låta. Det var tungt och hårt, jag var förälskad efter första lyssningen. Månaderna gick och jag lyssnade med jämna mellanrum på denna kassett, jag tog dessutom med bandet till klassdiscon på ”Roliga timmen” och försökte få mina klasskompisar att förstå storheten. Det gick väl inte så där jättebra dock.

Kanske ett eller två år senare köpte min lillebror ”Live at Last” på CD och när jag såg detta blev jag eld och lågor. Jag tog med CDn in i köket och sa åt min far att jag hade något att spela upp för honom. När han såg vad jag ville spela upp för honom så sa han föga imponerat att han visste såklart vilka Black Sabbath var. Det var nog så att han till och med hade ”Sabbath Bloody Sabbath” på vinyl någonstans. Jag slängde in CDn i spelaren och peppen var total, sedan ridå. Jag förstod inte alls vad det var jag lyssnade på, detta lät inte alls som musiken på min kassett. Förbryllat kliade jag mig i huvudet och det kändes som jag befann mig i någon form av alternativ verklighet. Vad fan handlade detta om, varför lät det inte som inspelningen som den jag hade i min ägo? Jag försökte förklara för pappa att såhär ska det inte alls låta, men han berättade att det var just precis såhär detta band lät.

Min föräldrar skilde sig när jag var rätt ung så när detta utspelade sig kunde jag inte ta fram kassetten då den fanns hemma hos min mor så jag fick låta alla frågor vila tills jag åkte tillbaka till min mor. När jag efter några dagar kunde försöka lösa mysteriet så undersökte jag den plastbit som höll på att ge mig gråa hår innan jag ens blivit tonåring. Mycket riktigt stod det ”Black Sabbath – Live at Last” skrivit men hur kunde det då inte vara samma inspelning som den på CDn? Till slut kom tanken till mig att jag kanske skulle lyssna på andra sidan och döm av min förvåning, musiken som kom ur mina högtalare lät som CDn hemma hos pappa. Jag plockade ur kassetten ur stereon och läste vad som stod skrivet på andra sidan som inte borde vara Black Sabbath.

Carcass – ”Necroticism”.

Nu började jag förstå vad det hela handlade om. Min släkting hade blandat ihop sidorna när han skulle skriva vad som fanns på varje sida. Det betydde att jag alltså hade lyssnat på Carcass tredje album under en längre tid i tron att jag lyssnat på Black Sabbath! Detta var min första kontakt med death metal.

/Bure Bödel

Om man är född innan millennieskiftet är sannolikheten ganska stor att ens musiksamling tog sina första stapplande steg med hjälp av audiokassetter. Så var det så klart även för min del. Till skillnad från Pastorn kan jag dock tyvärr inte skryta med att min första kassett var något med Iron Maiden. Inte heller min första LP eller första CD. Även i dessa format lyckades Pastorn debutera med Iron Maiden. Jag … ja, min första kassett var Europes ‘The Final Countdown’, 1987. Min första LP var Europes självbetitlade historia, vilken jag fick tag i 1988. Samma år, besynnerligt nog, fick jag även min första CD. Såhär i efterhand känns det faktiskt av två anledningar skitmärkligt att min käre far bestämde sig för att inhandla en CD-spelare, vilka vid den tidpunkten var långt ifrån standardinslag i hemmen. Den första anledningen består av att mina föräldrar normalt var extremt skeptiska till ny teknik för egen del. Som ett exempel kan det nämnas att de, efter intensiv övertalning, införskaffade en VHS-spelare så sent som 1992. Innan dess var det Moviebox som gällde om det skulle spisas video. Den andra anledningen är att de också ytterst sällan lyssnade på musik överhuvudtaget. Jaja, min första CD. Det var Europes ‘Wings Of Tomorrow’. Någon gång under 1988 släpptes för övrigt uppföljaren till ‘The Final Countdown’, det vill säga ‘Out Of This World’. Den hade jag, när jag tänker efter, också på kassett. Nu ska ju det här inlägget inte handla vare sig om Europe eller om Iron Maiden, men ändå. Någonstans ska man ju börja.

Jag märker att det är svårt att skriva om just kassetter utan att upprepa mycket av Pastorns tidigare inlägg i ämnet, då jag hade kunnat kopiera texten om Commodore 64-spel och liknande rakt av. Däremot hade jag ingen kompis vars bror påstods vara norrländsk mästare i Tae Kwon Do. Jag ska dock försöka karva in lite originalitet i mina kontemplationer om formatet i fråga.

Jag vet att jag vid tidigare tillfällen berättat om en mystisk skiv- och bokaffär i Härnösand, där jag växte upp. Den låg inne i det lokala ”köpcentret”. En mycket generös beskrivning av vad som egentligen var en estetisk våldtäkt av en stadskärna, i form av ett hiskeligt modernistiskt – eller snarare brutalistiskt – komplex i vilket man sprängt in en handfull affärer och sedan gett namnet Prisma.

På tal om brutalism, inhandlade jag i nämnda affär en hel del brutala stycken musik. Inget konstigt i det. Vad som däremot var konstigt, var att affären verkade få regelbundna sändningar med skivor från House of Kicks. Konstigt därför att ingen – och då menar jag detta nästan helt bokstavligt – förutom jag behagade köpa dem. Enorma mängder skivor blev således bara liggande ute i affären och fick till sist reas ut för en spottstyver. Inte ens då köpte någon dem. Förutom jag, då. Varför de här sändningarna bara fick fortsätta utan att någon sade stopp och belägg övergår verkligen mitt förstånd. Det blev inte mindre besynnerligt av att samtliga skivor som dök upp hade fått individuella, handskrivna beskrivningar av det musikaliska innehållet i form av klisterlappar fasttejpade på omslagen. Vem som skrev dem vet jag heller inte.

Det tog dock en stund innan de började reas ut. Innan dess fick man vackert punga ut ungefär hundrafemtio kronor för varje nyförvärv. Mycket pengar på den tiden för en person på fjorton-femton år med tillhörande svartfärgad page/mittbena och för stora bandtröjor. Men en ljusglimt uppenbarade sig i mörkret i form av den här affärens besynnerliga policy när det gällde bytesrätt på sålda varor. Man fick nämligen byta en skiva en gång om man ångrade sitt köp. Ja, fråga mig inte varför. De föredrog detta krångliga sätt att bedriva varuhandel istället för att, som de flesta skivnasare brukade göra, förse potentiella kunder med en CD-spelare och ett par hörlurar i vilka man kunde provlyssna på eventuella köp.

Detta ledde ju såklart i praktiken till att jag på detta vis fördubblade min samling med utgivna album. Man köpte en skiva, spelade av den, och gick sedan och bytte den. Två för en, kan man kanske säga. Samtidigt blev man ju tvungen att vara lite strategisk och först köpa den skiva som var av mindre intresse än den man slutligen skulle få i CD-format. Därför inhandlades Lord Belials ‘Kiss The Goat’, som spelades av på kassett, för att bytas ut mot Wrong Again Records första samlingsskiva.

De flesta av de här kassetterna har jag faktiskt kvar. Luciferions ‘Demonication’, Paradise Losts ‘Gothic’, Broken Hopes ‘Repulsive Conception’, Cannibal Corpses ‘The Bleeding’, Limbonic Arts ‘Moon In The Scorpio’, Dimmu Borgirs ‘For All Tid’ … ja, och så vidare. Det kan ju också tilläggas att några av de här bytena i efterhand inte var värst lyckade. Jobbigast var det när jag hade köpt Isengards ‘Vinterskugge’ och likt förbannat kände ett tvång att byta bort den enkom för att få ytterligare ett tillskott i samlingen. Det var med smolk i de skräckslagna skrikens bägare jag spelade av den för att sedan byta in den mot … ja, vad vet jag, Hypocrisys ‘Abducted’. Eller något.

Detta för in mig på en tanke om originalformat, och folk som har svårt att förstå vitsen i att vilja ha fysiska skivor istället för att lyssna på dem via Spotify eller liknande. Jag har generellt inget emot streaminglyssnande alls. På den här punkten är jag och Pastorn lika, också till det faktum att vi båda har betydligt mer till övers för Spotify än en egen hårddisk med rippat material. Fan vet varför. Jag hade tusentals rippade skivor på mina gamla datorer, men mp3-filer kändes väldigt mycket tråkigare än att lyssna via streaming. Märkligt. För övrigt har vi båda samma fäbless för CD framför vinyl. Något man tydligen inte ska tycka, men med några få undantag hamnade vi båda i konklusionen att vinyl ofta känns som en efterhandskonstruktion när det gäller black metal. Ganska bisarrt egentligen, med tanke på att vinyl alls inte var ett utdött format – och ofta, faktiskt, billigare än CD – när vi växte upp. Det var bara det att CD kändes … tja, mer slutgiltigt?

Icke desto mindre, tänker jag på de eventuella läsare som verkligen inte förstår vitsen med fysiska format. Vi är olika, inte mer med den saken, men samtidigt blir jag nyfiken på om ni heller inte såg någon skillnad på album som var avspelade på kassett jämte de faktiska skivorna – som hade omslag och var upptryckta antingen på CD eller vinyl? Eller, för den delen, som originalkassetter?

Jag var aldrig någon tapetrader. Inte i dess egentliga mening. Det kändes lite som att det inte riktigt behövdes. Jag började lyssna på black metal i form av Venom strax innan jag fyllde tretton, och i ungefär ett år framåt efter det lyssnade jag nästan enkom på det bandet och såg till att skrapa ihop så många skivor med dem som det bara gick. Först när jag började närma mig fjortonårsdagen kom det här med death metal och andra vågens svartmetall in i bilden. Det innebar i sin tur att jag i två års tid, innan jag började gymnasiet och dagligen pendlade till Sundsvall, fick inhämta djävulsmusik och kunskaper därom på egen hand. Men det räckte, då samlingsskivor (WAR Records! Osmoses ‘World Domination’! Nuclear Blasts ‘Death … Is Just The Beginning’!), sporadiska visningar på MTV och liknande utgjorde en rätt stabil bas. Och visst hade jag lite brevkompisar, eller vad man nu ska säga, som jag bytte musik med – men då främst blandband och i vissa fall lite mer obskyra saker.

Kanske ansåg jag helt enkelt mig inte ha tillräckligt med musik för att börja tapetrada. Sannolikt hade det dock inte varit några problem då jag köpte demokassetter, fanzines och skivor på distans av människor som hade egen distro och som satt på rejäla samlingar och var inne i gamet. Jag undrar därför, såhär i efterhand, om det berodde på att avspelningar av album inte kändes i närheten lika roliga att ha i kontrast med de faktiska originalverken – trots att de kassetter jag hade låg mig extremt varmt om hjärtat. Även om det inte var riktiga skivor, var de som sagt serious business. Jag var i det närmaste autistisk när det gällde att skriva ned låttitlar på de ibland hemsnickrade omslagen. Än idag skriker jag inombords när jag tittar på min kassett med Cannibal Corpses ‘Tomb Of The Mutilated’ och ser att en av titlarna inte till fullo rymdes på en rad och därför får ta upp plats även på den nedanför. Och om jag någon gång stavade fel, på säg låttitel nummer sexton in alles, slängde jag skiten och startade om på nytt. Det här var serious business. Trots det bleknade kassetterna i jämförelse med de ”äkta” verken, oavsett hur bra kvalitén på avspelningen än var.

Vad vet jag. Kanske är det också därför som jag aldrig varit värst upptagen med att samla på mig promoskivor heller, då de känns såpass fattiga i jämförelse. Utan att ha reflekterat över det tidigare märkte jag att både jag och Pastorn efter att ha inhandlat över femhundra skivor gemensamt på den senaste skivmarknaden att vi kontrasterar promoskivor mot vad vi kallar för ”riktiga” skivor – det vill säga ordinarie släpp. Detta trots att promovarianterna ibland är betydligt mer sällsynta och ekonomiskt sett mer värdefulla.

Kassetter. Avspelningar. Nu känner jag att jag bara måste slå på min gamla avspelning av King Diamonds ‘The Graveyard’. En mycket speciell kassett då jag skrev av samtliga texter för hand då någon kopiator inte fanns tillhanda. En sådan hade underlättat saker och ting.

Åh, vilka minnen.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Året var 1988, jag var tio år gammal och livet glittrade i nostalgins skymningsröda sken. Jag sitter på min klasskompis Krilles rum och fipplar med hans Amiga 500. Det var sommar och vi borde väl egentligen varit ute och byggt barkbåtar, täljt sälgpipor eller puttat runt på ett hjul/kadaver med en pinne. Men problemet var att ingen av de aktiviteterna hade en chans mot hans rykande färska kopia av ninjaspelet ”Shinobi” (om du tycker att det är vanligt med piratkopior idag, ta då en titt i en gammal diskettlåda nästa gång du får chansen).

Det var bara vi och hans tre år äldre bror Sebastian hemma och eftersom vi var ett par småglin så var det som bäst att vi höll oss på vår kant och han på sin (nu när jag läser detta så ser jag att detta börjar likna ett kapitel i någons självbiografi där författaren berättar om sin första homosexuella förälskelse). Vi sitter vid Krilles skrivbord och försöker desperat att få vår pixliga ninja att parera och eliminera huliganer och allmänt slödder. Under tiden har Sebastian, garanterat efter att syrligt ha poängterat alla våra tillkortakommanden, suttit och tryckt i sitt av hårdrock och tonårsodörer marinerade pojkrum och på högsta tänkbara volym lyssnat på vad som för mig mest lät som om en säck med katter skulle vara inblandade i en förödande flygkrasch.

Visst fan hade jag hört metal förr!

På dagis gick man ju runt och högljutt proklamerade ”Vinet under täcket” och ”Aj wanna raak” (samma dagis genomgick även en kort med intensiv Herreys-mani) och inte långt efter det så fick vi stifta bekantskap med Sveriges och USAs nya nationalsånger i form av The Final Countown och Heavens on Fire. Så visst hade jag hört metal förr, men jag hade aldrig ”lyssnat” på det. Så där satt vi nu som så många gånger förr, mitt i den slentrianmässiga svenska villaområdeallmogen, men så bytte Sebbe skiva och allt jag trodde mig veta om världen ställdes på ända… Första minuterna så reagerade jag inte nämnvärt då det mullrade på som vanligt genom väggen, men så plötsligt var det något som reste sig ur kakofonin, något som lät som änglarnas sång, syndarnas klagan och *insert-vitsig-liknelse-här*.

Det var med andra ord det coolaste gitarrsolot någonsin!

Jag frös till is, jag kunde se rummet från ovan, Krille pratade, men jag kunde inte höra vad han sa. En elektrisk omvälvande känsla slog som en behaglig pungspark rakt i mellangärdet och gick likt en tjackrysning genom min unga, men ack så värdelösa lekamen. Jag föll djupare och djupare in i en längtande trans, en längtan som snabbt slog en helnelson på min vilja. Jag släppte allt jag höll för händerna och ställde mig upp på ren reflex och gick sedan bestämt genom vardagsrummet och utan att knacka på (en dödsynd), så kliver jag rakt in i Sebastians rum och innan han hinner vädra sitt missnöje så kräver jag att få höra vad han lyssnade på. Han fann sig snabbt från chocken, lutade sig tillbaka och försökte låta så arrogant och hård som möjligt när han sa att:

– Det här är ”I´m Alive” från ”Keeper of the Seven Keys pt. 1” med det tyska speed metal bandet Helloween.

Jag lyssnar några sekunder, vänder på klacken, går ner för trappen och ut på deras gård, sedan springer jag genom skogar och ängar för att komma hem så fort som möjligt. Till min mors stora förtret så slänger jag upp ytterdörren och med skorna på (ännu en dödsynd) stormar jag uppför trappen till min fars musikrum, drar ut en låda och tar första bästa 90-minutersbandet jag kunde hitta och sedan sprang jag lika snabbt tillbaka till bröderna Nilssons residens.

Efter vad som kändes som att lyssna på en Eminenz-låt så var kopieringen äntligen klar. Sebastian förklarade att han valt bort en smäktande ballad för att han tyckte att den bara var ”en massa mjukt fjoll” och hade där istället slängt in en låt som hette ”Starlight” från deras första självbetitlade mini-lp.

Det är egentligen otroligt att jag minns denna 30 år gamla trivia för jag stod på helspänn och bara väntade på mitt tillfälle att kunna få tacka för mig, så jag kunde ta mig hem igen och kasta mig in i denna nya sköna värld som jag just upptäckt.

Året var 1988, jag var tio år gammal och livet var redan på väg utför.

/Dr Panzram

Jag vet inte hur stora Left Hand Solution faktiskt var i resten av Sverige. Det är ett lokalt doom-/goth-band som en gång i tiden hade Jörgen Fahlberg från The Kristet Utseende på sång. Efter några omstöpningar av lineupen så släppte de 1993 sin andra demo ”Falling” och detta måste nog vara den första demo som jag någonsin köpte. ”Falling” gick varm och jag blev ett stort fan av bandet i fråga.

Jag var speciellt imponerad över hur en tjej kunde sjunga så hårt och mörkt, sedan var låtarna väldigt trallvänliga. Ett tag efter inköpet av denna demokassett befann jag mig på en trädslöjdslektion. Där hade det börjat en ny hjälpreda/stödlärare. När han presenterade sig så föll min haka till golvet, Jocke Mårdstam… kunde det vara så att gitarristen i just Left Hand Solution skulle vara min lärare? Jag ogillar generellt att smyga in omotiverade engelska uttryck i text men jag kan inte säga något annat än att jag blev starstruck. Det faktum att vi kom från samma lilla stad och att oddsen är inte är så där otroligt låga att detta skulle inträffa kunde jag väl kanske inte greppa då, det hände till och med ytterligare en gång under min skolgång då gitarristen i Darklands jobbade som extralärare i musik på min högstadieskola. Allt jag visste var att det var en, i min värld, livs levande rockstjärna som stod framför mig i långt svart hår och en T-shirt med Danzigs berömda skalle på bröstet.

Självklart gjorde jag allt för att lära känna Jocke och det gick väldigt bra vill jag påstå då Jocke är en av de trevligaste personer jag känner. Det blev mycket snack om musik och jag tjatade mycket på honom att han skulle spela in massa plattor på kassett till mig vilken han konsekvent vägrade att göra med ursäkten att om han gjorde det till mig så skulle ”alla” vara på honom om detta. Jag tror inte riktigt att han förstod att det var nog i stort sett bara jag som hade någorlunda lika musiksmak som honom på vår skola. Jag tjatade även att de skulle spela på skolan med Left Hand Solution i något format, vilket de faktiskt gjorde en gång. Vet ni var den unga Bödeln befann sig då? Jo, i fjällen med sin familj och åkte slalom, fy fan så jävla life metal! Jag kommer ihåg när jag kom hem från denna resa i fjällens domäner och klasskamraterna berättade att Jocke och hans band spelat i gympasalen medan jag var borta. Detta är något som jag fortfarande kan bli upprörd över, jag missade en spelning jag tjatade om i flera månader och jag vill så här i efterhand påstå att det var lite av min förtjänst att spelningen faktiskt ​gick av stapeln (om du läser detta Jocke och vill påstå något annat så vill jag inte höra, låt mig leva i min megalomani).​

Left Hand Solution släppte senare en demo, en MCD och två album för att sedan i mitten av 00-talet ha gått på lågvarv. Jag gillar allt de släppt men just ”Falling” har en speciell plats i mitt hjärta.

//Bure Bödel

Året var 1998. Jag gick i gymnasiet och var helt besatt i black metal. Fördelen med gymnasiet var att man hittade likasinnade på ett helt annat sätt än i exempelvis högstadiet. Här fann man en klick personer som delade ens brinnande intresse för extrem musik och som dessutom introducerade en för allehanda närbesläktade genrer som industri, dark ambient, power electronics och så vidare. Måhända inte närbesläktade rent musikaliskt, men klart närbesläktade när det kom till mörkret. Faktum är att jag var på en oljudskonsert i lördags och tyska Anemone Tube framkallade mer mörker än i stort sett samtliga metal-konserter jag varit på. Det var helt magiskt. När oljud är som bäst finns det inget som slår det. När oljud är som sämst är det så enerverande att man blir på genuint dåligt humör.

En dag när jag drällde omkring mellan lektionerna träffade jag en bekant som vi kan kalla Metzger. Han hade tidigare lånat ut allsköns skivor till mig från alla möjliga och omöjliga musikaliska håll. En del bra, en del mindre bra. Varför han exempelvis försökte få mig att gilla Dan Swanös Nightingale och The Equinox Ov The Gods är än idag en gåta. Det var dessutom han som ordnade en promoversion av Mystic Circles debutplatta till mig efter att jag pratat sönder alla om den hysteriska annonsen och sågningen i Nordic Vision. Det jag pysslar med idag på dessa sidor kan alltså spåras minst 20 år tillbaka i tiden. Skivan han hade med sig denna dag var en samlingsskiva från Misanthropy Records där även spår från underetiketterna Heroine och Elfenblut fanns med. Jag slutade dock lyssna efter att han förkunnat att på denna fanns ett osläppt spår med Burzum och ett nytt spår med Mayhem. Jag sprang fan hem med skivan i handen. Fatta peppen.

Misanthropy Records var för mig på den tiden det där bolaget som var lite mer seriöst. Lite mer vuxet om man så vill. Annonserna och utgåvorna var alltid snyggt utformade och det kändes genomtänkt. Det fanns en tanke bakom vad som fick släppas och kvalitén var hög. Även om jag inte uppskattade alla band så fanns det inga riktiga stinkare som typ Vermin eller Dunkelgrafen. Misanthropy Records var på riktigt. När man var 17 bast och läste Jung och lyssnade på typ Aphrodisiac. Ja, då kände man sig fan som elitismens fanbärare. Att man i själva verket var totalt slut i roten och inte hade en aning om egentligen någonting är en annan sak.

När jag äntligen kom hem rotade jag snabbt fram en oanvänd 90-minuterskassett av märket Phillips. CDn åkte in i spelaren, sedan rec och play. Medan musiken gick läste jag vartenda ord i den omfattande bookleten. Alla band fick säga sitt och skivbolagsdamen Tiziana hade skrivit ett smärre manifest. Det var tydligen hon som var avbildad på omslaget med vilket jag tyckte var lite coolt. 1998 tyckte jag att allt som var skrivet var helt guld. Såhär 20 år senare är det stundtals en tävling i vem av banden som kunde vara mest märkvärdig. Herregud vad skitnödigt det är ibland och jag förstår varför den norska scenen kollapsade året därpå.

Hursomhelst, jag har letat fram kassetten jag spelade in då så jag skriver några ord om varje artist medan den rullar. Hela rasket finns på Youtube med så har ni inte lyssnat på den här samlingsskivan tidigare så gör er själva en tjänst och gör det.

Dream Into Dust – ”Stormbringer”

Ett band jag vet väldigt lite om. Jag tycker den här låten är skitbra, men jag har aldrig sett en Dream Into Dust-skiva ute i det vilda. Det enda jag ställde mig skeptisk till 1998 var sången som gärna hade kunnat skippats helt. När jag vill nå mitt mentala Black Lodge vill jag inte bli störd av skönsång. Distade vrål och rena kanaliseringar går dock bra. Första gången jag hörde detta var jag helt såld och 20 år senare tycker jag att den håller.

In The Woods – ”Let there be more light”

Jag hade redan ”HEart of the ages” och ”Omnio” på CD så jag var redan såld på In The Woods. Här ska jag dock erkänna en sak. Det dröjde MÅNGA år innan jag fattade att det här var en Pink Floyd-cover. Jag skyller på att jag aldrig riktigt lyssnat på det bandet. Jag gillar det här feberflummet som fan, men om det är en bra cover låter jag vara osagt. Om den bästa Celtic Frost-skivan är ”Panzerfaust” med Darkthrone så är In The Woods iallafall på god väg att toppa Pink Floyd. Undrar hur många Pink Floyd-fanatiker som sprängde ett blodkärl i hjärnan nu?

Solstice – ”The sleeping tyrant”

Mitt första möte med Solstice. Skivomslaget till ”New dark age” var omöjligt snyggt och jag gillade verkligen musiken. Sedan började sångaren ta ton. Herregud vilken klen filur. Lägg därtill det där klassiska TBV-darret på sången. Det här hade varit omöjligt bra om sångaren hållit betydligt högre klass. Rent musikaliskt är det en fullpoängare. Jag vet inte om näktergalen blev bättre med åren. Jag hoppas det iallafall. En återinspelning med bättre ljud och bättre sång hade smakat.

Hagalaz Runedance – ”The oath he swore one winterday”

Okej. Andrea från Aghast och Samoth från Emperor. Folkmusik. Jag gav det här projektet högsta betyg utan att ha hört en ton. Sedan fick jag höra hur det här lät och luften gick ur mig. Nu ska sägas att just den här låten måste vara den absolut bästa i diskografin för jag hyllade detta besinningslöst ända tills jag fick höra hela skivan. Hujedamig. Det är inte det att det är uruselt, men det finns inga rimliga skäl till att det inte är bättre. Den här biten kommer emellertid alltid ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag lyssnade på den otaliga gånger när kassetten gick från pärm till pärm. Synd bara att Hagalaz Runedance inte var bättre. Förutsättningarna fanns ju. Sedan fnissade jag högt när jag fick höra bandnamnet. Jag fnissar fortfarande.

Primordial – ”Journey´s end”

Mitt första möte med Primordial. Första gångerna jag lyssnade på denna bit tyckte jag den var rätt trist, sedan föll allt på plats och jag blev helt tagen. ”A journey´s end” var en skiva som beställdes rätt omgående efter att den här samlingsvolymen fått snurra ett gäng varv. Än idag är Primordial ett av mina absoluta favoritband och än idag tar det rätt många lyssningar innan magin kommer fram. Men när magin uppstår. Ja, ni som fattar, ni fattar. Sjukt bra sång och råbra texter. Varför sjöng inte Naihmass Nemtheanga i Solstice för? Karln kan ju frammana känslor man inte trodde fanns. När man var tonåring och lyssnade på detta på styv kuling i hörsnäckorna när man drällde i naturen. Religiöst. Sedan har texten till den här låten varit en av mina absoluta favorittexter sedan första gången jag hörde den.

Shafts of morning dew, fade to dusk
Fires in the distance, make shadows dance
Under this Blood Red Sky, a million martyrs died
And beneath the pale moon’s face
They shall Again Arise…

Some things are best left in dreams
Reality, can be a cruel mistress
Are your lessons learnt?…
Chapters close, veins collapse
A passage ends,
A rite is earnt…

Their Blood hath quenched the land
Their spirit has set the stone
And forever the Pagan lands shall cry
With a heart so heavy…
…and limbs so weary

Let no man for his sins atone our days of Glory have gone…

Amen.

Burzum – ”Et hvitt lys over skogen”

Om man inte redan var knäsvag efter Primordial kom då Burzum och slog undan benen för en totalt med ett tidigare osläppt spår. Mycket kan sägas om Greven, men det finns ingen som slår honom när det gäller den här typen av black metal. ”Et hvitt lys over skogen” är en sanslöst kall låt. Tänk att den ursprungligen skulle ersatt ”Tomhet” på ”Hvis lyset tar oss”.  Drömmen hade varit att den här hade varit med på skivan tillsammans med ”Tomhet” som avslutningsspår.

Amber Asylum – ”Dreams of thee”

Första gången jag hörde denna var jag tvungen att lägga mig ner en stund. När tonårshormonerna rasade som värst var den här låten så vacker att det kändes som en dolk av silver rätt i hjärtat. Än idag blir jag smått paralyserad när ”Dreams of thee” spelas. Det var såhär jag ville att goth skulle låta. Sedan kom Crematory och bara bajsade mig i munnen. Nu är detta såklart inte goth utan mer neoklassisk dark ambient av något slag, men som sjuttonåring tolkade jag goth som gotisk, alltså mörk sakral musik som lät som gotisk arkitektur. Gud så fel jag hade. Jag har inte ens vågat lyssna på något mer med Amber Asylum. Låter allt såhär bra? Då dör jag. Och! Ingen kan anklaga en för att ha smal musiksmak när man uppskattar både Mortician och Amber Asylum.

Babylon Whores – ”Somniferum”

Och sedan kom några finska jävla pajsare och förstörde allt med svettig dödsrock av hopplösaste sort. Efter Amber Asylum kändes Babylon Whores stök som ett skändande av allt som är vackert här i världen. Jag ogillar än idag Babylon Whores. Man kan ju för fan inte sjunga ”Come on” efter Primordial, Burzum och Amber Asylum. USCH!

Madder Mortem – ”These mortal sins”

Tack och lov kom Madder Mortem och styrde skutan på rätt köl igen. Jag var och är inte direkt såld på norrbaggarnas musik, men de frambringar en rätt skön atmosfär och de är ju allt annat än obegåvade. Om jag inte minns fel var Madder Mortems ”Mercury” en av de sista skivorna som Misanthropy Records släppte innan de lade ner verksamheten. Genremässigt, jadu, någon sorts form av progressiv doom. Mer coolt än bra i min bok.

Mayhem – ”Ancient skin (True version)”

Sedan kom Mayhem. Jag hade ännu inte hört ”Wolfs lair abyss” så detta blev min introduktion för nya Mayhem. Jag var golvad. Helvete vilket rens och vilken atmosfär. Maniac sjöng som en blandning av en laserkanon och den tasmanska djävulen och var väl den enda plumpen i protokollet. Men låtmaterialet och produktionen. Wow. Efter breaket i slutet där Hellhammer dundrade iväg utan en tanke på morgondagen. Min haka var nere vid golvet. När jag kort därefter fick höra ”Wolfs lair abyss” blev jag paff att den versionen av ”Ancient skin” lät så pass annorlunda. Jag undrar varför de inte körde på singelversionen då den har bättre energi och bättre ljud. Sedan var det något mycket märkligt med att Mayhem signade på samma skivbolag som Burzum. Det har förbryllat mig lika mycket som Thorns medverkan på Nordic Metal-samlingen.

Beyond Dawn – ”Need”

Beyond Dawn är ett jävligt konstigt band. Anledningen till att jag uppskattar ”Need” är mycket tack vare att jag hade den avspelad på kassett så det här med att hoppa över låtar var inte en supersmidig process. Detta på gott och ont. Man lyssnade verkligen in sig på låtarna och lärde sig uppskatta dem. Trumpet/virvel-partiet på denna bit är något jag kan få på hjärnan vid de konstigaste av tillfällen. Jag vet inte om det är särskilt bra, men man hamnar i ett speciellt sinnestillstånd.

Endura – ”Vestigial horn”

Endura hade kanske de snyggaste annonserna man sett så när jag till slut fick höra hur de lät var jag idel öron. Jag blev inte besviken även om ”Vestigal horn” inte har samma sprängkraft som exempelvis monumentala ”The devils stars burn cold”. Sedan är låten löjligt kort. Knappt två minuter. Man törstade efter mer.

Aphrodisiac – ”Lux et tenebrae”

Den här skivan, ”Nonsense chamber”, har jag varit på jakt efter i 20 år. Jag har ALDRIG sett den ute i det vilda. Det stör mig. Obehagligt flum av och med folk från Dödheimsgard. Första gången jag hörde det ruskade jag mest på axlarna, men för varje år som gått har mitt habegär vuxit explosionsartat. Nu har jag bara hört den här låten och den är hellre än bra, men det är något i atmosfären som drar mig tillbaka. Jag vill höra mer.

Monumentum – ”The colour of compassion”

Mitt första möte med Monumentum. Och ett gott sådant bör tilläggas. Jag var såld direkt. Total David Lynch-känsla. Stort fan av Monumentum än idag.

Det bästa med den här samlingen var mötet med så många nya stilar av musik som man knappt ens hade hört talas om innan. Som jag skrev tidigare så gjorde kassettavspelningen att man inte skippade låtar utan man lyssnade verkligen från pärm till pärm. På så vis gjordes många fynd som formade ens framtida musikkonsumtion. Även om det fanns samlingsskivor med bättre låtar på så kommer ”Presumed guilty” alltid ha en speciell plats i mitt hjärta då den var en utmärkt grundkurs i mörk musik som gjorde att man hittade oceaner av bisarr tonkonst man aldrig hade letat efter annars. För det är jag evigt tacksam. Ja, minus Babylon Whores då såklart. Uff.

På återseende.

/Hatpastorn

Min far var lastbilschaffis innan han gick i pension. Mestadels kuskade han runt här i landet, men i mitten av nittiotalet gjorde han ett antal körningar åt Hoppets Stjärna, någon organisation som styrdes av Livets Ord och som höll på med olika former av hjälpverksamhet. Noteras bör att min familj i övrigt inte har något som helst samröre med religiösa sekter.

Dessa körningar var till Ukraina. Detta land var kraftigt eftersatt efter att Sovjet föll, folk hade det rätt jävligt. Så varför inte livnära sig på musikpirateri på hög nivå? Farsan kom hem med kassar med kassetter, och på de sista körningarna hade Ukrainarna uppgraderat till CD.

Jag fick till exempel King Diamonds ”Spiders Lullaby”, som konstigt nog ser ut att vara originalskiva med tryck och allt på själva CDn (har den fortfarande såklart), men med riktigt uselt kopierat omslag. Fick även ett originaldigipak av Dark Funerals ”Secrets of the Black Arts” som, för att kompensera att den inte var piratad, istället luktade starkt av billig parfym. Faktum är att man kan känna en svag, svag doft fortfarande efter mer än 20 år.

Men tillbaka till ämnet.

Det var piratkopierat, det var dassigt kopierade omslag och det var löjligt billigt. Ibland bröt A-sidan mitt i en låt för vem fan orkar hålla koll på sådant? Inte ukrainska pirater iallafall. Farsan handlade lite allt möjligt och ibland slank det med metal av det extremare slaget. Jag tyckte det var rätt coolt att han kom hem med Crown Of Thorns ”Eternal Death”. Hur fan hade de fått tag på svensk extremmetal där nere, och dessutom kommit på tanken att pirata det? En annan kassett som jag faktiskt lyssnade en del på var Sepulturas ”Roots”. Den har väl fått en del skit för att vara nu-metal, men jag tyckte det var tufft. De kassetterna har jag fortfarande i min ägo. Jag minns också bandet Hallow’s Eve, oklart vilken skiva men låtarna ”Death and Insanity” och ”Only the Good Die Young” (hur tänkte de där?) var iallafall med. Jag var inte imponerad. Tysk piratmetal, passande nog, köptes också hem men det fick farsan behålla.

En kassett som jag minns med lite extra värme var ett band som jag senare sökt en del om på nätet men inte hittat särskilt mycket om. Eftersom omslagen bara var, ja, omslag, så fanns ingen info alls gällande varifrån de kom, vilket bolag som släppt och annat oväsentligt skit. Bandet hette Hämmer, kassetten hette ”Terror”. Stenhård metal med hög kvalitet vill jag minnas. Det är nog fanimej närmare 20 år sedan jag hörde den senast eftersom farsan också gillade det. Fick nämligen bara höra kassettjäveln när jag var där, varför vi inte kom på tanken att kopiera den åt mig förstår jag inte… ödets ironi.

Hursomhelst, stenhård metal, bra sång, skickliga musiker, tuffa texter, de hade fan allt. Har tänkt att man kanske skulle kolla upp dem, finns garanterat på Youtube… men tänk om det är som med de där filmerna man dyrkade när man var liten?  Man tänker att fan, nu ska det bli nostalgi, och så har man förstört ett barndomsminne.

Jag tror fan att Hämmer får leva vidare med refrängen ”TEEEERRROOORR!!!” ringande som ett flyglarm inspelat på svajig, ukrainsk piratkassett i mina tonårsminnen så slipper man några besvikelser. Kassetten ligger säkert kvar i någon vrå hemma hos farsgubben, tror den ligger bra där.

/Y Niflfarinn

Jag är totalt okunnig när det kommer till musikskapande. Jag kan inte slå ett endaste ackord på gitarr, jag fattar inte hur man får ett piano att låta som det är tänkt, jag har alltid gått på känsla än något annat när det kommer till just musik så när bekanta sitter och diskuterar musikaliska termer nickar jag oförstående med eller så zoomar jag ut. Likväl så fanns det en önskan om att få släppa musik i unga år. Min musikaliska ’karriär’ kan sammanfattas i tre punkter: Fasttracker 2, Microsoft Publisher samt Brighter Death Now.

Fasttracker 2 & Brighter Death Now

Jag ska förklara djupare. För er som inte vet så var Fasttracker 2 ett DOS-baserat musikprogram som bestod av ett antal kanaler som man placerade ut ljud i och som i slutändan tillsammans skulle bli en riktig låt. Det var en drös med koder man skulle använda för att få ljuden att agera på olika sätt, det kunde vara sänkning av volymen, tillfälliga pauser osv. Man kopierade ljud mellan olika låtar och höll på, ljuva tider.

Jag är inte den enda som suttit och försökt producera musik i denna underbara skapelse, det är inte första gången denna mjukvara omnämns på denna blogg om jag säger så. Dock med min totala tondövhet och oförmåga att förstå arrangemang så var jag, trots förinställda ljud och slingor, helt oförmögen att skapa något som lät välljudande. Vilka alternativ fanns då kvar för en så arm stackare som mig? Styrkt av Roger Karmaniks jobb med Brighter Death Now och skivbolaget Cold Meat Industry så fattade jag ett beslut, jag skulle bli en industriartist!

I min ungdomliga naivitet så hade jag fått för mig att industri (eller som vi kallade det ’noise’) inte borde vara så svårt att producera då det mest vara en massa oljud. Jag hade även hittat en funktion i Fasttracker 2 som ’distade’ ljud vilket hjälpte en bra bit på vägen. Jag gjorde faktiskt tre olika inspelningar under tre olika namn vars totala upplaga består av sju stycken ’demon’. Jag återkommer till dessa snart.

Microsoft Publisher

När min familj köpte sin första dator så var vi generellt rätt sena med det om man jämförde med mina klasskompisars familjer. Det kan tidigast ha varit 1995 för operativsystemet var just Windows 95, ett revolutionerande OS för folk i min ålder och de äldre. Med datorköpet medföljde diverse olika program som Encarta 95 och Office-paketet. Ett specifikt program i Office-sviten hette Publisher, programmet var ett designprogram kan man väl säga där man kunde göra allt från inbjudningskort till det som verkligen fångade mig, nämligen kassettomslag. Min familj hade aldrig internet under tiden jag bodde hemma så vad kunde man då göra framför en dator förutom att dominera i spel som Transport Tycoon och Heroes of Might and Magic II? Jag lade ofantligt många timmar på att antingen skapa en databas över alla skivor jag ägde i Microsoft Access eller skapa kassettomslag i Publisher. Så många olika band jag visuellt skapat i Publisher är nog oräkneliga, man lusläste diverse ockulta böcker på jakt efter uppslag till bandnamn och för att kunna få inspiration till ytterligare ett omslag. Jag kunde sitta i långa stunder och testa olika fonter och placeringar av textrutor. Avsaknaden av internet hemma gjorde att jag på skolrasterna fick sitta och Altavista efter fräcka foton/bilder jag kunde ha som omslag.

Ett av projekten gick under namnet Icke-Glädje, ett projekt som bestod av undertecknad och en person som dessvärre inte längre finns bland oss. Denna person, som vi kan kalla M, var en stor inspirationskälla för mig, jag minns honom som en rätt färgstark individ bildligt talat då för det var såklart 99 % svart i våra garderober på den tiden. Vi hade några år av vänskap men efter gymnasiet så gled vi ifrån varandra. Med lika stora delar ironi som faktiskt vilja till att provocera så skapade vi ett band och ett manifest och detta fick gå under samlingsnamnet Non Felix (typ Icke-Glädje på latin). Manifestet tejpade vi fast på diverse väggar på vår gymnasieskola, vad som stod har jag inget som helst minne av och det var faktiskt Hatpastorn själv som nyligen påminde mig att vi ens hade gjort detta. Vi spelade in tre låtar som vi komponerade (i FT2 såklart) och spelade in under en lördag hos min far. Som den amatörmusiker han var och fortfarande är hade han vid denna tidpunkt en analog porta med fyra kanaler. Vi kopplade helt enkelt en gitarrsladd från datorns högtalarutgång direkt in i portan. En av låtarna lade vi faktiskt lite prat på också och texten hämtade vi ur ett medicinvetenskapligt häfte som M stulit på något bibliotek. Vi kopierade upp fem kopior av inspelningen, jag och M behöll varsin, en till har jag lokaliserat, men var de sista två tog vägen har jag ingen aning om alls, förmodligen gav vi bort dem till några bekanta.

Jag har faktiskt inte lyssnat en enda gång på denna inspelning efter den lades på band och jag har svårt att se att jag kommer att göra det då jag inte vill förstöra magin runt den helgen.

De andra två projekten som jag nämnde ovan startades nog snarare i Publisher snarare än med någon musikalisk vision. Dessa två gick under namnet Instrument of Torture och Världsbrand. Instrument of Torture-inspelningen, som jag döpte till ’Death by a Thousand Cuts’, kopierade jag faktiskt upp två kopior av, den ena har jag kvar och den andra finns i tryggt förvar hos en relativt känd black metal-sångare någonstans i Dalarna. Anledningen till att den hamnade där gissar jag var för att få höra några uppmuntrande ord av någon man såg upp till. Jag kommer fortfarande ihåg hans utlåtande, ’Det var rätt monotont’.

Världsbrand gjorde jag en inspelning med men det orkade jag inte ens skriva ut ett omslag till utan det ligger en kassett med dessa låtar på någonstans i mitt förråd.

Nu när jag tänker efter så hade jag faktiskt ytterligare ett projekt under en kort tid tillsammans med en person från Linköping som vi också kan kalla M. Bandet gick under namnet Sloti Slut och det var Ms påhitt, Sloti var polska för pengar och Slut var helt enkelt det engelska ordet som vi alla är bekanta med, så ”pengahora” kallade vi oss. vi gjorde några låtar vardera men problem uppstod när vi skulle skicka dessa mellan varandra då filerna var för stora att skicka via Hotmail på den tiden och några tjänster i stil med Sprend var det inte att tala om då och att skicka disketter fram och tillbaka var helt enkelt inte hållbart i längden så det rann rätt snabbt ut i sanden.

Jag gjorde även några fler musikaliska försök efter dessa olika grupper, men ibland är det nog bättre att bara inse att man inte kommer bli någon rockstjärna så jag la mitt fokus på att skriva om musik i stället.

Förra veckan hittade jag en klon av Fasttracker 2 för Windows 10, är det dags att återigen skapa lite disharmoniska tongångar?

/Bure Bödel

Som jag tidigare nämnt var det här med hårdare musik i Härnösand något av en bristvara. Eller, i alla fall var det brist på människor som verkade uppskatta tonkonsten ifråga. Skivor att köpa fanns det, men problemet var bara att ytterst få köpte dem. På sin höjd kunde väl någon enstaka individ i mer eller mindre förvirring kosta på sig att inhandla något hårdare verk, men det var sällsynt. Om så var fallet, bestod det oftast av någon skiva med Entombed – oftast ‘Wolverine Blues’ – eller kanske en Morbid Angel-platta. Mer än så var det inte, då band som Sepultura och Pantera normalt utgjorde något slags tröskelvärde för hur mycket brutalitet som gick an. Ja, det var mörka tider.

Besynnerligt nog fanns det dock ett undantag från denna regel. Det känns än idag märkligt att tänka på att det strax innan jag fyllde fjorton år faktiskt existerade ett renodlat death/thrash-metal band i samma stad som jag huserade i. Och att bandet dessutom var bra. Till och med riktigt jävla bra. Namnet på det var Godblender.

Härnösands musikklimat var vad man i folkmun brukar kalla för ”under all kritik”. Eller, snarare totalt ointressant – såvida man inte var någon märkvärdig musikestet som med fisförnäm min pratade sig varm om synkoper, spöknoter och Jaco Pastorius fingerfärdighet. Annars var det mestadels skitdålig pseudopunk, tafflig halvgrunge och bedrövliga Green Day-kopior som äntrade scenen när det vankades lokalspelningar. Därför blev kontrasten stor när nämnda Godblender vid ett tillfälle ställde sig på scenen någon gång tidigt 1994 och fläskade på utav bara helvete, med en gurgelbrötande jävel bakom mikrofonen. Större delen av publiken flydde. Ja, ni kan tänka er exakt hur det såg ut.

Tyvärr blev det inte så mycket med projektet. De hann kräma ur sig en demo, inspelad på vad jag antar är en fyra kanalers portastudio, vilken kopierades genom avspelningar och sedermera såldes på den lokala musikaffären där bandets trummis arbetade på deltid. Nämnde trummis kan vara värd att nämna i sammanhanget, då han mig veterligen var den enda i gänget som fick någon slags vidare musikalisk karriär. Han heter Håkan Eriksson och blev några år senare medlem i Face Down, för att sedan också spela i Blackshine. Vad han gör nu vet jag inte. Inte heller har jag någon aning om vad resterande medlemmar kan tänkas syssla med. Då detta var gossar som var betydligt äldre än jag hann jag aldrig knyta kontakt med någon av dem. Samtliga medlemmar flyttade sedan strax därefter till Stockholm för att satsa på bandet mer helhjärtat, men projektet sjönk som en sten. Den faktiskt rätt karismatiske originalsångaren, eller growlaren, Erik Åkesson byttes ut mot en helt värdelös gnällspik vars namn jag glömt bort. I samma veva fick musiken mer av en Panteraprägel och ”moderniserades”. Alla låtar (utom en) från den självbetitlade demon från Härnösand spelades in på nytt med denne nye sångare och blev bara bleka kopior av originalversionerna. Inspelningen blev såvitt jag vet deras sista demokassett, och därmed var sagan all.

Likväl, demoinspelningen från 1994 har jag kvar. Och det är fortfarande en av de kassetter jag värdesätter allra mest i samlingen. Låtarna … ja, de förtjänade ett bättre öde.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Vi beger oss återigen tillbaka till Härnösand. Innan jag påbörjade min gymnasieutbildning i Sundsvall spenderade jag ett år på Härnösands estetiska gymnasium, närmare bestämt på den musikaliska linjen. Jag hade där tänkt mig att knipa till mig gratis lektioner i vokala prestationer och elbasspelande. Vi kan väl säga att det gick sådär.

Till att börja med hade jag ingen som helst aning om hur fan man gjorde något av det. Den enda erfarenhet jag hade av ”sång” bestod av att growla och skrika som en galning, så när min sångpedagog sade till mig att leta fram ett partitur för någon låt jag skulle vilja sjunga fann jag mig rådlös. Trots att jag hade lyssnat till öronen blödde på Iron Maiden, AC/DC och Judas Priest slog det mig besynnerligt nog aldrig att några av deras låtar kunde utgöra alternativ. Tack och lov kanske, för jag vågar inte tänka på hur i Guds namn det hade låtit om jag försökt sätta de höga tonerna i ”Rime Of The Ancient Mariner”, eller ”Victim Of Changes”. Så vad göra? En snilleblixt infann sig: sångläraren var norska i grunden, och även jag hade ju mitt ursprung i vårt västra grannland. Lösningen blev således att välja ”Mellom Bakkar Og Berg” och ”Håvard Hedde”, då Storms ‘Nordavind’ hade hunnit spelas på styv kuling i pojkrummet många gånger om. Ja, det blev de … och Ulvers ”I Troldskog Faren Vild”. Den senare fanns det dock inga noter på, så den fick bero. Det var nog lika bra det.

Mitt basspel då? Tja, den första gången jag rörde vid en elbas var ganska precis ett år dessförinnan. Nionde klass spenderade jag med att lära mig ”spela” bas genom att köra Ramonescovers. Det vill säga max tre toner i varje låt. Det, och desperata försök att spela bas i det dödsmetallband jag hade varit med att starta året innan. Det gick skitdåligt. Gitarristen i bandet var tekniskt gudabenådad – vid fjorton års ålder satt han och plockade ut Yngwie Malmsteen-solon på pojkrummet, på riktigt – men det här med att skriva låtar, och att lära ut dem … ja, det var det sämre med. Resultatet blev helt enkelt att jag trodde att allt basspelande gick ut på att enbart följa gitarren och spela grundtoner. Ett antagande som visade sig vara helt felaktigt när det var dags att inför min nya estetgymnasielärare visa upp mina samlade kunskaper på området. Ackordlära? Basgångar? Subtonika och dominant? Vad fan pratar du om? Ja, min lärare slet sitt hår. Jag med. Herregud, vad less han till sist måste ha varit.

Nåväl: på detta gymnasium var en sak mer eller mindre skriven i sten, och det var att det här med hårdrock – det var något man fnös åt. Jazz däremot, det var grejen. Ganska ironiskt, då i stort sett alla som gjorde det hade gemensamt att de ett par år tidigare brukade vara uniformerade i hårdrocksattribut, och proklamerade storheten i Maiden, Priest och allehanda heavy metal-band. Något som försvann lika spårlöst som när dödsmetallare i fjortonårsåldern blev femton och därmed i sann black metal-anda började hävda att de aldrig lyssnat på ”något jävla Cannibal Corpse”. Vad jazzmänniskorna på gymnasiet tyckte om black metal fick jag dock aldrig veta, men det enda i tyngre väg som accepterades var Meshuggah. Något som ledde till att jag avskydde bandet i fråga intensivt i flera år därefter.

Men ingen regel utan undantag. I årsklassen ovanför mig huserade tre individer som gemensamt hade flyttat till Härnösand från Sveg, av alla ställen. Det fanns också fler saker som band dem samman. De delade lägenhet, de lyssnade på metal – vilket innebar att de gick under det gemensamma namnet ”Hårdrockarna”, vilket också stod på deras dörr – och de ingick i en bandkonstellation med namnet Nosferatu.

Nosferatu är kanske inte världens mest innovativa namn, och i ärlighetens namn var kanske inte deras musik det heller. Däremot var de fruktat bra. Så bra, att när de till sist fick röven ur vagnen och lyckades spela in en demo var jag så häpen över resultatet att kassetten mer eller mindre gick på repeat hemma hos mig i veckor.

Musiken bestod av Type O Negative-doftande tongångar, och kryddades av ett stort antal extremt catchy melodier, riff och arrangemang. Ljudet? Svinbra. En snygg fiol gjorde saken ännu bättre, men det som avgjorde saken var att karln som stod bakom mikrofonen ägde en av de absolut bästa sångröster jag hört. De vokala insatserna var fan häpnadsväckande. Tydligen var det också vokalisten som skrivit all text och musik, och vederbörande var också den ende av medlemmarna som bodde kvar i Sveg. Vill också minnas att han var några år äldre än de andra. Innan vårterminen 1997 hade nått sitt slut hade också hela bandet importerats för en spelning på ett lokalt hak i Härnösand. Till mitt förtret lät det dock som att de hade gått i en lite mer Panteraliknande inriktning, som inte stod att finna på demon.

Varför har man då aldrig hört talas om bandet? Tja, sannolikt finns det flera orsaker. Jag vet inte riktigt hur de resonerade, men jag tipsade dem att skicka in kassetten till Close-Up och några liknande publikationer, och delgav en lista på skivbolag som eventuellt skulle kunna vara intresserade. Dock var de, metalintresset till trots, alls inte inne på death eller black metal – och således heller inte underkategorierna goth och doom. Då mainstreamintresset för hårdare tongångar var i stort sett lika med noll vid den här tidpunkten antar jag att de större skivbolagens respons bör ha varit minst sagt svalt. Kanske föll allting mellan två stolar – för hårt för att vara mainstream, och kanske lite för melodiskt för att vara något annat. Jag tror dock att Black Mark hade nappat med hull och hår.

Så vad hände? Jag har faktiskt ingen aning. Vid något tillfälle stötte jag ihop med dem efteråt, och fick informationen att hjärnan bakom bandet verkat tröttnat på metal och hellre ville spela folkmusik under namnet Troll. Det verkade dock inte bli något med det heller, men det sista jag hörde var att de på något vis ändå fortsatt under namnet Wounded och till sist fått släppa en skiva. Jag är tämligen säker på att jag återfann dem på MySpace för en tio-elva år sedan, men att det jag hörde inte påminde nämnvärt om de gamla tongångarna från demotiden. Jag har dock försökt hitta igen fullängdaren på nätet, men kammat noll. Sedan är allt höljt i dunkel.

Jaja. Antar att man får vara glad för det man har kvar – kassetten. Den är allt fortfarande för jävla bra, märker jag när jag låter den rulla ytterligare ett varv i bakgrunden.

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Som några av er kanske känner till köpte jag och Heidenhammer inte mindre än 500 CD-skivor av vår lokala Sleaszy Rider Records-kran. Majoriteten av plattorna härstammade från tidigare nämnda bolag, men det fanns även en hel del alster från kranskommunerna Scarlet Records och liknande. Ett kap tyckte vi, ända tills vi började med det bibliska arbetet att lyssna på alla skivor. Ett visst missmod spred sig när den ena skivan efter den andra lyckades slå rekord i hopplöshet. För att överleva pärsen så tänkte vi oss in i mardrömmen att vara annonsförfattare. Då blev allt betydligt enklare. Här kommer således våra påhittade annonser för ett axplock av alstren vi genomlidit.

Mycket nöje.

W.E.B ”Jesus Heist”

Stenhård, tvättäkta grekisk life metal – ett fjärde generationens Rotting Christs ”A Dead Poem” med tuggande, suggestiva gitarrmackor. Med Darkface på sång, Rektor på sex strängar, snabba licks och … ja, det är gudarna i W.E.B helt enkelt. Tre brådmogna greker med bröstsim på dagsschemat. Lyssna en gång och du är också garanterat fast i nätet!

DIm Mak ”Intercepting Fist”

Det HÄR är stökig metal för dig som ger blanka fan i att hänga upp jackan på galgen. Erik Rutan sätter sin patenterade prägel på produktionen och resultatet är en hårdslående gitarrfest med ljudkorvar fetare än Ralf Scheepers lår som siktar mot strupen och dödar omedelbart. Rutinerade rävar från Ripping Corpse och Torture Krypt har skapat det givna soundtracket till Församlingens nystartade dojo. Kampsportslyrik, kinesiska drakar, tuffa killar – vi säger bara KI-AI! Dim Mak är ett band som knockar dig innan du hinner säga ”skrovmål och thaifru”.

Hearse ”Armageddon, Mon Amour”

Sprakande fräsch death n’ roll som gör om din gamla Volvo till en Cabriolet från Helvetet med nitroglycerin i tanken så fort du satt skivan i bilstereon! Att Johan Liivas sargade avsked från Arch Enemy skulle resultera i något såhär vitalt hade ingen kunnat förutspå i sina vildaste fantasier. En Liivasfarlig cocktail av vitamininjektioner och adrenalinsprutor rakt in i halspulsådern. En skiva som aldrig tar slut. Pallar du trycket?

Butterfly Temple ”The Times of Mara”

Med musiker som agerat kompband till legendarer som Blaze Bayley och Paul Di’Anno är det här en läcker fest av slavisk fantasy och keyboardspäckad dramatik. Ryskt, progressivt, och hedniskt i ledning av Mihkail Shmetko. Vi snackar här om ett antifascistiskt ryskt pagan metal-band med låtar om slaviska svastikor och som gör covers på Moonspells portugisiska nationalisthymner. Räkna med riff! OBS! Missa inte den medföljande videon till låten ”Vikingtid”! Hörde jag årsbästalistan?

Closer Than Kin ”The Machineries of Breath”

Wow! För er som inte tyckte att Raised Fist hoppade högt nog! Energisk hardcore tajtare än ett par nyknutna Vans. Attityd och fart i en explosiv kombination med ett misstänkt hemligt gästinhopp av sångaren i Nattvindens Gråt. Slit av skjortärmarna, raka skallen och visa upp tribaltatueringarna. Closer Than Kin mosar allt! Umeå hardcore? Glöm det. Vi snackar Massachusetts hardcore. Räkna med bråk!

Angel ”Don’t Wanna Run”

Med sammet lika krossad som en romantikers dröm sveper goth-drottningen Angel in i våra hjärtan som tas till bristningsgränsen. Med näktergalen Helena Bianca Castafiore Iren som tidigare sjöng med Trail Of Tears bakom mikrofonen svimmar man när toner man inte visste fanns fyller sängkammaren. Angel spås här en lysande karriär. Oumbärlig platta för den sanna samlaren av Imperia-relaterade sidoprojekt. 11% på Metal Archives talar sitt tydliga språk! Watch out Liv Kristine!

Wastefall ”Fallen Stars and Rising Scars”

Rytmiskt pumpande, episk och progressiv life metal med gitarriff skarpare än välslagen tzatziki, med vokala insatser som hämtade från giganterna i Truth Denier. Vi snackar klassiskt Sleaszy Rider-material med bråddjupa lyriska proklamationer. Det här är grekisk metal för er som växt ifrån black metal. Fala-fel? Knappast – här är det alla rätt! Lägg Wastefall på minnet. De här grabbarna kommer bli stora. Och med stora menar vi STÖRST!

Devil’s Whorehouse – ”Revelation Unorthodox”

Oumbärligt Marduksidoprojekt med Mogge i absolut högform. Östgötarna bjuder upp till Danzig och får originalet att framstå som en blyg skolpojke. Jerry Only kan lämna över stafettpinnen till Steinmeyer, B. War och kompani. Den här skivan delar vargintro med Ancients ”Svartalvheim” och det är tillsammans med de vokala insatserna ylanden som går rakt in i hörselgångarna. Sa vi oumbärligt?

Goddess Shiva ”S/T”

Snackar vi legendarer, eller? Det klassiska bandet som gick under namnet Shiva mellan 1977 och 1980 återvänder med pompa och ståt under nygammalt namn. Ett giftermål mellan öst och väst – teutoniskt tunggung blandat med österländsk mysticism. En tikka massaker av minnesvärda riff och tunga refränger. Med Mat Sinner bakom rodret – ja, Mat Sinner, etta på Sinnerlistan då det är han som är Sinner – kan det här inte gå fel. Äkta rostfri metall fistbangar oss in i Tusen och en natt med låtar som ”Ali Baba”. Det här är din biljett från Stuttgart till New Delhi och Goddess Shiva löser biljetten. Sesam skivaffärer – öppna er!

Oblivion ”Renewal”

Det finns trettiotre band som heter Oblivion, men bara ett som menar allvar! Jönköpings Meshuggah ger ateismen en polyrytmisk känga med hjälp av en rasande Jesus på sång, bandlöst basmuller och oriff i 17/39-delstakt. Maken till klagorop har inte hörts sedan Golgata och trumtakterna får Jerichos väggar att rämna på nytt. Bolagskompisar med legenderna i Pantokrator. En lyssning och du är garanterat frälst du med. Varde ljus!

Room With A View ”First Year Departure”

Bedårande goth metal med fotorikt texthäfte. För dig som inte kan få nog av Beseechliknande eftersläntrare och som vill ha den italienska depprocken al dente. Vilken dag är din Room With A View-dag? Ja, varje dag såklart. Den här pastarätten kan man inte bli mätt på. På med kråsskjortan och läppstiftet och av med byxorna. Kontinental knullgoth har inte berört på det här sättet sedan Macbeths glansdagar.

Hortus Animae ”The Blow of Furious WInds …”

Äntligen kan du andas ut – Grom från Ancient och Doomsword är tillbaka med ytterligare två ex-medlemmar från Ancients livesättning – Bless och Scorpios! Som om det inte vore nog medverkar Klaus Spellthrower, känd från både Blaze Bayleys och Tim ”Ripper” Owens liveuppställning. Progressiv black metal står det på skivan – döm själva! En proteinmaxad hingst i Sleaszy Riders urstarka stall. Underhållningen är inte slut när skivan är det – det är bara att ladda videon med en medföljande fullspäckad ‘Making Of’-DVD. Äntligen ett RIKTIGT all star-band värt namnet!

OBS! Missa inte specialutgåvan som inkluderar båda skivorna OCH en special-CD med demoversionerna av låtarna från plattan ‘Waltzing Mephisto’ – vilken inkluderar den nio minuter långa covern av Mayhems ”Freezing Moon” blandad med bland annat Mike Oldfields ”Tubular Bells”!

Scarved ”Dynamite”

Bredbent, belgisk powerrock med låtar från skrevet och som SPARKAR i skrevet! Kaxigheten har fått ett ansikte i och med denna laddade historia med det kvinnliga dynamitpaketet Karo på sång. Vi snackar Belgiens svar på Audioslave med en titel som håller vad den lovar! Jean-Claude Van Damme får se upp – den hårdast slående belgaren heter numera Scarved! Se upp i backen – vi ses på Wacken.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Erik Barthold är kanske mest känd för den breda massan som trummis i det nyss avsomnade bandet The Kristet Utseende men det få kanske vet är att han var med och grundade ett av Sundsvalls första dödsband och senare ett av de första black-banden nämligen Gloom och Egregori. Erik berättar lite om svunna tiden och hur framtiden är planerad.

/Bure Bödel

Hallå där Erik, du var rätt tidigt involverad i den svenska death-/black-scenen, den tidigaste inspelningen jag känner till med dig är dödsbandet Glooms demo som släpptes 1992.  Kommer du ihåg hur du kom i kontakt med de lite mer extrema tongångarna?

Redan vid 7-8-års ålder fick jag ett stort intresse för hårdrock. Det var band som Twisted Sister, Kiss, WASP och Motörhead som gällde. De två sistnämnda var ju faktiskt ganska hårda för sin tid och jag minns än idag hur låten ”F**k Like A Beast” väckte något inom mig första gången jag hörde den. Jag har svårt att sätta ord på vad det var, kanske någon form av nyfikenhet. Musiken kändes liksom diabolisk på riktigt. Ett par år senare kom jag i kontakt med thrash och speed metal. Nu byttes de flesta hårdrocksskivor snabbt ut mot skivor med band som Kreator, Metallica och Slayer. När jag sedan hörde Napalm Death och grindcore via en barndomskamrat tror jag det brann till i hjärnan på mig. Kunde musik verkligen låta så här? Under högstadiet upptäckte jag death metal, och det var också då jag på allvar började intressera mig för att lära mig spela själv och att faktiskt skriva egna låtar.

Gloom grundades 1991, kommer du ihåg hur visionen för bandet såg ut? Vad ville ni förmedla med er musik och var hittade ni inspiration?

Framförallt var vi oerhört entusiastiska för att spela denna nya typ av musik. Vi var också väldigt fascinerade av skräckfilmer och ”gore”, detta blandades med ett stigande intresse för ockultism. Det bör kanske nämnas att vi blott var i 15-16-årsåldern vid denna tidpunkt. Death metal genren befann sig i sin barndom och vi upptäckte nya band hela tiden. Vi tänkte nog inte så mycket alls på var inspirationen kom ifrån. Vi bara gjorde något. Eftersom vi inte hade tillgång till ett överflöd av denna musik blev det som att vi tvingades göra den själv för att få höra den mer. Då fanns inte riktigt heller den utpräglade kategoriseringen som idag existerar inom metal-genren. Den började komma, men var grymt grumlig i sin indelning. Första gången jag hörde talas om power metal var det Metallica som artikeln handlade om.

Hur såg ”scenen” ut i närområdet när ni drog igång Gloom? Jag kan personligen inte dra till minnes många band från vår fagra stad som var igång så tidigt.

Alltså, det fanns inte så värst många extrema metal-band i stan kring den tiden. Det var mer hårdrock, punk och glamrock. Möjligtvis lite thrash. Detta var ju innan black metal-pesten drog fram över byn.  Ett av de allra tidigaste metalbanden i Sundsvall var ett thrash/dödsmetall band som bestod av Jocke Mårdstam, Jens Höglin, Patrik Lögdahl och Jörgen Fahlberg. De hette Unholy men existerade endast en kort period och gjorde bara en spelning. Jocke och Jörgen startade därefter bandet Left Hand Solution tillsammans med Liljan Liljekvist. Nacksta-bandet Dismorchas bytte bandnamn och tog över namnet Unholy. De var ursprungligen mer inspirerade av Slayer och Sepultura, men utvecklades till ett mer renodlat dödsmetallband.

Senare drog ni igång Hekate som man senare kan säga utvecklades till Egregori, nu var det black metal som gällde. Vad minns du från den korta tid som detta band existerade?

När jag kom in i Hekate 1993 hade de redan kört ett tag som band. Efter att jag börjat lira med dem dröjde det nog inte mer än ett halvår innan det skedde något enstaka medlemsbyte och bandet omvandlades till Egregori. Nu hade black metal på allvar gjort sitt intåg i Sundsvall. Där Hekate tidigare varit death metal blev nu Egregori utpräglat black metal. Det var inte alls min grej. De andra i bandet dök djupt ner i black metal-myllan medan jag avlägsnade mig helt från denna genre. Jag gjorde bara två spelningar med Egregori och sedan splittrades bandet. De andra medlemmarna fortsatte dock med svartmetallen, banden Setherial och Blot Mine är mer eller mindre sprungna ur Egregori.

Min uppfattning är att både Gloom och Egregori var rätt lokala företeelser, fick ni någon större spridning nationellt eller internationellt?

De här banden var ju aktiva under en väldigt kort period och mig veterligen har vi inte rönt några större internationella framgångar. Dock har de inspelningar som Egregori gjorde återutgivits på kassett. Misstänker att den sprids en del inom ljusskygga undergroundkretsar. En liten parentes är att det i Frankrike just nu skrivs en bok med titeln ”The Influence of H.P. Lovecraft and the Cthulhu Mythos on metal music” där jag och en tidigare medlem från Gloom medverkar i en intervju.

Hur tycker du metal-scenen” har varit i Sundsvall genom åren, har du några favoritband?

Sundvall har länge haft en genuin metal-scen. En mängd band med olika stil och inriktning har under åren avlöst varandra. Under 90-talets mitt florerade ju en hel del metalband av varierande kvalité i staden. Åren har väl fått utvisa lite vilka som faktiskt höll måttet. Nämnas bör ju Setherial som stått sig mycket väl. Jag gillar Eldkraft också, grymma gitarriff på deras platta, Bitvis i världsklass. Mitt definitiva favoritband i Sundsvall just nu är dock DRÅP. Såg dem nu senast på Gefle Metal, och de levererar verkligen den energi och totala kompromisslöshet som fick mig att fastna för den mer extrema metallmusiken från allra första början. Riktigt jävla bra!

Efter Gloom och Egregori så började du spela med Left Hand Solution och du var även med och grundade Darklands. Left Hand Solution fick utstå en del spott och spe under nittiotalet från folk som var inne på hårdare musik. Har du någon aning om varför ni hamnade i skottgluggen?

Haha, jo det har jag. Left Hand Solutions första demo-kassett skilde sig väldigt mycket från det som sedan kom att bli den definitiva versionen av Left Hand Solution. Dessutom blev denna demo väldigt populär i Sundsvall. Vissa såg med ogillande ögon på hur medlemmar sedan byttes ut efter den första banduppsättningen. Sedan spelade vi live alldeles för mycket i Sundsvall med omnejd. Bara det fick nog en del att ledsna på oss rejält. Vi hade en tjej som sjöng och det här var ju innan det blev poppis med ”flicksångsmetal”. Dessutom så sjöng sångerskan inte så värst mycket som en tjej heller. Vi var totalt ointresserade av att följa trender och just black metal var fan en trend när den svepte in över staden i början av nittiotalet. Nu snackar jag inte om de personer som blev djupt dedikerade till denna genre och kanske även skapade egen musik, kanske rent av fortfarande gör det. Dem har jag all respekt för och deras drivkraft och dedikation till genren, oavsett om de störde sig på LHS eller ej. Jag talar om posers och wannabees. Plötsligt blev allt så in i helvete löjligt. Det skulle suras och dyrkas Djävulen på riktigt. Vi i LHS garvade åt det. Vi älskade tung jävla metal. Vi var helt ointresserade av att stå och sura med armarna i kors och leka onda. I osäkra blackmetal-pojkars ögon var vi så långt ifrån ”true” man kunde komma. I Norge brände man kyrkor och hatade dödsmetall som var alldeles för mesigt. Vi partajade och skojade. Helst med California white och cider. Snacka om o-metal! Vissa låtar lät lite poppigt och till råga på allt hade vi en förkärlek för skräckromantik, naturromantik och dyster musik. Det störde nog vissa sig på. Under denna tid svarade vi på brev från fans och tidningar mer än vad vi repade och brevväxlade med människor i 36 olika länder (vi räknade…). Inte fan brydde vi oss om vad några surmumrikar i Sundsvall tyckte om oss. När det ett par år senare damp ner skivkontraktserbjudanden från Nuclear Blast och Earache hade vi glömt det där för länge sen. Idag är metalklimatet ganska annorlunda och det finns flera black metal band som jag tycker är svinbra. Har t.o.m. bidragit med sång på en black metal-platta, Bergravens ”Till Makabert Väsen”.

Som den multiinstrumentalist du är, hur kommer det sig att trummor blev ditt huvudinstrument? Du skrev många låtar till Left Hand Solution och stundvis även till Darklands.

Jag har nog alltid burit på en inre rastlöshet vilket gjort att jag ständigt försökt utveckla mig musikaliskt och söka mig till nya områden. Det innebär inte att jag överger det gamla till förmån för det nya. Det handlar om att vidga sina vyer. Tror inte det funnits någon plats på jorden där jag trivts så bra som vid trumsetet. Det är rastlöshetens lekstuga. Med rytmen börjar musiken för mig och jag har nästan alltid en rytmisk rörelse i kroppen eller en melodi i skallen. Antar att jag har någon form av hypomanisk läggning till musik. Det är ibland lite stressande och jag tror nog att jag hade varit en annan sorts människa om jag inte haft trummorna i mitt liv. Trummorna är lite som stressens ventil ut ur kroppen. Att jag också drevs att lära mig spela gitarr, bas, piano, saxofon och tvärflöjt antar jag har att göra med denna inre rastlöshet och viljan att lära mig mer om tonalitet, ackord och harmonik.

När jag var som mest aktiv i Left Hand Solution och Darklands snöade jag in en hel del på goth-rock och mer atmosfärisk metal. Det satte förstås en viss prägel på låtskrivandet. I Left Hand Solution gjorde jag ursprungligen låtarna på akustisk gitarr men övergick senare till att skriva LHS-låtar vid pianot för att försöka hitta nya infallsvinklar. I Darklands var jag främst textförfattare. Den ursprungliga tanken med Darklands var endast att det skulle vara ett litet sidoprojekt. När vi sedan fick ett skivkontraktserbjudande från Heathendoom Music gick det ju liksom inte att tacka nej. Detta gjorde ju också att vi blev tvungna att lägga mer tid på bandet.

Något som jag funderat på många gånger är varför du aldrig tagit äran för att du spelat trummor på så många av Darklands inspelningar? Vad var anledningen till att ni skapade en låtsasmedlem som fick gå under ditt mellannamn?

Ok, det kanske är dags att spräcka den bubblan nu. Vi hade problem att hitta en permanent trummis. När vi fick kontraktet från Heathedoom höll vi knappt på med bandet och hade ingen trummis alls. Tanken var ju aldrig att vi skulle vara en trio där jag satt bakom trummorna och sjöng. För att inte sända ut de signalerna så fick mitt alter ego Paul hoppa in på trummor.

Efter dryga 25 år sedan du slutade spela death metal så har du nu startat ett nytt band med namnet The Slaughterhouse Empire. Är det en 40-årskris vi kan skönja eller hur kom det sig att intresset för att spela döds vaknade igen?

Hehehe, låt mig förklara så här: Death metal blev vägen ut ur krisen. Jag har aldrig slutat lyssna på death metal, den har alltid funnits där. Oavsett om jag snöat in på jazz och lirat i storband så har dödsmetallen alltid varit med mig. Jag kom till en punkt i livet där jag blev tvungen att ta ett beslut om att ställa upp för andra eller att ställa upp för mig själv. Jag hade inte skrivit låtar på många år. Efter en djup depression kom plötsligt intresset att skriva musik tillbaka. Det bokstavligen forsade dödsmetallriff ur mig. Först blev jag förvånad, men sedan bestämde jag mig för att faktiskt följa min egen vilja och göra något av detta. Tack vare en liten puff i ryggen av den kunglige gitarristen Stefan Kihlgren bildades så The Slaughterhouse Empire.

Hänger du med i dagens dödscen, har du några favoriter bland de nyare banden?

Of corpse, det gör jag. Grejen är väl den att jag fortfarande lyssnar väldigt mycket på ”de gamla” banden som fortfarande släpper nya album. Vader t.ex. är en stor favorit. Har märkt en tendens hos mig att jag ofta undviker många nya band som metallmänniskor allmänt anser vara ”de bästa” just nu. Jag kollar in nya album som släpps med band jag aldrig hört talas om. Jag är nog ganska specifik i min metallsmak. Då och då dyker det upp nya guldklimpar som t.ex. det amerikanska grindcorebandet Full Of Hell. Sen är det ju så att jag lyssnar väldigt mycket på jazzrock och fusion. Faktum är att det var bandet Painkiller med John Zorn som fick mig att börja söka mig in i jazzen. Lite bakvänt att börja med det mest extrema kanske, men det fick mig att vilja lära mig spela saxofon riktigt bra.

Om vi ska runda av här kanske så du kan fortsätta med att restaurera ditt ödlehotell, hur ser den närmaste framtiden ut för dig som musiker?

Haha, då bör jag kanske förklara vad mitt ödlehotell är för något. Under åren jag bodde i Stockholm spelade jag saxofon i ett frijazzband som hette Lizard Hotel. Det är nog fan i mig den mest extrema musik jag någonsin spelat. Till och med den mest luttrade dödsmetallare brukar rygga tillbaka när jag spelar upp detta. Grind, jazz och oväsen i en härlig kombo, hehe.

Nu när The Kristet Utseende har lagt ner får jag tid till att ägna mig åt Slaughterhouse Empire på riktigt. Vi har kommit igång med att repa in låtar och det hela känns förbannat kul! TKU kommer dock att spela in ett avskedsalbum nästa år. I höst plockar vi fram Darklands ur garderoben och gör en spelning på Nordfest. I år är det nämligen 20 år sedan vi släppte vårt första fullängdsalbum. Så det blir lite av ett jubileum, och vi har lite överraskningar på gång inför detta. Sen finns det ett band som jag kommer släppa ett album med framåt vintern, men jag säger inte vilket. Än…