I dagens avsnitt av konstnärsdrömmen tänkte jag att vi skulle titta lite närmare på mångsysslaren Alex Kurtagićs målningar. Innan vi gör det drar vi av lite snabba fakta om Alex. Förutom att måla tavlor driver han skivbolaget Supernal Music, som släppt skivor med bland annat Woods Of Infinity, Ethereal Woods, Drudkh och Hate Forest. Mycket skog och grumlig politik med andra ord. Han är även författare samt föreläsare och sist, men inte minst, var det han som styrde och ställde i Benighted Leams. Ett av de konstigaste banden jag vet. Jag äger de två första plattorna och jag pratar extremt ofta om höjda ögonbryn, men det som tar det absoluta priset är Alex sånginsatser på låten ”The fnead” från frågeteckensfesten ”Caliginous romantic myth”. Jag vet att den funnits på Youtube men när jag skulle sopa in länken nu är den spårlöst försvunnen. Mystiskt. Jag kan komma att återkomma till den låten framöver då det liknar inget annat man hört.

Vi börjar med hans verk från 1995 och jobbar oss framåt.

Tormentor – ”Anno domini”

När utsökta Nocturnal Art gjorde kulturgärningen att återsläppa skatten ”Anno domini” 1995 var det Alex som skötte omslagskonsten. Jag har alltid älskat det här omslaget så det är svårt att koppla bort nostalgin. Här ser vi hur det ser ut när en brutalt låghalt prins tittar upp mot slottet där Törnrosa ligger och latar sig. Det är måhända inget mästerverk, men det är ett verk. Vädret och tiden känns lite oklar. Det är mulet och mitt på dagen, men när molnen skingrar sig ser vi att det är full jävla natt med månar och stjärnor och hela baletten. Sedan är det något blått mög uppe till vänster som jag aldrig förstått vad det ska föreställa. Det kan ju inte vara mulet, stjärnklar natt och blå himmel samtidigt. Eller vad fan vet jag? Kopplar man bort alla dumheter är det här ett klassiskt konstverk till en klassisk giv. Hurra!

Deinonychus – ”The silence of December”

Mer slott. Deinonychus är bland den värsta dyngan jag vet, men logotypen och omslagsmålningen som Alex fes ihop är bra. I alla fall logon, den är skitsnygg. I övrigt är det mest en halvtrött borg i fjärran och massa kvistar. Vad fan var det med svartmetallare och slott i mitten av 90-talet? I bloggens begynnelse började jag skriva på en slottartikel, något som visade sig vara en exakt lika korkad idé som mitt försök att räkna ut vilket band med ordet ”goat” i namnet som var mest goat.

Isvind – ”Muspellz sònir”

Slottfrossa med Alex Kurtagić. Den här gamla godbiten är inte helt lätt att få tag i nuförtiden. Å andra sidan såg man den inte speciellt ofta förr om åren heller. Omslag och logotyp av Alex. I likhet med Deinonychus är logotypen klart skönast för ögonen. Han hade bra snits på bokstäverna, om fler hade bett att få logos av honom än av herr Christophe Szpajdel hade vi haft en betydligt större mångfald. Det finns inte så mycket mer att tillägga. Slott i fjärran, knotiga grenar och söt liten måne. Inte direkt värd att tatuera hela ryggen med.

Nattvindens Gråt – ”A bard´s tale”

Utan att förhäva sig kan man påstå att Kurtagić har en fäbless för märkliga perspektiv. Nu är vi i ett träd och tittar ner på en borggård. Jag gillar det här omslaget men det finns ett GIGANTISKT problem. Det är Nattvindens Gråt vi snackar om. Min musikaliska kryptonit. Det spelar som ingen roll hur omslaget ser ut, den här skivan kommer inte innanför min dörr. Tro det eller ej, men min skivsamling har faktiskt gränser. Varför fick inte något annat band den här för?

Ancient – ”The Cainian chronicle”

Vi möts igen …

Nu kan man kanske tro att detta är ett skivomslag som saknar ett slott. Det räcker dock bara att vända på skivan så är det full jävla slottsbonanza igen. Man blir snabbt mätt. I övrigt, blixtar och dunder, magiska under. Vill man läsa mer om det här omslaget kan man kolla in mitt inlägg om skivan som ligger under kategorin Ancient-veckan. Jag vill mest bara gå vidare från Ancient så hej svejs!

Benighted Leams – ”Caliginous romantic myth”

Ett mycket märkligt verk. Det är inte direkt fult och det saknar slott, skål för det. Men. Det är något som inte riktigt stämmer. Återigen ser vi det ur ett märkligt POV-perspektiv där jag antar att man tittar genom en drakes eller en bevingad demons ögon på en med livet tillfreds höggravid häxa. Är besten fadern till barnet? Det väcker onekligen ens fantasi! Sedan har vi hatten som nog ingen kan missa. Bor man i en tät skog känns det som att den där huvudbonaden är topp ett det sämsta man kan bära. Är det därför hon inte har någon nacke kvar? Åratal av hukande kanske reducerar ens nacke till ett sköldpaddsliknande stadie. Nu yrar jag, men vad fan ska man göra då när man har med Benighted Leams att göra?! En vacker dag ska vi gå igenom det här bandet från pärm till pärm. Den dagen är INTE idag.

Bewitched – ”Diabolical desecration”

 … och slottet gör comeback. Det här omslaget gillade jag aldrig då färgerna inte tilltalade mig. Gult, dassbrunt och fegrött på yxorna i en gudlös förening. Sedan har jag alltid undrat vad i hela helvetet det är som hovrar ovanför slottet. Är det vingmonstret från Benighted Leams-omslaget? Är det en enorm insekt med silikonbröst? Är det Batman-logon om den legat på vinden och blivit förstörd på grund av en låda med julpynt som barskt placerats på den? Jag vet inte. Sedan ser ju slottet helt förjävligt ut. Den arkitekten tänker jag då inte anlita.

Darkwoods My Bethrothed – ”Autumn roars thunder”

Inget höjdarband direkt, men vi ska försöka fokusera på Alex målarkunskaper istället. Det brinner i en kyrka och massa gestalter ryar omkring ute på gården. Inte direkt ett effektivt släckningsarbete. Färgerna går i liknande skala som Bewitched så det är stolpe ut. Mer studs i färgerna tack! Detta må vara ett av hans svagare verk och när det kombineras med ett riktigt jävla gycklarband finns det inga vinnare. Fy!

Dimmu Borgir – ”Stormblåst”

Ännu ett slott, ännu ett märkligt perspektiv. Detta kan nog vara ett av hans kändaste verk och jag tycker att det är ganska coolt, om än lite väl murrigt när det kommer till detaljer och färgskalor. En kul detalj är att när jag läste Bild i skolan gjorde jag en variant av denna då jag bytte ut slottet mot statyn av Gustav II Adolf som står på torget här i Sundsvall. Sedan ersatte jag skogen med höghusen i Skönsberg som ondskefullt tornade upp sig. Jag fick en femma i Bild. Om jag inte missminner mig har jag kvar den teckningen någonstans i gömmorna. Lovar att panga upp den på min Instagram om jag hittar den.

Perkele – ”Erotic circus”

Perkele var ett sidokör till favoriterna i Morningstar. Ett brutalt snedsteg till musik i form av ryslig gothrock med skitdålig sång. Bandnamnet sög och skivtiteln förbryllar. Sedan tjackskadad sjöjungfru på det. Vad denna amfibie har med erotiska cirkusar att göra vet ingen, däremot hade ”hjärnan” bakom bandet en likadan häxhatt som fröken nacklös från Benighted Leams. Väldigt rörigt.

Throne Of Ahaz – ”On twilight enthroned”

I grund och botten är det här inte så pjåkigt, kruxet är att det är så galet mörkt att man inte ser vad det egentligen föreställer. Jag har ägt skivan i eoner, men det är bara nyligen jag sett att det är en man i kåpa som sitter på omslaget. I typ 20 år har jag på fullaste allvar trott att det varit en insekt som suttit på tronen. Lite lustigt.

Troll – ”Drep de kristne”

Snackar vi ambitionsnivå och detaljrikedom är ”Drep de kristne”-omslaget Kurtagićs svar på takmålningarna i Sixtinska kapellet. Sedan när man väl börjar kolla på vad det här egentligen föreställer blir man lite paff och undrar varför han lade ner så sinnessjukt mycket tid på det här. Det är ett gäng lurviga In Aeternum-medlemmar som går bananas i byn. Jesus står som ett mongo i mitten och verkar helt ovetandes om det kaos som försiggår i bakgrunden. Det är extremt juvenilt men samtidigt brutalt charmigt. Precis som musiken. Jag blir på gott humör när jag låter mina ögon och öron smekas av den här triumfen av nostalgi. På brakhiten ”Kristenhat” sjunger Nagash EXAKT som Kalle Anka. Bara en sån sak.

Covenant – ”In times before the light”

Det är helt galet hur många skivor man äger som Kurtagić målat omslaget till. Det är lite märkligt varför han inte blev anlitad oftare och det är ännu märkligare att han såvitt jag vet inte gjorde ett enda omslag efter 1999. Vågar vi anklaga Matrix-viruset? Banden ville inte ha målade omslag längre utan flashiga Photoshopspyor. Så måste det vara. Det är Matrix-virusets fel.

”In times before the light” är ännu ett slott i mängden, eller snarare ett avkapat slott. Är målningen större i original eller ska det se ut såhär? Det ser inte riktigt klokt ut. Eller gör det? Jag vet fan varken ut eller in längre.

 Sathanas – ”Armies of Charon”

Perspektivet. Vingarna. Charon sitter alltså i en tvådimensionell båt som är proppfull med Nifelheims rekvisita. Hur ska folk få plats där? Sedan ställer jag mig starkt skeptisk till huruvida en träbåt och en träåra klarar av att användas i magma. Är det kanske därför Charon ser så förvånad ut? Dumt och fult i en ljuvlig symbios. Lägg därtill att Sathanas är ett riktigt jävla luftslott till band.

Tyrant – ”Under the dark mystic sky”

Japansk black metal med mycket synt. Den har sina poänger den här skivan. Skivomslaget är väl OK. Lite Morpheus-mediokert sådär. Det saknas något. Ett slott kanske?

Det känns lite trist att avsluta med Tyrant, men som sagt, jag tror inte att han gjorde fler målningar efter denna. I alla fall inte något som hamnade på ett skivomslag. Ja, såvida det inte är han som kladdade ihop omslaget till en viss anti-Bob Geldof-samling …

Men det är en helt annan historia.

Avslutningsvis måste jag säga att Alex Kurtagićs omslag är ganska coola. Det blir snabbt ett överflöd av slott, men hans stil är egen. Man ser direkt att det är han som varit i farten med penslar, staffli och lustiga vinklar. Trist att han inte verkar ha fortsatt att måla. Det hade varit intressant att se hans utveckling. I övrigt verkar han mest vara en mycket besynnerlig herre.

På återseende.

/Hatpastorn

När jag sorterade min skivsamling nu senast så blev jag snabbt påmind om hur illa det är ställt med omslagskonsten när det kommer till black metal. Vi har följande huvudkategorier:

Svartvitt foto på en skog.

Svartvitt foto på en lirare i corpse paint.

Svartvitt foto på pansarvagnar.

Svartvitt foto på en eller flera dödskallar.

Solnedgångar av vykortskaraktär.

Bedrövlig blyertsteckning.

Fantasydravel.

Photoshopspya.

Poänglösa dussinomslag med ormar, trianglar och bägare.

Innan ni börjar tjoa och rya runt, ja, det finns mängder av grymma omslag inom dessa kategorier. Jag pratar om de riktigt risiga exemplen typ första Trelldom, Funeral Frost, alla Invasion Records-släpp, alla ortodoxa klon-band med kyrkokörsintron och så vidare. Man blir helt knäsvag. Sedan började jag se ett obehagligt mönster. I min artikel om Benighted Leams-Alex konstnärskap nämnde jag att Matrix-viruset dödade traditionen med handmålade omslag via en fullfrontsattack av Photoshopspyor. Det fanns emellertid en period mellan målat och Photoshop. En ytterst dunkel era som kombinerade det sämsta från två världar. Jag snackar om den fasa som jag kallar CGI-pesten. Denna olycka av lågupplösta texturer och febrig animation som inte lämnar någon oberörd.

Alla som sett filmen Spawn räcker upp en hand. Bra. Alla som sett filmen Spawn, minns ni hur Djävulen såg ut? Bra. DET är CGI-pesten.

Nu tänkte jag visa några exempel på hur genomruttet det här kunde bli. Det kommer inte bara vara black metal, dödsscenen var minst lika drabbad.

Nu kör vi.

Centinex – ”Reflections” 1997

1997 släpptes denna platta och får då anses som en av de första inom denna våg av dåliga beslut. När skivan kom tyckte jag att omslaget var coolt. Jag störde mig mer på att sångaren hade Cradle Of Filth-tröja på sig och att de använde trummaskin. Sedan dess har omslaget blivit fulare och fulare för varje år som gått. Det har med andra ord åldrats riktigt dåligt, precis som all ny teknik gör tills man fått kläm på grejorna. Vad var förresten grejen med lila drakar på 90-talet? Liar Of Golgotha, Inverted och Centinex. De finns säkert fler. Här har vi som vi alla kan se en datadrake med datalie. Man blir ju lite oroad över lämpligheten att vifta med ett slagredskap om man har Tyrannosaurus Rex-armar, svaga knän och otympliga vingar. Den där jäveln är ju ett haveri!

Mindcollapse – ”Vampires dawn” 2001

Jag drabbades av en mindcollapse när jag fick se denna i en annons i Close-Up runt millennieskiftet. Här har vi en utsökt skräckblandning av photoshopspya och dataparty. Det ser inte riktigt klokt ut. Tack vare omslaget sket jag i att lyssna på Mindcollapse. Det var nog fler än jag som gjorde så. För det första så ser möget inte klart ut och för det andra så är motivet ingen höjdare. VOD var aldrig kända för att släppa snygga plattor, men detta tillsammans med Defaced Creations skiva är det absoluta bottenskiktet. På samma tema har vi Iron Maidens ”Dance of death” från 2003. Tänk vad tokigt det kan bli.

Apotheosis – ”Farthest from the sun” 2002

 Hatpastorn anno 2002:

Oooh, en ny skiva från Nocturnal Art! Wow, syntblack med trummaskin. Från Malta? Exotiskt! Åhsötejesusvarförseromslagetutsådär …

Vem godkände detta och varför? När det ser ut på det här viset är det fan inte ens roligt längre. Dataskelettdrake modell gigantisk till höger och mestönt med ljusdribbel till vänster. Sauron, snubben som styrde och ställde i det här enmansprojektet, hade dessutom porrmustasch och kråsskjorta. Vi tar det igen. Sauron med porrmustasch och kråsskjorta. Skivan är dock bra, men det är inte utan en tung känsla av smuts och skuld man lyssnar på den. Hade inte Morfeus något krafs liggandes i någon byrålåda? Titeln är i alla fall lite kul. Om Sacramentum var ”Far away from the sun” och Amorphis “Far from the sun” var fan Apotheosis ”Farthest from the sun”. Hur man nu kan vara det om man har Malta som hemadress.

Dataskelettdrake.

Malta.

Kråsskjorta.

Porrmustasch.

Sauron.

Omdömeslöshet.

Jag älskar black metal men de mörka gudarna ska veta att när det kommer till ren och skär sinnessvaghet slutar genren ALDRIG att överraska.

Sins Of Omission – ”Flesh on your bones” 2001

Jag delade turnébuss med de här stockholmarna i en månad. Det var ett äventyr. Deras ”Flesh on your bones” låg färsk på skivdiskarna. Något som inte var lika färskt var konstverket som prydde skivan. Ett dataskelett som mest för tankarna till en game over-stillbild i typ Fallout 1. Ett spel som kunde driva en till vansinne. Ett bra spel naturligtvis, men när jag startade igång det igen för ett par år sedan sprängdes jag av frustration. Sins Of Omissons omslag hyser jag samma känsla för. Det är skitfult och har åldrats sämre än första Fallout. Fatta allvaret. Sedan hatade jag alltid skivtiteln.

Monstrosity – ”In dark purity” 1999

Låten ”The angels venom” är så jävla bra att man svimmar. Något annat som svimmat är dataängeln som ligger och krälar i datastoftet under datadreadlocksdjävulen. Titta på det här. Alltså titta på omslaget. Det finns fult och så finns det Monstrositys ”In dark purity”-fult. Färgerna, motivet, texturen på stengolvet. Man blir nästan imponerad. Vill man utmana sig själv kan man fantisera om hur det här såg ut på taskigt tryckt T-shirt. Sedan spyr man lite i sin mun. Varför ska det behöva vara såhär? Seriöst. Vad är det som hindrar folk från att ha folkvett och god smak?

Broken Hope – ”Grotesque blessings” 1999

Att man hamnar i helvetet råder det inga tvivel om. Mitt helvete kommer se ut såhär. Dataskelett, så in i kuken med eld och i mitten, en gödselhumanoid som omfamnar mig och viskar texterna till And Oceans ”The dynamic gallery of thoughts” i mitt öra i all evighet. Amen.

Gloomy Grim – ”Reborn through hate” 1998

Snackar vi gycklarband ligger finska Gloomy Grim högt på min mentala topp tio-lista. Lila drakar i all ära, det kan jag nästan köpa, men varför envisas med dessa förbannade dataskelett! Ni som dessutom sett bandets musikvideo, ni vet. Ett levande skelett kanske skulle vara lite otäckt att stöta på i en mörk gränd, men hur svårt ska det vara att ge ett benrangel på nöten? Skjuter man eländet med en pil kanske det uppstår vissa problem. I övrigt. Nej. Hur starkt kan ett skelett vara egentligen? Man borde ju kunna rycka lemmarna av den. Ja, det finns en hel del att fundera över.

Witchery – “Symphony for the devil” 2001

Still doing the “W”? Nä, ingen gjorde ens “the W” från start. Vill man göra mig på riktigt dåligt humör drar man upp ultraluftslottet Witchery. Helvete vad det tjatades i media om det här bandet när de kom. Sedan blev det jävligt tyst när folk insåg att kejsaren inte bara var naken, han var så naken att han blev ett förbannat dataskelett! Det här skelettet hade till och med ett namn. Håll i er nu: Ben Wrangle. Benrangel. Fattar ni? Hö hö hö. Alltså det här är inget jag sitter och hittar på. Han heter det! Jag tror att jag precis sprängde ett blodkärl i hjärnan.

Nu ska jag vila mina ögon på något vackert en stund. Diabolique hade ju magiska målningar i bookleten. Gillade aldrig skivan när den kom, men det är dags att kolla om den åldrats likt ett fint vin. Så illa kan det ju knappast vara.

Eller?

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Dataskelett kan fara åt helvete.

Trevlig helg.

/Förintelseförsamlingen

Band som håller sin lyrik hemlig har väldigt sällan rent mjöl i påsen. Med ett tränat öra kan man ju höra väl valda strofer, men överlag är det inte det lättaste att dechiffrera vad någon galning tjoar om. Kanske är det för allas bästa då många band har helt urusla texter.

Idag tänkte jag att vi testar något nytt. Med hjälp av låttitlar ska jag gissa vad låtarna handlar om. Jag har ingen aning om vart detta kan sluta. I katastrof är det initiala antagandet.

Vi drar till Grekland. Närmare bestämt runt Aten där Dodsferd huserar. Känns namnet bekant har jag skrivit om dem tidigare. Jag såg dem live på den ökända klubben Baroeg för ett gäng år sedan. Jag kokade av ilska. Det räckte liksom inte med att de var helt sämst, sångaren tog misären till en ny nivå med en sångteknik och ett sätt att röra sig på scenen som fick mina knogar att vitna. Inget blev bättre av att jag stod i backstageområdet till höger, ni som vet ni vet, i en halv evighet och väntade på att mardrömmen skulle ta slut. Ingen öl hade jag, lätt kissnödig och med en mage uppsvälld av en turnédiet bestående till 90 % av bröd vitare än den kanadensiska rapparen Snow. Iförd corpse paint och kliande näsa. Ni som haft corpse paint vet exakt hur glamouröst det är när näsan börjar klia och vilka idiotiska tilltag man måste ta till för att lindra klådan utan att sabba paintet.

Nog om det.

Idag ska vi fokusera på titlarna på Dodsferds album från 2008, ”Death set the beginning of my journey” och gissa vad de egentligen handlar om.

You Were Talking About a Kingdom; What the Fuck Is That!!!

Personen i texten är mycket uppriven över ett dåligt restips. Hela semestern är på väg att bli förstörd. Barnen gråter i bilen, frun är helt hysterisk. Huvudrollsinnehavaren i denna lilla historia blev lovad att ”detta är hundra gånger bättre än Disneyland” av sin arbetskamrat. Väl framme vid Stavros Aprike krossades alla förväntningar. Hutlös entréavgift, koleriska djur och en otäck incident med en rabiessmittad gibbonapa som bet yngsta barnet i tandköttet. Ägaren till parken, Slobodan, gick inte att resonera med utan familjen fick en begagnad stelkrampsspruta och en dask i arslet som kompensation.

Titeln är direkt tagen från när protagonisten ringer sin kollega och för fulla lungor deklarerar sitt omdöme gällande Stavros Aprike.

The Day You Will All Rot, I Will Burry Forever My Hate!

Här blir det lite knivigare att gissa. Jag tror det handlar om en man vid namn Will Burry som uppenbarligen är vredgad över något som har med förruttnelse att göra. Möjligen att han är helt galet irriterad på sin ärkefiende Will All. Will Burry vill ju att Will ska ruttna, först då blir han snäll. Kan detta handla om Gerhard Henrik Armauer Hansen som 1873 identifierade leprabakterien? Bytte han namn till Will Burry eller är det han som är Will All? Det vet inte jag. Jag vet ingenting.

I Can Easily Destroy All the Things I Have Created!

Denna är lättare. Sannolikt handlar texten om ett diagnostyngt Lego-byggande skitbarn som medelst knutna nävar pulveriserar rymdbas efter rymdbas medan föräldrarna storögt stirrar och tänker mörka tankar om abort i sjuttioandra månaden. Ett sånt där barn som sparkar sönder sandslott, kastar sten på andra barn och lägger sig raklång i rulltrappor och ylar högre än Nordgaren på ”A darker shade of evil”-EPn. Senare i livet trasslar aset sig igenom en yrkesförberedande utbildning, skaffar tre barn med fyra(!) olika personer och blir halvkändis på grekiska Flashbacks mer suspekta trådar. Eller så börjar möget sjunga i Dodsferd. En annan teori är att den här texten handlar om när vokalisten helt sonika raderade Minecraft från hårddisken efter ha blivit gäckad av Ender Dragon i månader.

Suicide Was Created by Your Incompetence

 Den här titeln kan jag relatera till. Det är ofta jag tänker att det skulle smaka med ett självmord när någon systemtekniskt ”kunnig” jobbkollega dribblat till det. Den kan även appliceras på när man i en storm av spyhunger hamnar i en snabbkassa på ICA där någon jävla kretin inte begriper hur man betalar med kort. Ja, överlag kan den appliceras på alla sorts former av mänsklig kontakt. Jag är en ofelbar solstråle. Efter noga övervägande måste texten handla om en viss grekisk vokalist som driver folk till självmord genom att aldrig kliva av scenen.

Light Is Darker in This Swamp

Ljuset är mörkare i det här träsket. Nu blev det lite marigt. Är det just det här träsket eller alla träsk? Vad är det förresten med greker och att sjunga om träsk? ”His majesty at the swamp” och så vidare. Finns det ens träsk i Grekland? Floden Acheron omnämns ibland som ett träsk eller en sjö i grekisk litteratur, typ Aristofanes ”Grodorna”. Jag har ingen aning om vart jag vill komma med det här. Hur lux, lumen och candela påverkas i träskmiljö fortsätter att vara ett mysterium.

Death Set the Beginning of My Journey

Glasklart. Vokalisten sjunger om hur hans resa räknas. Han har visst börjat träna och med träna menar jag lägga upp bilder på Instagram där han putar med fetaoströven. Vilken jävla idiot.

På återseende.

/Hatpastorn

Hej, Hatpastorn här. Jag har på ett eller annat sätt kontakt med herrarna Heidenhammer och Dr Panzram varje dag. Vi diskuterar som oftast black metal och tjafsar om vilka skivor som är bra och inte bra. Vi skulle exempelvis göra en gemensam årsbästalista. Vi enades om Master´s Hammer. Sedan var det världskrig. Det blev således ingen årsbästalista. Något som däremot kan göra mig riktigt illa till mods är när det blir helt tyst från dem. Inget svar på SMS, inget svar på samtal. Jag ser Heidenhammers arbetsplats från fönstret på min arbetsplats. Ingen Heidenhammer. Inget lunchsällskap. Mycket märkligt. Jag kan minnas två gånger tidigare som det blivit sådan fullkomlig radiotystnad. Första gången var när de skulle räkna ut vilken skiva som var mest medioker av blandade mellanskivor med Cradle Of Filth, Liar Of Golgotha och Mactätus. Den andra gången var när de gick igenom Morbid Angels … ja, ni vet exakt vilken skiva jag pratar om. Jag hade på känn att något var i görningen. Sedan idag kom svaret. Det plingade till i mobiltelefonen. Ett nytt E-postmeddelande. Från heidenhammer. I meddelandet låg ett bifogat Word-dokument. Jag öppnade det och började omedelbart kallsvettas. Dårarna hade bestämt sig för att … ja, det blir ni snabbt varse.

Heidenhammer och Dr Panzram lyssnar på Bathorys ‘Destroyer of worlds’

Innan genomlyssning: vad minns vi av skivan?

HH: Som den där skivan ingen riktigt minns. Inte direkt dålig, inte direkt bra. Ingen bortglömd juvel, utan bara bortglömd. Omslaget var lite halvdassigt men okej. Det som gjorde mig mest avigt inställd var nog attityden Quorthon kom med i intervjuer i anslutning till själva släppet, då han var mer mån om att prata ut om hur mycket av en vanlig kille han egentligen var än att upprätthålla myten om sin person.

DP: Jag mindes att den öppnade med en låt som inte var så bedrövlig, men efter att ha läst i Close-Up om den där jävla hockeylåten som skulle finnas med på skivan … då valde jag att hoppa av skutan innan jag ens kom dit under genomlyssningen. Men: skivan kändes mer som en riktig Bathoryskiva än ‘Octagon’, i alla fall …

HH: För att fortsätta på det här med att slå hål på myter om hans person: det kanske bör understrykas att det inte var något Quorthon bara nämnde lite grann i förbigående. Hela skivan som hade kommit dessförinnan, ‘Blood On Ice’, hade ett mindre manifest i texthäftet i vilket han deklarerade samma sak. Och den kom ändå fem år före ‘Destroyer of Worlds’. Förutom det, fullkomligt pissade han på sina tidigare black metal-skivor och menade att ‘Under the Sign of the Black Mark’ var den sämsta skit som spelats in. Med tanke på precis hur mycket galla han öste över sin diskografi föreföll det ganska märkligt att han ändå valde att spela in en skiva till under namnet Bathory, då han också utvecklat en förkärlek till pseudogrunge. Den som tvivlar på det påståendet kan ta sig en genomlyssning av de skivor han släppte under namnet Quorthon …

DP: Jag minns att jag egentligen hade gett upp. Den där texten han hade kletat ihop i ‘Blood On Ice’-texthäftet gjorde mig exceptionellt kallt inställd till hela grejen, då han försökte framställa sig själv som den tråkigaste jäveln på jorden. Uppenbart förstod han inte sin fanbase över huvud taget.

HH: Det hindrade honom dock inte från att försöka mjölka den på ännu mera pengar.

Då kör vi.

HH: Jaha, skivan är igång. Den här låten, ”Lake of Fire” är väl den man minns från skivan. Eller, rättare sagt så minns man väl att den åtminstone lät som Bathory jämfört med hur ‘Octagon’ lät. Inte så tokigt, men det låter mest som en överbliven låt från ‘Hammerheart’ som plockades bort då den inte riktigt höll måttet.

DP: Väldigt lågt mixad sång. Verkar som det bara är två riff i hela låten … nej vänta, där kom det faktiskt ett till … eller nej, vänta, det var inget. Vi är tillbaka på de två första. Skulle kunna vara något slags outro till ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight of the Gods’. Alltså, som något man lägger i slutet och som inte duger till att bli en riktig låt. Och det väljer han alltså att inleda skivan med. Det säger en del om vad vi har framför oss …

DP: Låt två, ”Destroyer of Worlds”. Den här skulle alltså enligt uppgift också vara okej? Trettio sekunder in och jag hatar verkligen trummaskinen. Märkligt nog är sången rätt mixad.

HH: Jisses alltså … tja, vad säger man? Fatta hur svältfödd man måste vara för att försöka få det till att det här är en okej Bathorylåt.

DP: Är det här en av de bästa bitarna på skivan har vi en mörk vandring framför oss. Sannolikt tar låten slut innan det ens blivit en riktig låt.

HH: Ja, där är den visst det … nej, vänta. Det var inget. Vi är tillbaka på ruta ett.

DP: Ja, men han kommer nog sannolikt att fejda på det här riffet …

HH: Ja, det gjorde han visst.

Låt tre, ”Ode”.

HH: Men den här vet jag att folk brukar lyfta fram. Och ja, det låter precis som ”Lake of Fire”: överblivet material som inte kan användas till någonting. Det är som att slingan här skulle kunna vara lite småcatchy men det låter mest bara krystat. Eller … det är så typiskt Bathory att det mer låter som en parodi.

DP: Jag tycker nog det är den bästa låten hittills, men det återstår att se om det blir en riktig låt. Skulle kunna vara en mellandänga på ‘Twilight …’. Konstigt att den inte var först på skivan.

HH: Okej, den är nästan slut och jag får erkänna att det här låter precis som det ska. Ingen ny favorit, men …

DP: Samma formula på alla låtar då de slutar efter solot.

Låt fyra och fem: ”Bleeding” och ”Pestilence”.

HH: Nu är det visst slut på det roliga.

DP: Nu är vi inne i den sura delen av den här skivan.

HH: …

DP: Herregud.

Det är nu frågetecknen börjar hopa sig. Mycket kan man nog säga om det här, men i slutänden kokar det ned till detta: vad är det egentligen han vill med det här? Betänk nu: ‘Requiem’. OK. Ingen klassiker och när den släpptes ansågs den vara ett rejält bottennapp jämfört med tidigare prestationer. Men man kan åtminstone erkänna att den är … rå, i alla fall. Ett försök att göra någon slags thrash, ett experiment som skulle nå sin kulmen på den efterföljande skivan ‘Octagon’. Den sistnämnda är, som tidigare konstaterats både på den här bloggen och hos gemene man, horribel. Det finns inga ursäkter för den skivan och den borde givetvis aldrig ha spelats in, än mindre släppts. Men om man ska ge den någonting, är det väl att man åtminstone fattar att han ville göra någon slags Slayerliknande Bay Area-thrash. Och det gick skitdåligt. Det här, däremot …

HH: Alltså, vad fan är det här tänkt att vara? Jag menar fullkomligt allvar med att jag faktiskt inte ens förstår vad det här är tänkt att låta som. På riktigt.

DP: Det är nästan fascinerande hur mycket jag tappat intresset för den här skivan nu. Vi är nu på låt fem.

HH: Tja, om någon bryr sig har han snott melodin till ”Children of the Grave”. Tänk, en gång i tiden drömde jag om att få jobba på skivbolag eller som professionell recensent och lyssna på alla nya gratisskivor som kom in …

DP: Nu gör du det frivilligt och det är som en jävla mardröm. Nu brottas jag med om det här är en okej låt – ”Pestilence” – eller om det bara är för att det åtminstone låter lite, lite som Bathory ska göra. Också aningens bättre producerat än de andra låtarna … men den tar ju aldrig slut.

Låt sex, sju och åtta: ”109”, ”Death From Above” och ”Krom”.

HH: Och nu är vi tillbaka i mardrömmen. Plötsligt känner jag mig sådär tom inombords igen.

DP: Vi är tillbaka i oktagonen.

HH: Men det här är inte ens som ‘Octagon’. Det är lika uselt spelad ”thrash”, fast med ett försök till rensång. Alltså, det här är verkligen helt jävla efterblivet.

DP: Jag fattar inte ens varför han insisterar på att göra de här låtarna. Det låter som om han blivit tvångsintagen att gästsjunga på låtar han inte har något med att göra, då han framstår som otroligt obekväm bakom mikrofonen. Tack och lov var den första låten ganska kort.

HH: Jag vet inte vad jag ska säga … det låter inte ens som en demo. Vänta, jag måste pausa och hämta mig en aning.

DP: En tjuvkoll i texthäftet avslöjar att han tagit sig en titt i böcker om första världskriget. Så ja, lite research verkar han ju gjort i alla fall …

HH: Men vad hjälper det. Ett postumt råd hade varit att i så fall ge ut en poesibok eller nåt, för det här … det liknar verkligen ingenting. Alltså, LYSSNA PÅ DET! Om man tyckte att Quorthons kväkande grodsång kunde vara i värsta laget i mitten av åttiotalet … ja, det som komma skulle … ok, om vi skulle försöka ge oss på att spekulera. Återigen: vad är det här tänkt att vara?

DP: Vilket band har han tagit inspiration av? Om någon kan berätta var idén kommer från är jag tacksam, för då kan jag undvika det sen. Tack.

HH: Låten ”Krom”. Handlar tydligen om hans HD. Komplett med efterblivna ljudeffekter som skall frambringa visioner av åskdundervrålåk och Tom of Finland-motormän med brylkräm i håret. Det gör det inte.

DP: En kort sekund innan jag kollade i texthäftet trodde jag att den skulle handla om guden Crom i Conan Barbaren. Om jag ska säga något positivt om den här låten är det väl att alla låtsasbikers i Stockholm fått sig ett anthem.

Låt nio och tio: ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”.

HH: Om jag ändå ens …

DP: Jag tar tillbaka det jag sa om texter och research. Det här ska tydligen vara lite socialt kommenterande och det är genuint pinsamt. Det här kan bäst beskrivas som Bathorys ”USA For Satan”.

HH: Pinsamt, ja. Ibland har man ju liksom överanvänt ordet. Men … om texten är smärtsam, är det verkligen ingenting mot ljudupplevelsen. Till dig som läser: jag önskar verkligen att du var här med mig, med oss, och delade den. Ibland räcker orden inte riktigt till. Men på fullaste allvar hänger jag bara med hakan och undrar återigen: precis vad är det här tänkt att vara?

DP: Han satt alltså och lyssnade på mastringen och tänkte: jag har över en timme musik inspelad – men den här låten MÅSTE med. Det här är så genant att den får de två låtarna att framstå som jävla mästerverk i jämförelse.

HH: Men jag återkommer till ursprungsfrågan. Är det tänkt att vara … metal? Rock? Industriflörtar, med tanke på den knastertorra burkproduktion som mest kan beskrivas som rent … bisarr?

(Vi är tvungna att ta en paus för att prata om Clawfinger istället.)

DP: OK, ska vi köra igång igen?

HH: Nej vänta, ”Sudden Death” lurar runt hörnet … jag måste hämta mig en stund till. Eller vad fan … okej. Vi har visst låten ”Kill Kill Kill” innan dess.

DP: Han har lite mer social commentary att förmedla folket här.

HH. Naturligtvis. Av en besynnerlig slump har han nästan plankat introriffet till Morbid Angels ”Rapture”. Seriöst: hur beskriver man ens det här med ord?

DP: Låten är ca två och en halv minut lång. Var det verkligen nödvändigt att få med den här på skivan? Får mig att tänka på hur det känns att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Man bara väntar på att få det överstökat.

HH: Antingen är det här jätteroligt. Eller inte alls. Jag vet verkligen inte längre. Men där var den slut. Tack gode gud.

Låt elva: ”Sudden Death”.

HH: OK. Det här är nog en av de mest bespottade låtarna i historien. Något som ger ‘Cold Lake’ och ‘Lulu’ a run for its money.

DP: Hans försök att göra en riktig sporthallsvältare.

HH: Undrar just om han hade visioner om att den här skulle dåna i högtalarsystemet när AIK ger sig ut på isen? Det är nästan fantastiskt hur beryktad den här dängan är, med tanke på att det sannolikt är ganska få som faktiskt hört den.

DP: Quorthon var i alla fall stolt över den. Det var den andra saken han pratade om i Close-Up inför det här skivsläppet. Och det börjar med fejkade publikrop och ett lattjo riff.

HH: Metal Archives är ju en sajt som oftast får ens blodtryck att explodera, och då särskilt med tanke på de recensioner som skrivs där. Ibland blir man dock bönhörd. Någon har gett den här skivan 0 av 100 procent och skribenten menar att han faktiskt känner sig genuint förolämpad av ‘Destroyer of Worlds’ då han varit trogen medlem i Bathory Hordes under en längre tid. Man förstår honom.

DP: Allt ont vi någonsin sagt om fotbollsreferenserna på Iron Maidens ‘Virtual XI’ tar vi tillbaka. Det är dessutom chockerande hur otroligt ocatchy den här låten är, då den är tänkt att vara en hejaklackslåt. Svullos fotbollslåt ”Res er för Sverige”, från comebackskivan anno 2002, är en mer engagerande låt än det här.

HH: Jag är alldeles matt. Jag önskar att jag hade något mera fyndigt att säga om det hela, men det dyker inte upp någonting. Metal Archives-recensenten har verkligen rätt. Jag är mest glad över att jag aldrig varit ett riktigt megafan av Bathory, men jag kan tänka mig känslan då det påminner om när Venom släppte den redan nämnda ”USA for Satan”. Alltså; fatta vilket hån det här verkligen är mot de som sett till att Quorthon aldrig behövt ta ett vanligt jobb i hela sitt liv då han kunde leva på royalties istället.

Låt 12: ”White Bones”.

DP: Ska erkänna att texten gör mig lite nyfiken. Som en komprimerad Wikipediaartikel. Synd att låten inte gör mig ett dugg nyfiken på någonting.

HH: Okej, om vi ska ge det här något omdöme … det är i alla fall originellt, då inget annat kan tänkas vilja låta såhär. Kanske han skapat en helt egen genre i vilken han … äh, skit samma …

DP: Det här kan vara den sämsta låten hittills. Fast precis när jag säger det så kommer det ett okej riff …

HH: Men det är väl det som gör det extra idiotiskt? Flera av de tidigare bitarna var ju knappt ens låtar. Det här verkar han ju nästan ha jobbat med. Jag anar en vilja till något, men det är inte lätt att avgöra vad.

DP: Vi kan anta att han lyssnat på Sepulturas ‘Roots’. Och det är att vara generös. Är låten slut nu?

HH: Jag vet inte. Nu kom det ett riktigt svettigt brudraggarsolo. Förvirringen är total.

DP: Jag tror det är samma låt, för den kommer att fejda efter solot.

(Låten fejdar under solot.)

Låt 13. ”Day of Wrath”.

DP: En åtta minuters-dänga.

HH: Med drag från första sekund. Vill minnas att den här ändå var hyfsad, fast det är nog mest i jämförelse med det vi precis lyssnat igenom. I alla fall är vi tillbaka i det efterblivn … överblivna materialet från ‘Hammerheart’ eller ‘Twilight …’.

DP: Han refererar till alla gamla skivor i den här texten. Det är … inte helt värdelöst.

HH: Men hör du vilka halmstrån det är du greppar efter?

DP: Jag är ju mest bara glad att det snart är över.

HH: Jag tycker vi hoppar till summeringen.

DP: Nej du, har vi suttit här i en timme ska vi fan ta oss igenom de sista minuterna. Har vi bjudit upp Djävulen till dans ska vi fan dansa till musiken tystnat.

Slutet på låten var på allvar så konstigt att vi var tvungna att kolla så det inte rörde sig om ett hack i skivan. Det var det inte, men det finns inte en chans att det är en medveten miss. Sannolikt orkade de väl bara inte rätta till det. För den som bryr sig slutar det helt enkelt för abrupt för att låta riktigt klokt.

Summering: Hade han tagit de tre, fyra ”episka” låtarna och satt ihop dem till ett stycke efter lite finputsning hade det varit en okej – och då är vi generösa – mini-CD. Eller faktiskt hade det nog lett till en kortare fullängdare. Skivjäveln klockar nu in på sextioåtta minuter. Man undrar om han liksom var rädd för att förlora den fanbase han rekryterat med ‘Octagon’ om han inte klämde med mellanlåtar som ”Liberty and Justice” och ”Kill Kill Kill”? Men egentligen är ju detta att ge den här produkten för mycket uppmärksamhet. Det här är en sådan parantes i musikhistorien att den knappt existerar. På sin absoluta höjd kunde låten ”Ode” få ha slängts med på någon samling med outgivet material, typ ‘Jubileum 4’ eller ‘Katalog 2’ (tänk er de godbitarna!). ‘Jubileum 3’, förresten … precis vad är det att ha ett jubileum för?

/Heidenhammer & Dr Panzram

Jag är helt jävla tokig i dansk black metal. Det har alltid varit mycket snack om den norska, svenska och finska scenen, men ska sanningen fram bleknar de i den svarta sol som är landet i söder. När man skriver om dansk black metal är det lätt att man överanvänder vissa ord och termer. Ni får ha lite överseende med mig idag, var beredda på att uttryck som ”originell”, ”stämning”, ”välspelat”, ”true” och ”magisk” kommer att användas in absurdum.

Först tänkte jag göra en topp 10-lista. Det är såklart omöjligt när det finns så mycket bra att välja bland. Det blev 15 orkestrar för mig att hylla och för er att upptäcka.

Jag känner en genuin levnadsglädje nu när jag äntligen får göra detta. Man blir trött på att gnälla och gnata hela dagarna. Omväxling förnöjer. Nu ska vi gå igenom de ädlaste juvelerna i den dignande skattkista som är och förblir dansk black metal.

Goat

Ett klassiskt band. Deras första och enda skiva från 1996, ”Sacred pilgrim”, är ett mästerverk från första till sista stund. Eller deras och deras, vi vet ju alla att den här enmansskutan styrdes av Lasse ”Goat” Bak. Geniet som även var primus motor i ett av mina absoluta favoritband, Illdisposed. Om dansk black metal är bäst i världen är den danska dödsen bäst i solsystemet. Det jag älskar mest med ”Sacred pilgrim” är hur på allvar den är. Vördnadsfull till genren. Låttitlar som ”Spraeng tarmen”, ”Brotherfucker” och ”Alle hader goat” talar sitt tydliga språk. Här snackar vi esoterisk mysticism som bara de mest inbitna svartmetalldiggarna kan dechiffrera. Börja med denna platta, sedan arbetar du dig tillbaka till den magiska demon från 1994, ”Ska du ha’ noget op i røven eller hvaaa?”. Du kommer INTE att bli besviken.

Hail Goat!

Yggtyrhyrkkh Hin Dystre

Ett klassiskt band. I likhet med den ljuvliga drömmen Goat var även detta ett enmansband. Likheterna med Goat fortsätter i och med att bandets enda släpp, ”Haevnfejde”, kom guldåret 1996. Glöm 1992 till 1995. Alla vet att 1996 var det överlägset bästa året för black metal. Bara klassiker.

Det jag personligen älskar absolut mest med Yggtyrhyrkkh Hin Dystre är inte bara det högst rimliga namnet utan de logiska arrangemangen i låtarna, spelskickligheten och den höga kvalitén. Han hade verkligen en fingertoppskänsla när det kom till riktigt bra riff och melodier. Jag kan ha passager på hjärnan flera veckor i sträck. Eller så beror det helt enkelt på att jag lyssnar på Yggtyrhyrkkh Hin Dystre varje dag. Varför gör jag det? Jo, därför att jag älskar Yggtyrhyrkkh Hin Dystre.

Daarlig Stemning

Ett klassiskt band. Jag personligen är vansinnigt förtjust i dansk black metal, så är det bara. Hur är det då med avarten suicidal black metal från Danmark? Jag älskar den ännu mer. ”Jag elsker beton” från 2015 är helt makalöst fräsch. Jag har aldrig och jag upprepar ALDRIG hört DSBM spelas på det här sättet tidigare. Ljudbilden, riffen, den plågade sången, omslaget. Allt är så originellt. Det är nästan som att de hittat på en helt egen genre. Bandnamnet då? Högsta betyg. Som ni alla vet prisar jag ironiska namn. Är det dessutom på världsspråket danska, ja då vattnas det rejält i munnen.

”Jag elsker beton”?

Jag älskar dig.

Panoptical Mycosis

Panopticon – ur vägen! Här kommer Panoptical Mycosis. Ett klassiskt band. De har hållit på sedan 2008. I stort sett sedan starten av genren. Respekt. En giv har det blivit hittills. 2010 kom underbara ”Sessions from Lejre”. En split med Luciation. Även de från Danmark. Även de svinbra. Panoptical Mycosis är måhända de absolut bästa musikerna jag hört. Vilka minnesvärda riff! Vilket tekniskt kunnande! Det här är musik att bli smekt till sömns av. Glöm bort fejkband som Blasphemy och Black Witchery. Det är i Danmark det händer. Man vill bara ha mer och mer. Personligen älskar jag Panoptical Mycosis.

Kulukhai

Hundra procent kult! Vem fan har tid med LLN-banden när Danmark ändå gjorde allt så mycket bättre i och med succén som stavas Kulukhai? Allt känns så genuint, så seriöst, så klassiskt. Det här är på allvar. Inte så konstigt kanske eftersom vokalisten senare skulle komma att spela i Withering Surface. Just det. Ett band så kult och rått att folk än idag nämner Withering Surface i samma andetag som Von, Burzum och Mayhem.

Jag har tagit ställning. Har du?

Solhverv

Ett band så klassiskt att jag vill tatuera in ordet ”hårdare” i svanken och gå lättklädd in i deras replokal. Märkligt nog finns inte monumentala fullängdaren ”Tågernes årtusinde” från, ni gissade det, 1996 på Youtube. Jag vill inte stöta mig med någon, det ligger inte i min natur, så jag tänker inte lägga upp den. Däremot tänkte jag bjuda på en nyare låt. Jag personligen älskar band som utvecklas, som vågar. Ta Ulver som exempel, ett band som bara går från klarhet till klarhet. Jag var faktiskt häromdagen tvungen att kolla upp på nätet vad deras första skiva heter. Något med ”Bergtatt”. Vem fan bryr sig? I fallet Solhverv bryr man sig. Ett underbart band.

Bloodnuggets

Bloodnuggets är så förbannat råa och true att deras demo ”The return in blood” knappt ens finns. Enligt uppgift släpptes den i 11 exemplar. Jag har allihop. En sak ska ni dock ha jävligt klar för er. Jag älskar blod. Jag älskar nuggets. Jag älskar Bloodnuggets.

Demon Realm

Demon Realm var faktiskt ett av de första danska black metal-banden jag hörde. Året var 1997 och ”Burning the angel wings”-demon kom i min ägo. Givetvis älskade jag den. Särskilt avslutande ”Hordes of evil winter demons” som inte alls lät som en klon på tusen norska band. Sedan spolar vi fram till guldåret 2004 och bandets fullängdare ”A legend of power”. Wow. Jag blev som pånyttfödd. Faktum är att hela genren blev som pånyttfödd. Alla band som startade före och efter 2004 har Demon Realm att tacka för att de ens finns. Lyssna på låten. LYSSNA PÅ DEN! Såhär låter det när exakt allt klaffar. En klassisk låt från ett klassiskt band. Jag personligen älskar Danmark. Och Demon Realm.

Klor

Något den danska scenen ska ha full cred för är att de aldrig följt några trender. Jag presenterar Klor. Bandet som egenhändigt uppfann den moderna urbana svartmetallen. Alcest – pyttsan! Wolves In The Throne Room – glöm det. Lantlos – humbug! Klor. Klor ska det vara. Skivan heter “Klor” den med. Älskar band som gör det lätt för mig. Jag älskar det lika mycket som jag älskar Danmark i allmänhet och den danska svartmetallen i synnerhet.

Jag har bestämt mig, jag vill ha Klor i min kärleksbassäng.

Råttkung

Det finns bra och så finns det Råttkung-bra. Vilket jävla tryck i produktionen! När ”Metamorphosis” damp ner som en vätebomb i februari dog jag. Sedan återuppväcktes jag eftersom den var så bra. Jag var som påsk-Jesus fast redan i februari och black metal. Här snackar vi alla rätt. Sinnessjukt originellt det här. Jag tror dock inte att jag älskar det här. Nu skämtade jag, det gör jag. Helhjärtat.

Solbrud

Första gången jag såg det här namnet tänkte jag bara ”Wow”. Sedan såg jag omslaget. Shit alltså. Först och främst var det svartvitt. Sedan var det en skog och logotypen i mitten. Jag kunde inte tro mina ögon. Varför har ingen gjort det här tidigare? Sedan såg jag att det var grenar i logotypen som liksom blandades ihop med grenarna på omslaget. Magiskt. Musiken var verkligen inte sämre. Jag fullkomligt avgudar när det liksom inte händer någonting.

Jag önskar att det är jag som får stå solbrud i sommar.

Nazirim

Ett till klassiskt band som är för bra för att finnas på Youtube. Tro mig,”The preachers of the green prophecy” från 2007 mosar allt. Tror ni mig verkligen inte? Ta en titt på bandfotot. En ocean av tuffhet. Jag börjar få slut på superlativ för att beskriva detta. I korta drag kan man väl säga att jag älskar det, vilket naturligtvis är en underdrift. Sedan får bandnamnet en att tänka till. Något jag personligen älskar. Vad rimmar egentligen på ”nazi”? Stasi och kvasi kanske. Eller menar de att man ska rimma på typ Joseph Goebbels? Det är jättesvårt. Ja, såhär kan jag sitta och klura hela dagarna medan jag uteslutande lyssnar på min favoritmusik. Dansk black metal.

Ishtar

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Ishtar och deras monstruöst briljanta EP ”Diabolical hymns” från 1998. Lägg det årtalet på minnet då det var Ishtar som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Ishtar. Från Danmark. Jag älskar den här EPn så mycket att jag lät mitt hjärta brista bara för att hela det så jag kunde älska igen.

Ishtar var så bra att det till och med gjordes en film om dem.

Misteltein

Snackar vi klassisk dansk black metal går det bara inte att undvika Misteltein och deras monstruöst briljanta fullängdare ”Rape in rapture” från brakåret 2000. Lägg det årtalet på minnet då det var Misteltein som uppfann den symfoniska svartmetallen genom att smått genialiskt inkorporera syntar i sin black metal. Något som tidigare aldrig hade gjorts. Innovatörer, pilgrimer av den svarta flamman, Misteltein. Från Danmark. Jag älskar den här skivan så mycket att jag lät mitt hjärta explodera bara för att limma ihop det så jag kunde älska igen.

April april.

Nu ska jag gå och duscha av mig. Fy fan.

/Hatpastorn

– Öh, ska vi göra något vi aldrig gör? Ska vi lyssna på något BRA, för en gångs skull?

– Ja fan, det kan vi göra. Det var länge sedan …

– OK, leta upp nåt i hyllan. Typ första bästa bra.

– Allright, vänta. Nu ska vi se … men vänta, vad är det här för något? Den andra samlingen från Moonfog Records, från år 2000 – ‘A Different Perspective’? Den blir det allt, istället.

– (Suck) Ja, vad fan … naturligtvis.

Låt 1. Satyricon ”Electric Renaissance”

Inte ens Youtube accepterar den här låten så denna får bli ett fullgott substitut. När får vi förresten höra Belle & Sin With Sebastian Ramstedt?

HH: När tjugo sekunders speltid förflutit av den första låten bubblar magen igång oroväckande. Jag kan inte hålla mig utan är tvungen att springa för allt jag är värld till toaletten och unleash the fucking fury. Det kunde ha varit magförgiftning. Det var det inte. Det var ”Electric Renaissance” av Satyricon. En ”omarbetning” av ”Prime Evil Renaissance”, från ‘Rebel Extravaganza’. Jag hittar inte ens på.

HP: Vi befinner oss alltså i lejonets kula. Matrixvirusets epicentrum. Patient noll. En samling med Moonfogmög från år 2000. Vänta nu … alltså, var den här låten redan slut? Efter fyrtio sekunder? I bookleten skryter Satyr om att den här skivan, den består då fan inte av något jävla krafs – det här är riktiga, exklusiva saker enbart framtagna för den här skivan. ”Electric Renaissance” får den avslutande låten från ‘Nemesis Divina’ – ”Transcendental Requiem of Slaves” att framstå som ‘Operation Mindcrime’ i jämförelse. Vilken jävla dynga!

Låt 2: Eibon ”Mirror Soul Jesus”

HP … och så rätt in i Eibon. Jaha … äh. Fy fan vad de fes ihop det här på en kvart. I bookleten tackas visst någon Dan från Nine Inch Nails för att de fick låna en studio av honom. Nu är det såhär: Nine Inch Nails är Trent Reznor och det vet alla. Dan, var det någon jävla sessionbassist? Och lyssna på det här: ”Eibon is more than a black metal supergroup, which we have been dubbed quite often. Something we despise.” Jo, för Satyr höll ju käften om den här line-upen …

HH: Något dog verkligen inombords när Satyr i intervjuer började skryta om att han minsann har projekt ihop med Phil Anselmo. Det finns sell-outs och så fanns det det här … jag hatade Pantera då och jag hatar Pantera idag. Låten är mest bara fisljummen.

HP: Ska ju dock sägas att man kan undra varför det inte blev någon fullängdare, eller åtminstone något mera. Kan sannolikt ha med Anselmos pundande att göra.

Låt 3. Thorns ”Stellar Master Elite”

HH: Äntligen lite andrum. Jämte Tulus det enda norska band som stod sig efter det där mörka året 1999.

HP: Thorns. Han fattade verkligen grejen. Det här skall tydligen vara någon slags förhandsproduktion …

HH: Tycker det låter ganska mycket som den vanliga studioversionen med ett filter. Eller, som om den hade spelats av på ett kassettband av sämre kvalitet. Likväl makalöst bra. Var det så här alla Matrixband ville låta men inte förmådde?

HP: Antar det. Thorns var det enda bandet som fick till det där kalla, futuristiska ljudet. Trist bara att Satyr tjatade sig in och sjöng. Hade Aldrahn fått sjunga på alla låtar hade alla blivit gladare.

Låt 4. Gehenna ”Crucified One”

OBS. Detta är skivversionen. Det är ingen större skillnad.

HP: Jaha, nu ska Gehenna dödsa till sig. Lyssna på det här: ”this song takes us a step further into brutality, picking up even more death metal influences than the predecessor ‘Amimiron Black’. Will be rerecorded (of course!) on our next album” … norsk statisk modern pissdöds. När norrmän försöker spela amerikansk dödsmetall är det som när tyskar försöker sig på svensk melodöds. Typ Night In Gales eller Dew-Scented. Ren skit.

HH: Fasen vad det här är dåligt. Och jag ÄLSKADE verkligen Gehenna fram till och med ‘Malice’. ‘Adimiron Black’ var ett steg i fel riktning, men ‘Murder’ som den här var med på … jag finner inte ord. När jag slår på den, vilket händer med sju års mellanrum, kan jag gå i fällan under en låt. Men vad i Satans namn som hände … det är, på riktigt, verkligen sorgligt.

HP: Här och var finns det kvar stänk av gamla Gehenna. Det är det som gör det så tragiskt.

Låt 5. Darkthrone ”God of Disturbance and Friction”

HP: Jahaja, ett ”exklusivt” spår till den här samlingen. Sannolikt något som fisits ihop på ett par minuter. Förvisso ganska rått, men …

HH: Det här är för mig en paragon av meningslöshet. Enligt bookleten var det här bidraget något ”really special” … nä, jag tror det räcker så. Märkligt arrangemang, låten föreföll ta slut efter ett par minuter, och det som kom därefter var faktiskt en rejäl uppryckning.

Låt 6. Thorns ft. Fenriz and Satyr ”You That Mingle May”

Jag hittade inte den här versionen på Youtube. Denna får duga.

HH: Med Fenriz på ”smurfetrommer”. Det är alltså den här nivån vi hamnat på.

HP: Exklusivt material. Jojo. Det här är ”inte alls” krafs från arkivet. Hittills har vi bara hört krafs. Rat. Mög. Skit. Avföring. Smörja. Strunt. Jolm. A different perspective. A different perspective indeed!

HH: Sludder och pölsevev. En gammal låt från ‘Grymyrk Tape’ i ny version. En av de få klassiska inspelningar jag faktiskt aldrig riktigt lyssnat på.

HP: Jag har lyssnat igenom den, men har ingen koppling till den alls. Men man hör att den måste varit extremt inflytelserik. Det här var dock inte en av Thorns starkare bitar, och särskilt inte med en äggsjuk Satyr kacklandes vid mikrofonen.

HH: Tänk ändå att Thorns är med på tributen till Euronymous.

HP: Det är så jävla konstigt. Vill veta historien bakom det beslutet …

HH: Vilket blir än mer udda då Thorns andra medlem på den tiden, Faust, påpekar att det enda han vill göra är att ta livet av den som bragte Årseth livet.

Låt 7. DHG ”Haemorrhage – Era One Reconstructed”

HP: Det här är alltså en gammal juvel från ‘Kronet Til Konge’ som de slaktat.

HH: Så ironiskt med tanke på deras låt ”Å Slakte Gud”.

HP: Inget har åldrats så jävla dåligt som framtiden. Jag orkar inte ens läsa upp de här flosklerna. Undrar om det fanns någon gammal wrestler som fick ett psykbryt och ville hotta upp sin image på samma sätt?

HH: Som om Ric Flair skulle gått från Nature Boy till Sonic Matrix Lad 3000? Inte på rak arm, men det borde ju finnas …

HP: Jaja, vi är alltså på nattklubb i Blade 1. Hur kan man GÖRA så här?

HH: Det här var inte ens fräscht 1994. Det måste vara med pissig industrimusik i Oslo som med tribaltatueringar i Telemark – asballt sex(ton) år för sent.

HP: Att folk inte gick man ur huse för att slå ihjäl samtliga medverkande till den här smörjan är en större gåta än Thorns medverkan på ‘Nordic Metal’.

HH: Enligt bookleten är detta ett sätt för DHG att ”pay respect to their legacy”.

HP: Jag fick tolv strokes. Jag är lika arg nu som när en Nordvis man en gång såg Satyricon live och Satyr körde i stort sett bara nya låtar och hade mellansnack om att man inte ska titta i backspegeln.

Låt 8. Wongraven vs. Päronsoda ”Walking Away From the End of the World”

HH: Okej, är vi redo för nådastöten? De coup de grâce?

HP: Det var väl med den här låten Satyr tog hela den norska svartmetallscenen och dränkte den i handfatet? Eller, för att använda ett gammalt Panzram-ordstäv, sköt den bakom ladan. Tjugo år senare blir jag EXAKT lika arg igen. Norge hämtade sig aldrig efter det här. Likt R Kelly efter sin urinskandal eller OJ Simpson efter sin drabbning med frugan. Satyr featuring Papa Dee – Blockljus remix.

HH: Nej, efter det här var det bara över. Med ett par hostande dödsrosslingar från Thorns och Tulus, då. Okej, vi lyssnar … vi har ju egentligen redan gjort det i ett annat inlägg, men …

HP: Det tåls nog att göras en gång till.

HH: Som jag flämtade till när jag först trodde att det rörde sig om riktigt osläppt material med Wongraven.

HP: Jag vet. Jag var så jävla exalterad att jag hade skygglappar mot hela grejen med Päronsoda. Jag kan inte ens dricka päronsoda efter det här. Det var faktiskt min favoritläsk.

HH: Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det är så jävla poänglöst att orden bara försvinner.

HP: Helt utan skam i kroppen satt alltså Satyr och lyssnade och diggade. I bookleten kaxar han sig och påstår att det inte kan kategoriseras. Jag kan kategorisera det. Det rör sig om tredje eller fjärde, nej nionde kretsens, trip hop av absolut värsta sort. Inte ens våra påhittade genrer som life and roll och NSGM, nationalsocialistisk goth-metal, är så här dåliga. Tänk. Vi kan alltså inte ens HITTA PÅ band och genrer som är lika kassa som verkligheten!

Sammanfattning:

HP: Vilken jävla tur att jag inte köpte den här skivan när den kom. Den är inte ens en halvtimme lång med låtar beståendes av riffidéer med samplingar på. Visst, det följer med en CD till med låtar från Moonfogs aktuella släpp. Bara skit givetvis.

HH: Ett halvtimmes långt hopkok av olåtar.

HP: Och då snackar vi alltså om riktiga olåtar.

HH: Kan du tänka dig detta alltså? Första samlingen från Moonfog, ‘Crusade From the North’ kom bara fyra eller fem år tidigare och var helt späckad med bara guld. Vad hände? På riktigt?

HP: INGEN scen har skurit sig så hårt. Som crème fraiche i ugnen. Satyr är ju patient noll för Matrixviruset. Men okej: åtta låtar, varav fyra av dem är rent krafs – det vill säga inte ens låtar. Av de resterande är det enbart Thorns som ens håller måttet. Kanske Darkthrone då, om man är på jävligt gott humör … det enda som hade varit värre hade varit bandet The Moonfog Collective, featuring …

HH: Satyr One Billion, DJ Ebola …

HP: Trickster G. Rex, Mr. Fixit 3.0, Sanrabbadamdam, Mani:ac …

HH: Phil ”Mr. Pi” Anzelmo Thrill Pill, Technobutcher …

HP: MC Hellhammer, Nocturno Nightclubbo, Stellar Mixmaster Elite …

HH: Då har vi inte ens tagit med Lex Icon, Psy Coma och hela Kovenant.

HP: Alltså, VAD TOG DET ÅT DEM?! Folk trodde att det gick ”överstyr” när de högg ihjäl varandra och brände kyrkor. Det var ju då det fanns någon slags rimlighet kvar.

HH: Att sedan i efterhand försöka slamkrypa sig fram med att göra en TNBM-märkning på nyare skivor. Den har lika mycket värde som Chiquitas egna miljömärkning.

HP: Vi har ju alltså klagat och klagat och knotat om det här i arton år. Det här sveket.

HH: Vi är värre än Dave Mustaine.

HP: OK, kan du komma på någon scen som på allvar ballat ur något så grönjävligt som denna? För jag kan det inte …

HH: Omöjligt. Och det må låta som jag överdriver, men alltså … lite känns det som att ord inte gör det hela rättvisa. Om vi betänker att vi pratar om Satyricon, Gehenna, Darkthrone, Wongraven plus Mayhem, Covenant, Limbonic Art som blev Dimension F3H … detta rör sig om en fullskalig masspsykos som inträffade inte hos femtonåriga kids, utan hos vuxna människor. Är vi en bisarr trettioårskris på spåren?

HP: Helt klart rör det sig om en kris, en livskris.

HH: Om vi vänder på steken: vilka band ballade inte ur kring millennieskiftet? Enslaved?

HP: Tulus. Men Aeternus spårade ju ur … Limbonic Art, fast som sagt, det var ju inte ‘Moon in the Scorpio 2’ och sedan DF3H. Nej, det är ju bara de där banden som man sket i och som inte riktigt räknas typ Kampfar och Hades. Taake var ju bra, men de var ändå såpass sena att det inte är samma sak. Gorgoroth sket man i, oavsett vad folk vill hävda i efterhand. Och vi har inte ens nämnt Ulvers urspårning … allt gick ju liksom över en natt.

HH: Undrar vilket det absolut första tecknet var, eller vilka som var pionjärer inom det här fältet?

HP: Min första 1999-skiva var Ulvers ‘Themes …’. Sedan öppnade sig himlen och syndafloden kom.

HH: Jag tror att det som kändes allra mest, eller med vilken man förstod att det snarare rörde sig om fullt utvecklad AIDS istället för en förkylning, var ‘IX Equillibrium’.

Slutord:

Okej. Vi bryter här då vi inser att vi får återkomma i frågan i poddformat med ett par stadiga järn innanför västen. Vi har en teori vad som föranledde hela den norska systemkollapsen. En teori som enligt all forskning snarare borde kallas fakta.

På återseende!

/Hatpastorn & Heidenhammer

KeyDragon är fullkomligt ohotade när det kommer till bisarra band. De har som allt. Och lite till. Blotta tanken på att det skulle finnas andra  band som får allt att klaffa på samma vis är befängd. Eller är den det?

För en tid sedan satt jag och skrev på en Dan Lilker-special som handlade om hans förehavanden i black metal-träsket. En ruggig historia. Under det arbetet ramlade jag över Nokturnal Hellstorm. Ett relativt nytt gäng jag aldrig tidigare hört talas om. Vokalisten i nyss nämnda band spelade även i för mig totalt obekanta Elfspell. Spindelkänslan pinglade samtidigt som det vattnades i munnen. Plötsligt var jag som i en trans. Alla tankar om Nokturnal Hellstorm försvann. Min hjärna kokade.

Elfspell.

Elfspell.

Elfspell.

Jag sköt Dan Lilker-specialen åt sidan och slungade mig in i Elfspells värld.

Bandfotot liknade inget annat och jag blev orolig att detta skulle röra sig om någon sorts form av plojband. Med dylika orkestrar är det svårt att veta ibland. Än idag vet jag varken ut eller in när det kommer till Elfspell. Vi måste emellertid börja någonstans så vi spanar in bandfotot.

Först och främst. Wow. Invasion Records-mätaren slår på rött. Invasion Records-rött. Elfspell valde här att använda den bortglömda färgskalan Gates Of Ishtar-grönt. Ett mycket obehagligt val. Till det adderar vi dataeld och inklippta orch-skallar från Sagan Om Ringen. Om vi stannat här hade jag kunnat acceptera eländet. Jag har på senare tid snöat in på dungeonsynth och om det är något den genren lär en så är det tålamod. Elfspell stannade såklart inte där. Det vore märkligt att ha ett bandfoto utan några medlemmar. Håll i er nu.

På huk till vänster har vi en skrikande mestönt med kort hår, pangvit tröja och svarta narkomanvantar. Jag tror att det är han som spelar med Dan Lilker i Nokturnal Hellstorm. Dan Lilker är i runda slängar femhundra år gammal. Det innebär att den här liraren borde vara minst trettio. Han borde fan veta bättre.

Högst upp har vi en glad tjej i gräslig klänning. Om vi leker med tanken att dessa människor fallit genom en portal och hamnat i ett mintgrönt fantasiland så kan vi väl ändå anta att de på vägen föll genom en UFF-container. Helvete hur de ser ut. Sedan verkar hon sitta på något. Vad och varför? Ja, hon är iallafall glad.

Om ni tvivlar på min UFF-terori. Spana då in killen bredvid henne. Just det. Han. Är det en peruk? Hur löd resonemanget bakom pannbandet? Är det en ringbrynja under t-shirten? Varför är han så tom i blicken. Lever han ens?

PANG! En medelålders Harry Potter med rejält tilltagen svank och dumdryg uppsyn. Han pekar på mig. Vad vill han? En sak vet jag och det är vilken trollformel som gått varmast de senaste åren. Accio hamburgare. Harry Potter och de vises gallsten och Harry Potter och fullblodsmongot är två romaner som skriver sig själva bara man tittar på honom.

Längst fram har vi iallafall någon som försöker. Bandet heter Elfspell så någon måste vara lite alvlik. Klädseln, håret och gesten fungerar i sammanhanget. Däremot har jag aldrig sett en alv med så brutala påsar under ögonen förr. Inte så konstigt. Ponera att man är en alv som sitter och alvar sig i skogen och sedan dimper det här dödskallegänget ner via en portal och man tvingas bli fadder åt dem. Jösses alltså.

– Du, arga skrikande killen. Lugna ner dig! Du skrämmer skiten ur Lord Rhododendron!

Eller

– Men sitt där och flina då in din dyngklänning! Vi drar iallafall på äventyr!

Eller

– Hallå? Hallå? Lever du ens? HALLÅ!

Eller

– Ett jävla avada kedavra till från dig och jag brassar in glasögonen i hjärnan på dig ditt förbannade tjockarsle!

En sak ska Elfspell ha lite credd för och det är att de iallafall får fantasin att bubbla.

Hur står det då till med diskografin? Ja, Elfspell har på gott och ont släppt väldigt lite. Vi har en knapp handfull demos från 2015 och framåt. Omslagen till dessa är hyfsat stilrena och vi finner inget spektakulärt bland låttitlarna. Varför de valde att ha DET DÄR bandfotot är en gåta.

Nu är det dags att lyssna på hur det här egentligen låter. Om vi börjar med låten ”Crystalheart” från första demon så möts vi av hyfsat episk metal i gränslandet mellan doom och ordinär hårdrock. Inte helt tokigt faktiskt. Oftast faller det på sången, men jag tycker att den håller. Man har släppt igenom på den här nivån förr om man säger som så.

De har faktiskt den goda smaken att smyga in lite dungeonsynth i mixen. Ett stort problem med denna är såklart att den inte är fyrtiofem minuter lång.

Hoppar vi fram till senaste given låter det såhär.

Såvida jag inte fått solsting är det riktigt hyfsat.

Om vi ska sammanfatta Elfspell så rör det sig om rätt hejig doom/hårdrock med anständig sång. Varför de valde att begagna sig av ett av planeten Jordens sämsta bandfoton förstår ingen. Snacka om att skjuta sig själv i foten. Å andra sidan hade jag ALDRIG lyssnat på dem, än mindre skrivit om dem, såvida jag inte sett det fotot. Vänta lite nu. Har jag gått i en fälla? Är Elfspell marknadsföringsgenier?

Jag måste nog lägga mig en stund.

/Hatpastorn

1999 var inte bara året då Matrix-viruset ställde till det för allt och alla. 1999 var även året då No Fashion Records hoppade på power metal-bandvagnen genom att erbjuda Insania Stockholm ett fett skivkontrakt. Som om det inte vore illa nog att dessa lirare var ett ia-band, de hade så kass fantasi att det redan fanns sju miljarder band vid namn Insania. Vad göra? Jo, lägga till ett jävla ”Stockholm” efteråt.

Insania Stockholm.

Smaka på det. Insania Stockholm.

Jag skrek när jag fick se annonsen på baksidan av Close-Up magazine. Fantasin gick på högvarv och man klurade snabbt ihop egna dumma bandnamn.

Dragonia Hyltebruk

Eternia Freternia Kusträsk

Insania Grythyttan

Swordia Härnösand

Morifadeia Åtvidaberg

Power metal är inte min grej och att hacka på den genren är lite väl enkelt. Därför skriver jag sällan om möget. Den regeln ändrades snabbt när jag av oklar anledning fick för mig att kolla upp Insania Stockholms lyrik. En stor del av texterna är av klassiskt fantasysnitt, det är vad det är, däremot förväntade jag mig inte att fynda knulltexter och DSBM-doftande ultradepp av 40-årskrissnitt.

Det är de texterna vi ska granska idag. Vi börjar med debuten, ”World of ice”. Jag undrar förresten hur många det var på Close-Ups redaktion som utbrast i ett unisont ”World of bajs” innan de gav eländet lägsta betyg. Min kvalificerade gissning är alla utom en.

Observera att jag saxar texterna från Metal Archives så eventuella stavfel behöver nödvändigtvis inte skyllas på bandet.

Fighting my tears

Throwing my thoughts out in anger, trying not to cry.
The time is up, now I’m leaving, and I wonder why.

But I’m planing my future: I’ll come back again and
when-
I’ll try to stay!

I can not live where I’d like to, and I feel so sad.
Father fate, tells me to stay here, and it’s not that bad.

But I’m planing my future: I’ll come back again and
when-
I’ll try to stay!

I’M GAZING AT THE SKY, AND I CAN’T NOT DENY…
I LIKE THIS PLACE JUST MORE AND MORE,
OUTSIDE ITS WINTERNIGHT, PAINTED IN SNOW SO WHITE,
I LIKE THIS PLACE JUST MORE AND MORE, AND MORE !

Power metal är rent teoretiskt en glad genre. Man ska känna styrka, hopp, upprymdhet och annat trams. Det var nog en och annan fjortonåring som inte kunde relatera till denna bittra vårdnadstvistshistoria. Eller så handlar det om en snögubbe. Jag har fan ingen aning. Är snögubben far till alla barnen? Så måste det vara. Det finns ett kokainskämt här någonstans men jag suger på den karamellen till ett annat tillfälle.

Forever alone

Look into his eyes, What do you see?
There’s nothing but lonelyness and sorrow.
He’s crying in pain, But there are no tears,
There are no good things, no tomorrow.

He has forgotten how to smile, And how to live,
He is disappointed at god, But will he forgive.

HE`S SEARCHING FOR LOVE,
BUT NOBODY GIVES HIM WHAT HE NEEDS,
HE`S CRYING IN LONELYNESS, FOREVER.
HE`S SEARCHING FOR FRIENDS,
BUT NOBODY SEEM TO CARE AT ALL,
HE JUST HAS TO LIVE ALONE, FOREVER.

I know he’s still out there, Living alone.
He lives by the storm and heavy weather.
He waits for the day, When he is to leave.
He knows he won’t be alone in heaven.

He lives his tearless life, He lives with his hate.
Will almighty god let him in, Or is it too late?

He just has to live alone, Forever alone.
He’s crying in pain, But there are no tears-
Forever alone

1999 var begreppet ”Forever alone” inte ett ”dank meme” som kidsen säger. Spola fram några år och ingen kan säga frasen ”Forever alone” utan att det lockar till fniss. Här är det inte bara life metal av absolut värsta sort vi har att göra med utan Insania Stockholm har haft den dåliga smaken att panga in rejält med sentimentalt trams. Om man ändrar texten till jag-form får man dessutom mallen för 98 % av alla DSBM-texter.

Private 6-machine

There are no heroes no they really stink,
Can’t even walk straight after thirteen drinks.
And in the movies they refused to cry,
But in the real world we all are gonna die.

Come take my hand ‘cause I’m a real man,
Please let me show you all the things I can.
If you have the guts to wash off your pride,
Please come with me and take a ride.

I feel your fingers under my belt,
I start to breathe fast, you make me melt.
When I touch your body you’re melting like snow,
Let’s keep the heat up, this is our show.

ROLLING AROUND IN THE BED FULL OF SWEAT
OUR PARADIS SHOW IS SO WET.
DON`T WAKE ME UP IF I SLEEP AND HAVE A DREAM,
LET ME BE YOUR PRIVATE SEXMACHINE.

I spread my wings together we will fly,
I’ll show you some feelings better than the sky.
Close your eyes and ”hush” – don’t say a word,
I’ll show you into another world.

This is a game that I will never spoil,
Play with my engine and just taste my oil.
If you have the guts to wash off your pride,
Please come with me and take a ride.

Snusk och nödrim i en explicit synergi. Usch! Hur presenterar man ens en sådan här text för sina bandkamrater utan att det blir de blossande kindernas afton? Alla som vill rulla runt i Insania Stockholms pissbädd och knåda slaktköttet mjukt räcker upp en hand. Ingen? Bra. Fråga: Kan det vara så att power metal-band sjunger textrader som innefattar ”Spread your wings and fly” mer frekvent än black metal-band skriker ”Satan”? Svår fråga. Oavsett så är det fullkomligt bedrövligt. Filmen Combat Shock är en större potenshöjare.

Forever is a long time

Sittin’ here waiting, and I’m bleeding on my knees.
It hurts so much inside and I’m sure I know what it means
As I am crying I see my own tears on the floor,
I’m still sittin’ waiting for your hands to knock on my door.

And I remember what I felt before-
How close our love has been from dying.
I wish that I could say -”I feel no more”,
But here I am and I’m still crying, still crying…

I listen to muisc, I remember all our songs,
But now they have lost their words to the one whom my heart belongs.
Standing next to this payphone, am I man enough to call you?
I’m thinking ‘bout the words you’ve said, and I wish I knew they were true.

‘Cause I remember what I’ve done before,
How many times that I’ve been lying.
To say ”I’m sorry”- that won’t give no more.
But here I am feels like I’m dying, I’m still crying…

PLEASE DON’T BE GONE FOREVER,
NOT FOREVER, LITTLE ANGEL OF MINE.
BUT DON`T YOU KNOW FOREVER- IS A LONG TIME.

Då var det dags att grina igen. Jag vet inte vad som gör mig mest upprörd, självömkansbonanzan eller låttiteln. ”Forever is a long time”. Jo, det stämmer ju. Jag har några alternativa titlar på samma tema:

Rain is wet

Dogs can be brown

Ice cubes are cold

Poop tastes like poop

10 is a higher number than 7

Sedan finns det något hysteriskt roligt med att refrängerna skrivs med versaler. Det gör att jag i mitt huvud hör någon som ylar dessa texter för full hals.

Vi hoppar nu raskt vidare till uppföljaren ”Sunrise in Riverland”.

The land of the wintersun

Ja, jag vet att denna text ska handla om stolta finska krigare. Däremot ska jag villigt erkänna att jag trodde att den handlade om Ku Klux Klan efter att ha läst dessa inledande strofer:

A long time ago in the night: Many men dressed in white, ready to fight, For their land and to
be free. Driven by hatred and fear, and love to a land in despair, which they had to bear.
Oh their hearts were full of hope and dreams.

När jag var skitliten trodde jag att Ku Klux Klan var ninjas och ritade således klanmedlemmar vilt viftandes med nunchakas. Min arma moder redde dock snabbt ut begreppen innan jag hann skämma ut mig fullkomligt. Finns det förresten högerextrem power metal? White power metal? Jag tar tillbaka den frågan. Det finns garanterat. Jag kan ge mig fan på att det finns en hel scen i Mexiko som pysslar med sådant. Vad kan de tänkas heta månntro?

Blood & Iron Saviour?

Jag Panzer 88?

Heiloween?

NSPM. National Socialistic Power Metal. Är det bara jag som börjar kallsvettas? Vi lämnar det här vansinnet och läser vidare i Insania Stockholms texthäften.

Seasons of life

Fighting through fire and fighting through hell.
Walking on clouds and walking on air.

I know I can manage without you, I know that my dreams will come true.
Cause I am the one who will stay strong.

Trying to find through the roads in my life.
Different choices, made everyday.

Trying to find a true soul inside.
The past won’t haunt me, i never look back.

I’m feeling the pain again and again.
Approaching the future, I’ll have my revenge.

Mer skilsmässolyrik. Den sista meningen ger mig en olustig känsla i kroppen. Skilsmässa och hämnd slutar sällan speciellt vackert. Snabba kaggar, hurtiga körer, gitarrsolon och partnervåld. Mysigt.

Vi hoppar vidare till tredje skivan, ”Fantasy (A new dimension)”. Kom igen nu. Ge mig lite drakar och demoner! Ge mig lite kul!

Illusions

Another day I’m hopelessly depressed and all deranged.
I feel fucked up and miserable, I wanna stay in bed.
I will never put myself in another ones shoe.
It seems like I don’t wanna change my point of view.

Tunnelvision, that’s my system,
Sad but true!

WE ARE ILLUSIONS,
OF THE ONES WE’RE MEANT TO BE,
WHILE AS I AM DETERMINED
TO TAKE YOUR LIFE WITH ME.

DREAM WHAT YOU WANNA DREAM,
GO WHERE YOU WANNA GO,
BUT BE AWARE OF ME THOUGH,
CAUSE I’LL TAKE YOUR LIFE WITH ME…

Oj. Snacka om en helt ny dimension av fantasy.

Fantasy

Med den titeln förväntar jag mig inget annat än regnbågar och riddare.

In this world – lost and alone.
Nothing more, inside but pain.
My heart is like, a broken stone.
Piece by piece, I’ll build it up again.

We all live in sadness,
Cause this world is full of lies.
But I can change the picture,
Right before your eyes.

HERE IN MY WORLD, WE ALL LIVE AS FREE.
YOU CAN’T IMAGINE HOW GREAT IT WILL BE.
SHOW ME YOUR THOUGHTS,
THEY’LL LIVE WITHIN ME.
THIS IS A WORLD, BUILT FOR US THREE:
YOU AND ME… – AND OUR FANTASY

Jag tror att jag börjar förstå vad de vill ha sagt med bandnamnet. De är helt galna de där stockholmarna. Vi har nu klarlagt att Insania Stockholms lyrik är det mest deprimerande man kan läsa. Vi har en skiva kvar, ”Agony – Gift of life”. Med den albumtiteln anar jag att det blir en fortsatt avsaknad av drakridande gnomer som skiter norrsken.

Hope

Since you’ve been gone
I’ve seen your picture in my mind each and every day.
Why is it so that one must leave and one must stay?
It happens every day.

I keep on wondering why. Why is it so?
Someone please tell me because I just need to know.

All I can do is hope that I will see you again.
But ‘till that day I know I’ll just have to wait.

When we were young
Life was a game and we just laughed,it seems like yesterday.
Sometimes I dream that you are here, but then again
When I wake up you disappear.

Vadå “Hope”?! Jag säger som Asta Kask: Det sista hopp jag har är det sista hopp jag tar.

To live another day

Is this what I had in mind, when I tried to see the sign?
The best days of my life just when away.
With tears in my eyes,years are passing by,
I’m getting older every day.

So please help me see, the best things that life can give,
Cause I wanna be free.
I wanna live some more, there’s so much to explore,
”Hey Life!”, please let me feel.

Why am I scared to live tomorrow?
Why am I scared to leave today?
Will the future bring me joy or sorrow?
Is there time enough for me to pray, and live another day?

What if life could treat me well and cast away the spell,
That always has and still is haunting me.
I have to stand up strong, be brave and carry on,
Not to lose my pride and dignity.

Enligt rykten splittrades Sentenced då de inte kunde skriva mer deprimerande lyrik än Insania Stockholm.

One day

What is love supposed to be?
Could it be a feeling inside of me?
Then why does it makes you sad?
All these emotions that we keep inside.
Tell me…

Why can’t we go on like we used to do.
Leave all the troubles behind.
Devastating that’s a shame, when I’m the one to blame.

Oneday I will find you
Oneday I will find my love
Summer turning into autumn, makes me realize
Even darker skies, they are approaching

Nu börjar fan JAG bli deprimerad.

Alive

I’m not alive if I can’t live my own life,
Time passes by and I’m loosing my mind.
I’m not denying, deep inside I’m crying.
Tears from my heart, hear me please,
Let me be alive.

I’m not alive if I can’t live my own life,
Time passes by and I’m loosing my mind.
I’m not denying, deep inside I’m crying, fighting, dying
Let me be alive.

Då var det avgjort. Insania Stockholm spelade aldrig power metal utan de var stilbildare i den helt unika genren DSPM, Depressive Suicidal Power Metal. Vem vet. De kanske inspirerade en hel scen i Mexiko. Vad kan de tänkas heta månntro?

Helloweep?

Sadovarius?

Primal Tear?

Och där fick de vara nog med ordvitsarna.

Hejdå.

/Hatpastorn

Uppmärksamma läsare kanske minns att jag nämnde den bisarra sången på en viss Benighted Leams-skiva i min Alex Kurtagić-special. Bra att ni minns det, för jag hade helt glömt bort eländet. ”Caliginous romantic myth” är en skiva som egentligen kräver en djupare analys. Den är nämligen sensationellt märklig. Blott en halvtimme lång, men känns som en evighet. Mycket tack vare de labyrintliknande arrangemangen och det brutala överflödet av oriff. Värst är dock sången och lyriken. Man har sett och hört mycket, men ”Caliginous romantic myth” är efter 20 år fortfarande en gåta utan svar. Så länge Alex kacklar sitter man lugnt i båten. Han har inget kanonkrax, men man har ju släppt igenom på den här nivån tidigare. Det är när han ska börja sjunga på riktigt som verkligheten går sönder.

Eftersom jag inte kommer att orka rippa mitt exemplar av skivan och lägga ut enskilda låtar på Youtube får vi köra på en variant. Här är hela skivan.

Lugn.

Lugn lugn lugn.

Bara de riktigt stenhårda masochisterna slukar Benighted Leams med hull och hår. Gör istället såhär:

Spola fram till 6:30.
Pausa.
Hämta något stärkande att dricka.
Drick.
Ta ett djupt andetag.
Tryck ”Play” och följ med i texten nedanför.
Efteråt diskuterar vi i grupper om tre.

Ydle cabais apash pip tpilizte
Delkins obonbrid unseen in sostric mirp
Benigted leams; a moon ‘gainst arms
Of oaks in a haunted fneade aft a nizt repast.

Festering de gentrie
Of ravaging chevaunce
Addyng flamboyaunce
To a cataclysmass fall.

The harvest blede amour cavalier.
Melodies teering, a pantoune phim.
Plondered darknesse erred pis (dismal) summer
Genled I not be encrypted blizt?

De lyrical declenfioun
Of pampered grandeur
Cruelty serenading
Till poetry fears.

De morbid river ran prouz your land
Corrupting all alonge its shores.
On my pryde your beheading you blame,
Dielded I be axe you forged?

På återseende.

/Hatpastorn

Metalion skrev i sin Slayer Mag Diaries att han hatar dålig metal. Han tar det personligt. Därför blir det otroligt märkligt när man tar en titt på de band han själv valde att rekrytera till sitt skivbolag Head Not Found. Ett bolag som gick i graven efter några hektiska år av skivsläpp av tvivelaktig karaktär. Ett flertal av dem finns representerade på samlingsskivan ”Cutting Edge Metal” vi nu ska titta närmare på.

Forlorn ”The Crystal Palace”

HP: Inte en av de starkaste låtarna från själva skivan, och dessutom innehåller den ett obehagligt breakdown med någon slags trip hop i mitten.

HH: Det var alltså inte första gången trip hop skulle med på en norsk dubiös samlingsskiva.

HP: Kristallslottet … det här är en skiva som bjuder in på en öl och en smörgås, men som efter ett tag gör det till en tillställning med Bill Cosby i centrum.

HH: Alltså, vad ska man säga … det här är det släpp som fick oss att uppfinna ordet diabetes-black metal. Man blir glad. Men det är lätt att ta en för stor bit av den här kakan. Sannolikt giftig glasyr.

Adorior ”Isegrim”

HH: Det här har jag ingen aning om vad det är. Rensade ganska bra, ska sägas …

HP: Stor Stockholmshype i väldigt små kretsar. Kvinnlig vokalist. Rätt bra. Tror det blev två fullängdare.

HH: Tja, det är alls inte dåligt. Det som dock är aningens förbluffande är att Metalion under den här perioden vräkte ut sin avsky över mediokra orkestrar men ändå valde att signa band som tja … inte direkt sticker ut från mängden. Det här var nog dock ett av de bättre av dem.

HP: Ja, det är … det är hyfsad black metal. Skulle gärna äga skivan. Men varför lyssna på detta när man kan vräka på, säg, Darkend Nocturnal Slaughtercult? Skivtiteln ”Like cutting the sleeping” får i alla fall högsta poäng.

HH: Hur ofta ser man egentligen HNF-skivor ute i det vilda?

HP: Ibland. Om du kollar igenom texthäftet här … det är alltså bilder på varje släpp. Men på den här samlingen återfinns alltså inte Emperor, 3rd and the Mortal, Gehenna, Ulver, Alastis, Troll, eller Pazuzu. Trots att de räknas upp i bookleten och får anses vara de släpp som gjorde Head Not Found till ett känt bolag. Helt bisarrt.

HH: Lite som när Mayhem valde att inte spela något från ”De Mysteriis …” live.

Ragnarok ”The Predicted Future”

HP: Nu du …

HH: Äsch, fan … jag vill ju egentligen gilla det här bandet. Men de gör det så svårt.

HP: Norges svar på Sargatanas Reign på så sätt att ingen brydde sig.

HH: Har inte du Sargatanas Reigns singel?

HP: Jo.

HH: Det här är en svåräten gröt och vare sig socker eller kanel finns till hands.

HP: Shagraths julkalendersyntar var kanelen i Ragnarok. Här måste han gått på dass när det vankades inspelning …

HH: Julskivan?

HP: Ja. Att de sedan förresten heter Ragnarok och inte Ragnarök …

HH: Jag tänkte precis på det själv. Jesus vilken Van Helsing jag är inne i nu … Metalion sket alltså i Ulver och Gehenna på sin skivsampler. Men en mellanlåt med Ragnarok, då dög det.

HP: Att den här låten har mage att vara över fyra minuter lång. Det här är alltså cutting edge metal …

HH: Titeln känns väldigt ironisk. Det förutsägbara … den här låten är ganska förutsägbar.

HP: Jag har haft den här samlingen i tjugo år och jag har aldrig kommit såhär långt in i låten. Vilken pissbomb.

HH: Låten är inne på snart sju minuter.

HP: Det här börjar likna en sketch. Jag utmanar ALLA att lyssna igenom hela låten utan att tappa koncentrationen. Med alla fejkslut intakta.

Carpe Tenebrum ”Velvet Claws”

HH: Head Not Found gick alltså i konkurs efter för många släpp som inte genererade profit. Och! ”Velvet claws”. Sammetsklor. De kan inte vara särskilt vassa.

HP: Den här skivan är … när man har alla andra skivor, med alla andra band, då kan man kanske lyssna på Carpe Tenebrum. Det är så jag känner. Det är för övrigt den här skivan som har DET omslaget. Du vet vilket jag menar.

HH: Oh ja. Det här omslaget har vi förvånats över i tjugo år. Alltså på riktigt.

HP: Och oriffen.

HH: Inte ens Aphazel är i närheten. Vad skulle hända om han hoppade in i det här bandet?

HP: Allt och ingenting. Fast det skulle i och för sig skulle få den där Aphazelflärden.

HH: Det där sista var ett ord din ordbehandlare inte riktigt godkände. Töntigt. Jag blandar förresten jämt ihop det här bandet med Catamenia.

HP: Det är det nog ingen som kommer att klandra dig för det. Den här villfarelsen om att det släpptes bättre skivor förr i tiden, den kan man nog lägga i en påse. Vilket jävla skitsolo nu efter fyra och en halv minut, förresten …

Windir ”Mörkret Sin Fyrste”

HP: Jag är ju ett Windirhead, så jag gillar det här.

HH: Vänta nu, är det inte den här låten som också är med på den där bisarra samlingen vi lyssnade på hemma hos mig för ett par veckor sedan?

HP: Jodå.

HH: Nej, det här är för sliskigt för min del. Både Forlorn och Windir på samma skiva. Uttrycket ”tårta på tårta” är inte ens roligt i sammanhanget. Vad är tårtan och vilken är glasyren? Metalion gnällde under den här tiden på att svartmetallscenen hade wimpat ur och att det typ bara var Marduk som var bra … jisses.

HP: Windir är ett sådant där band som är svinbra när jag inte lyssnar på dem. Alltså, ingen klarar ju av en hel skiva med Windir, men ett par chokladrutor i veckan blir man inte tjock av.

HH: Har han snott slingan från TV-spelet Rygar?

HP: Det kan nog mycket väl stämma. Det är lite sus, lite dus … En Nordvis man vi bägge känner var förresten inte vidare imponerad över av att den här snubben dog på fjället.

HH: Jag är inte vidare imponerad över huvud taget.

Hemlock ”Unleash Armageddon”

HH: Gud hjälpe. Det här är alltså med Dan Lilker från Brutal Truth?

HP: Det här är så JÄVLA dåligt. Ja, man förstår att de har Darkthrones ”Panzerfaust” i hyllan … men vad hjälper det. Har han Lilker förresten någonsin gjort något bra på riktigt?

HH: Grejen är ju att jag verkligen gillar Brutal Truth. Eller åtminstone ”Extreme Conditions …” och ”Need To Control”. Resten är väl sådär …

HP: Men hur i HELVETE kunde Metalion släppa det här? Det här kan vara den pinsammaste Darkthronestöld jag någonsin hört. Och då har man hört en del sådana.

Kvikksölvguttene ”Sluts”

Av oklar anledning finns inte låten ”Sluts” i ensamt majestät på Youtube. För er som orkar bry sig är det låt sju på fullängdaren ”Krieg”.

HH: Oj, en liten favorit. Trots att Necrobutcher är inblandad …

HP: Den här låten har ju i alla fall något. Om man tänker sig att Unleasheds ”Ragnarök” hade varit bra … på tal om Ragnarök.

HH: Och hur i helvete skulle det gå till?

HP: Jo, men man garvar med Kvikksölvguttene. Unleasheds ”Warrior” skrattar man åt.

HH: Hur är egentligen resten av Kvikksölvguttenes grejor? Jag har ju hört dem flera gånger, men minns inte helt.

HP: Resten låter typ som den här. Fast inte lika kul.

HH: Skönt osvar.

Atrox ”Steeped In Misery As I Am”

HP: Haha, Holy Records ringde och KRÄVDE att Metalion skulle lämna tillbaka Atrox. Han vägrade.

HH: Holy Records gick kanske till domstol och Metalion förlorade? Är vi den här konkurshistorien på spåren?

HP: Ja, det vore ju synd att få höra Ulver eller 3rd And The Mortal … nä, gnällig goth metal med skitdålig sång är det som serveras istället. Det blir gammalt fort, det.

HH: Hemlock och Atrox. Båda låter på fullt allvar som ett gäng fjortonåringar som precis lärt sig ta ackord. Och då inte på ett positivt sätt.

HP: Här är det många stora gester och breda penseldrag.

HH: Jag tänker på när jag skulle recensera goth metal för Cadla. Alla band lät EXAKT såhär. Det gick inte ens att mobba dem för att det efter ett kort tag inte fanns något att säga. Tänk dig ett blindtest mellan Japp och Mars.

HP: Alla som gillar Japp och Mars kan studsa rakt åt helvete. De smakar skit. Det är som en Snickers som ramlat av bandet innan det vankades jordnötter.

HH: Jag gillar dem. Gillar du typ Skotte och Geisha?

HP: Geisha ja, Skotte nej. Vad är skillnaden mellan Geisha och Pigall?

HH: Den senare har jag knappt ens hört talas om. Var köper man den?

HP: Den finns i alla välsorterade livsmedelsbutiker. Tänk att de slutade tillverka Kexnougat. Men Japp och Mars, de får fylla upp hela hyllmetrar. Jag blir TOKIG!

HH: Undrar hur den gemene Skotteinhandlaren ser ut?

HP: Där var visst låten slut. Tack.

Valhall ”Arctic”

HP & HH: Äntligen!

HP: Det här är en sådan jävla hit. Men resten är väl inte riktigt lika bra?

HH: Jag älskar hela den här skivan, rakt av. Tyvärr är ”Moonstoned” och ”Red Planet” inte sådär värst upphetsande. Jag gjorde dock en småkul upptäckt när jag till sist fick tag i ”Moonstoned” och såg att det i texthäftet finns ett gäng texter skrivna av Fenriz och som inte återfinns på nätet. Däribland en fortsättning på Neptune Towers-temat.

HP: Men tror du att den här låten hade varit lika bra om man hört den idag? Skumt att Valhall inte blev större ändå, med Gylve på trummor och allt. Fast det är klart, Metalion hade kanske fullt upp med att promota The Darksend eller nåt …

HH: Skitsvårt att säga vad man hade tyckt om det här var första gången. Jag vill dock ändå gärna tro att det kanske inte varit äkta kärlek vid första ögonkastet, men att man hade återkommit i alla fall.

Fig Leaf ”New Ship”

Föga förvånande finns inte Fig Leaf på Youtube. Denna är emellertid ett fullgott substitut.

HP: Det här är ett band jag irriterat mig på i tjugo år men som jag inte vet något om. Ganska udda.

HH: Vi snackar alltså funk metal. Introt till Nile City 105.6 fast med distade gitarrer. Alltså, det är inte ens ett skämt.

HP: Nej, det är exakt så det låter.

HH: Vilket slöseri med allas tid. Undrar vem som var sämst på det här med att driva skivbolag? Fy fan, det här är ju inte ens en låt. Är det ett slags konstigt försök att göra Cathedral?

HP: Ingen aning … de finns tydligen med på Prog Archives och kan således fara åt helvete. Skivsatan kostar åttioen dollar på Amazon!

HH: I texthäftet till den här samlingsskivan hävdar Metalion att Fig Leaf inte kan matcha Ulver när det gäller sålda skivor, men ”fuck that, it’s heavy music!!!!!”.

Cybele ”Asleep”

HH: Vill minnas att jag hade en promo med det här bandet … och att jag ville gilla dem, men att det inte gick ända fram. Lite för sura toner ibland och inga riktigt bra låtar. Om än en ganska skön stämning.

HP: Lite småcharmigt. Man behöver det här efter Fig Leaf. Jävla gladidioter.

HH: Låter ju extremt mycket demoband.

HP: Såhär ser alltså sista skivan med bandet ut … hur fan tror du den låter?

HH: Till och med de gick alltså i Matrixfällan. Jesus. Eller Mirror Soul Jesus, kanske man ska säga i sammanhanget.

Paradigma ”Come Winter”

HH: Vi snackar alltså skittråkig goth metal, återigen, i form av bedrövlig My Dying Bride-rip off med sur kvinnlig sång som grädde på moset.

HP: Sångerskan heter, och jag skämtar inte nu, Zilla Aidskräm.

HH: Va?

HP: Jo, på riktigt. Zilla Eidskrem.

HH: Hon hade inte en chans, hon. Lite som hela bandet.

Twin Obscenity ”Dreams Of A Holocaust Night”

HH: Hmm … den här titeln och så hette väl en skiva ”For Blood, Honour And Soil”. Ger mig vissa associationer.

HP: Fast den här biten är från ”Where Light Touches None”. Så synergin uteblir. Tycker dock att den här låten är lite ärtig.

HH: Jämfört med de senaste hemskheterna är detta en vitamininjektion.

HP: Finns annars inte så mycket att säga om Twin Obscenity. Det är vad det är, liksom.

HH: Men du skrev ju ett helt inlägg om dem för tre år sedan?

HP: *Host*. Ja, men … det … ja. Det var då.

Crest of Darkness ”The Acknowledgment”

Youtube hatar låten “The Acknowledgement” i allmänhet och skivan “Sinister scenario” i synnerhet. Ni får gissa hur det låter.

HH: Ytterligare ett band jag inte vet någonting om.

HP: Det är alltså det där norska bandet som släppte sju skivor, men ingen jag känner har ägt en enda av dem.

HH: De har snott introt till ”Sympathy For The Devil” av Rolling Stones. Skitband, för övrigt. Men kom igen, vi måste krysta ur oss NÅGOT om det …

HP: Jamen vad faaan … ja, det är en trögflytande soppa av oriff, stönande goth, fejkindustrigrejor som är snodda från Blade … vad fan ska jag säga då …

HH: Det räcker så.

Netherworld ”Grim”

Originalet fanns inte på Youtube. Däremot den här covern!

HH: Jag vill att den här låten ska handla om Grim från Västervik.

HP: Från ditt favoritland Australien, dessutom. Medlemmar från Bestial Warlust. Du, det trodde jag inte … det här är ju ”Mad Grandiose Bloodfiends” del två.

HH: Är det samma sura sångerska som vi hört tre gånger tidigare?

HP: Ja. Alltså, OK. Vi tar det en gång till: Gehenna. 3rd And The Mortal. Ulver. Det bra Ulver, ska sägas. Emperor. Usurper. Tormentor. Till och med Trelldom, Pazuzu eller Troll. Nä, de ska inte med. Vi kör på Fig Leaf istället. Och mellanlåtar med Netherworld, Paradigma och Crest of Darkness.

Reflektioner:

HH: Jesus. Inte ens när man var sjutton bast och relativt oförstörd … inte ens då hade de här låtarna fått en att köpa skivorna de är plockade från.

HP: Nej, som sagt har jag haft den här i tjugo års tid. Tänk dig: den creddigaste tidningen, jävligt många bra släpp … och så den här fullkomliga systemkollapsen. Jag vill ha Slayer Diaries 2, i vilken Metalion gör avbön.

HH: Den hade varit värd sjuhundrafemtio sidor. Tänk dig en skivrazzia hemma hos Metalion.

HP: En hel del lugubra fynd finns det nog att hämta i den skivhyllan.

HH: Man blir ju nyfiken på vilka band han ratade.

HP: Det vet vi ju. Emperor, Ulver, Gehenna …

HH: Ja, jo. Men nu tänkte jag väl på demoband.

HP: Det kan ju inte funnits ett enda band han inte signade. Man kommer liksom inte lägre än Fig Leaf.

HH: Jisses. OK för att Emperor kanske hade problem med rättighetstjafs eller något med Candlelight, men tänk dig den samlingsskiva Metalion ändå hade kunnat slänga ihop med tanke på de kontakter han höll på? Han hade, utan problem, kunnat släppa en egen Nordic Metal. Fast som trippel-CD.

HP: Min skivsamling är ökänd. Men inte ens jag har … eller, vänta så att jag inte säger för mycket … nej, inte ens jag ruvar på de här skapelserna. Eller, kanske en sex-sju av dem … nej, fem var det visst.

Epilog:

Efter att ha lyssnat igenom ”Cutting Edge Metal” infann sig flera timmars nekrokontemplationer i form av frågor utan svar. Det var dags att söka efter dem i Metalions egna publikation, Slayer Mag. Sagt och gjort, men det ledde bara till fler frågeställningar och höjda ögonbryn. Förutom bandet Adorior återfinns nämligen inte ett enda band av de som återfinns på skivan ifråga. Det enda jag hittar om Head Not Found rent specifikt står att hitta i ett av de förord som utgör introduktioner till de olika nummer som gavs ut – närmare bestämt till nummer femton, som gavs ut år 2000.

Dessvärre ger det inte så värst mycket information heller, förutom att Metalion själv skriver att han egentligen inte visste vad han gav sig in i. Intressant nog nämns faktiskt Fig Leaf i förbifarten, i en beklagan över att deras skiva inte sålde så mycket som han hade hoppats. Annars nämns i stort sett knappt ett band med namn, bortsett från de mer etablerade akterna. Är det bara jag, eller hade det åtminstone inte varit av intresse att i efterhand få reda på hur han resonerade när Ragnarok, Trelldom eller Carpe Tenebrum fick sina respektive kontrakt? Än märkligare blir det när man läser några av de krönikor som förekommer i numren från ungefär samma tidsperiod. Under pseudonymen Tornado spyr han galla över band som Darkthrone, Emperor och Immortal då han menar att de mer eller mindre är överskattade dyngband som passerat bäst före-datum med flera år. Satyricons tidiga skivor är tydligen rent genanta och Dimmu Borgir är ett projekt skapat av pengakåta tyskar. Samtidigt intervjuas banden i andra delar av tidningen.

Slayer Mag verkar ha varit ett tvetydigt kapitel i norsk (eller för den delen global) metallhistoria. På sätt och vis kanske släppen på Head Not Found helt enkelt speglar denna inställning.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Amerikansk black metal. Vart börjar man? Det finns såklart bra band från USA, men i det stora hela fattar de helt enkelt inte grejen. Ska man göra en grov generalisering kan man säga att amerikaner har lika bra koll på black metal som norska band har på death metal. Vi snackar en klar minoritet som får till det.

Ett typexempel på hur bisarrt det kan bli när amerikaner bestämmer sig för att spela black metal är Sol Evil. Redan på bandnamnsstadiet anar man oråd. Dessa tuffingar har tröskat på sedan 1997, men hade ett uppehåll på en sisådär tio år då vokalisten Raymond ”Lord Mörder” Shipley valde att avfyra ett vapen mot en kristen drogrehabiliteringsklinik. Det föll inte i god jord hos myndigheterna och när de såg att han spelade i ett svartmetallband gick det som det gick.

Lärde sig Raymond något av detta? Nja, runt 2012 vankades det nytt material med Sol Evil. Musikaliskt rör det sig primärt om rätt kass black metal. Man har hört sämre band och man har hört jävligt mycket bättre band. Det finns som ingen anledning att lyssna på skiten.

Skivomslagen däremot. Här snackar vi stor konst. Att sätta bandmedlemmar på skivomslaget är ett koncept som funnits sedan musikbranschen var ung. Däremot är det inte varje dag man ser något som uppnår omdömeslöshetens nirvana.

Vi börjar med ”Descent into hell” från 2014. Här står Raymond och tomskriker i en grushög. Musklerna är spända till max och med tanke på de där nackmusklerna blir man lite fundersam om Lord Mörder är ovilligt inställd till det man i folkmun brukar kalla ”ren idrott”. Jag anklagar inte snubben för att knapra anabola, men skjuter man hejvilt omkring sig och tycker att DET DÄR är ett bra omslag blir man fundersam.

”Master of ascendancy Vol. 1” från 2015 höjer ribban. Här hittar vi den där Raymond på en sorglig borggård. Den svarta collegetröjan sitter som ett korvskinn. Med suktande blick tittar han på en halvnaken version av sig själv i en magisk spegel. Jag anklagar inte Lord Mörder för att vara narcissistiskt lagd, men det känns som att han gillar att runka lillkuken åt sin egen spegelbild.

”Lux diaboli” från samma år är en återgång till ”Descent into hell”. Här är det dock full fokus på Raymond och noll fokus på den soliga grushögen.

”Master of ascendancy Vol. 2”, återigen 2015, är ett magnifikt litet fiasko. Den nakna torson gör comeback, nu i symbios med en klassisk photoshopspya. Kolla blicken på honom. Han är nöjd. Jävligt nöjd. Låt oss nu leka med tanken att de där ynkliga vingarna finns i verkligheten. Hur långt tror ni att de kan bära honom? För mitt inre öga ser jag Raymond planlöst spinna runt på golvet som en vårtrött kärlekshumla.

Vi spolar fram till 2016, ”Master of ascendancy Vol. 3” ligger färsk på skivdisken. Nu ljög jag. Den släpptes bara digitalt. Om vi får tro låttitlarna, ”Seeker of truth”. ”Echo of my soul” och ”My lover´s embrace” rör sig det här om genomvidrig life metal av värsta sort. Omslaget bekräftar det. Något jävla myspys. Lord Mörder har träffat kärleken. Vad fan är det som händer?

Vad Sol Evil kommer att leverera i framtiden kan vi bara spekulera i. Däremot har jag på känn att Raymond ”Lord Mörder” Shipley är en filur vi inte sett för sista gången på dessa sidor.

På återseende.

/Hatpastorn
 

För lite drygt ett år sedan tipsade jag om Bardo Methodology. En fantastisk sida om man vill förkovra sig i läsvärda och välskrivna intervjuer med allehanda band och artister som kan vara av intresse för er som läser dessa sidor. Mycket har hänt sedan dess. Förutom den digitala delen har det även hunnit blivit två tidningar innehållandes dels material som tidigare funnits online och helt exklusivt material. Om ni inte redan har köpt dem, gör er själva en tjänst och gör det. Nummer ett är helt slutsåld, men nummer två finns det exemplar kvar av. När det kommer till högkvalitativ tryckt media som berör de extremaste formerna av musik är vi inte bortskämda. Tidningarnas glansdagar är sedan länge förbi och ska vi vara helt ärliga var en stor del av de gamla alstren dåligt skrivna eller i värsta fall erbarmligt tråkiga. Därför får man fan passa på när det faktiskt bjuds upp till dans på riktigt. Bägge numren är på över 60 sidor vardera och nivån på band som är representerade är imponerande. Abigor, Inquisition, Master´s Hammer, Sadistik Exekution, Bölzer, Mgla, Forndom, Clandestine Blaze och så vidare. Layouten är snygg och lättläst, även om min nostalgiska sida är upprörd över avsaknaden av bilder knyckta från Tolkiens Bestiarium. En bok som på 90-talet måste legat etta på toppen över böcker stulna från bibliotek.

Så. Oavsett om ni köper tidningarna eller spanar in sidan digitalt är det viktigt att dylika tilltag uppmärksammas och premieras. Allt som kan förhindra att genomruttna skitsidor som Blabbermouth och Metalsucks får fortsätta måste stödjas.

Niklas undrade om jag ville bli intervjuad på Bardo så jag fick berätta för en engelsktalande publik vad vi pysslar med på dessa sidor. Sprida ordet om Matrix-viruset om man så vill. Jag sa naturligtvis ja, med en tydlig regel: att intervjun skulle göras på svenska och att Niklas fick det otacksamma jobbet att översätta mina svar. Ända sedan Hatpastorns Likpredikan startades har jag klurat på om det vore rimligare att skriva på engelska. Svaret har alltid varit nej. Jag är inte i närheten lika bra på att uttrycka mig på engelska som jag är på svenska. För Dr Panzram och Heidenhammer hade det garanterat fungerat, men för mig tar det tvärstopp samma sekund som jag inte hittar en bra engelsk synonym för typ ”Johannes Brost-ljudbild” eller ”landstingsfrisyr”. Svenska må vara ett fattigt språk om man kollar till antal ord i ordlistan, men möjligheten att kombinera ord som normalt sett inte borde kunna kombineras gör det till ett enormt nöje att skriva. Sedan finns det en risk med att ironi och sarkasm inte skulle lysa igenom på samma vis om jag skulle börja skriva på engelska. Något jag har noll procent tid med är att svara på upprörda mail från icke-engelsktalande läsare som tolkar exempelvis ordvitsar som absolut sanning. Det får räcka som det är idag med band som kör Google Translate och blir upprörda. Jag har ett standardsvar vars budskap är att om de ägnade mer tid i replokalen och att de tänkte efter några gånger innan de beslöt sig för att göra något visuellt efterblivet skulle jag inte behöva vara ett sådant rövhål. Det faller inte alltid i god jord. Märkligt.

Intervjun blev iallafall jävligt underhållande och Niklas ska ha en eloge för det brutala översättningsarbetet. Nu kanske vi till slut får svar på de frågor jag, Heidenhammer och Dr Panzram har stött och blött i evigheter. Detta är ett steg i rätt riktning. För er som raskt vill klicka sig fram till detta har vi en länk i det högra fältet samt här:

http://www.bardomethodology.com

Vill man köpa ett exemplar av tidningen finns den här på Nordvis sida:

https://www.nordvis.com/bardo-methodology-m-11/

Hatpastorns Likpredikan kommer självfallet att vara skriven på svenska även i fortsättningen, men om det finns intresse hos en internationell läsekrets för fortsatt samarbete med Bardo Methodology vet man aldrig vad som kan hända i framtiden. Jag tipsade Niklas om att det finns ungefär 16 artiklar med Ancient-relaterat material som skulle göra sig bra på engelska.

Han har inte svarat på tre dagar.

På återseende.

/Hatpastorn

2017 kastar sin ruttnande lekamen mot det definitiva slutet och då är det dags att sammanfatta årets bästa skivsläpp. I sedvanlig ordning är detta en pärs då man alltid missar något. För någon månad sedan satt jag och kollade hur många black/döds-skivor som egentligen släppts i år. Jag gav upp när listan visade över 2000 släpp. Över 2000 jävla skivor. I min skivsamling har jag lite drygt 2000 CD-skivor och det har ackumulerats sedan barnsben! Det som gjorde mig mest trött är att när jag kollade igenom detta berg av träck som släppts i år så kände jag igen max vart femte band. Att skivbolagsbranschen är döende är uppenbarligen en myt. Black metal är världens mest inkluderande genre. Alla får vara med. Alla får släppa skivor. Vart är kvalitetskontrollen? Visst, det har alltid släppts en massa smörja, men nu har dammarna fullkomligt brustit. Detta borde ge oss i Förintelseförsamlingen oändligt med material att jobba med och ja, det gör det. Samtidigt är det så mycket som släpps som inte är roligt dåligt utan bara mediokert. Tänk er ett derivat av Mactätus och Liar Of Golgotha. Det är inte dåligt spelat utan mest bara själskrossande intetsägande. De banden är det svårt att skriva om. Med detta sagt går vi över till de skivor som gett mig mest glädje i år. Observera att jag inte kommer att inkludera någon dungeonsynt, en genre som slukat mig fullkomligt. 2018 får bli året då vi ger oss i kast med den genren. Hursomhelst, utan rangordning, här kommer Hatpastorns favoriter 2017.

Evilfeast – ”Elegies of the stellar wind”

Det polska enmansbandet Evilfeast spelar musik som är sprungen ur mina önskedrömmar. Karlsloken gör allt rätt. Tänk er gamla Emperor och Gehenna, det stuket av atmosfärisk svartmetall fast utan att vara en total stöldfest. Lägg istället till den där polska auran och den klassiskt bräkande sångstilen som härstammar från detta land och ni får Evilfeast. Jag vet, bandnamnet är ett jävla skämt, men låt för guds skull det inte smutsa ner denna juvel till band. ”Elegies of the stellar winter” är snubbens femte fullängdare och är en bra inkörsport till denna musikskatt. Sedan kan ni jobba er från ”Mysteries of the nocturnal forest” från 2004 och framåt. Black metal med synt som det lät förr. Jag applåderar så att handflatorna blir röda.

Grift – ”Arvet”

”Syner” som släpptes 2015 är en skiva jag lyssnat generande mycket på. Förväntningarna var således skyhöga när ”Arvet” släpptes i år. ”Arvet” har inte de där direkta hitsen som exempelvis ”Svältorna”, utan låtmaterialet kommer istället krypande och överraskar ständigt med partier som får en att knyta näven i kosmos generella riktning. Det kan vara jag som har en trasig DNA-stege men när jag lyssnar på ”Arvet” lyssnar jag på den som en enda lång låt. Det är en angenäm resa mellan partier som är så vackra att underläppen darrar till partier som är så deprimerande att ja, underläppen darrar. Det är kort och gott en jävla massa underläpp som darrar. Erik har träffat en musikalisk och tematisk guldåder. Må hembygdsångesten fortsätta att riva i honom så vi får avnjuta mer musik.

Blut Aus Nord – ”Deus salutis meæ”

Ska sanningen fram är jag fortfarande inte riktigt klar med den magiska 777-trilogin men det jag hört hittills av ”Deus salutis meæ” är tillräckligt övertygande för att få vara med på årsbästalistan. Blut Aus Nord är ett av få band som hanterar både melodi och krossande dissonans. På denna giv är det dock mer krossande dissonans än melodi så var vaksam. Blut Aus Nord är även ett av få band som har ett helt unikt sound. Det tar två sekunder så vet man exakt vilket band det är. Gillar man det så har man en ocean av skivor i dess diskografi att lyssna på. Har man aldrig fattat grejen kommer denna inte att övertyga tvivlarna. Skivtiteln kan emellertid studsa rätt åt helvete. Man låter som en idiot när man uttalar den.

Saiva – ”Markerna bortom”

Äntligen har den här godbiten släppts. Den totala Isengard-dyrkan som genomsyrade ”Finnmarkens folk” är här till stor del ersatt av vemodigt fyrtaktsdriv som hämtar lika mycket från sentida Armagedda/Lönndom till Katatonia runt ”Discouraged ones”. Om det snöade på ”Finnmarkens folk” är ”Markerna bortom” mer en höstplatta. Det är myggigt och jävligt, spritfebern härjar och det är förbannat långt hem. När det kommer till norrländsk svartmetall blir det inte mer norrländskt än detta. Det finns många goda minnen sammankopplade med detta album.

Acrimonious – ”Eleven dragons”

Drivig svartmetall från Grekland som musikaliskt blandar auran från Dödheimsgards ”Kronet til konge” med den melodiska våldsamheten och antiarrangemangen från Darkened Nocturn Slaughtercult. Naturligtvis svinbra. När det kommer till ortodox svartmetall tillhör de här lirarna mina personliga favoriter och nu ska jag göra något som man väldigt sällan gör när man pratar om black metal, jag ska berömma basspelet. Det kan vara jag som levt under en sten, men detta borde ju ha hypats sönder vid det här laget. Det kanske det har gjorts. Vad fan vet jag? Ortodox black metal har en tendens att bli jävligt rörig och på tok för tyngd av sångpartier som aldrig tar slut. Acrimonious är betydligt mer lättsmält. Om det ses som något positivt i genren vågar jag inte ens spekulera i.

Ungfell – ”Tôtbringære”

Jag lyssnade som fan på denna i våras. Oklart egentligen varför, men den gjorde mig glad. Desperat black metal med allehanda inslag av folkinstrument. Inte ett mirakel av originalitet, men jag gillar energin och ljudbilden. Det räcker uppenbarligen långt. Schweiz kryllar inte av bra band, men Ungfell kan helt klart räknas in i de glesa leden. De glesa leden som är schweizisk svartmetall. De vilar något österrikiskt över ”Tôtbringære”, som om tidiga Amestigon hade varit bra. Ja, det är väl den bästa liknelsen. Tänk er att 90-talets Amestigon var så bra som du hoppades på när du köpte skivan blint eftersom det fanns kopplingar till Abigor. EXAKT så låter Ungfell. Man blir glad.

Auðn – Farvegir fyrndar

Denna har gått varm de senaste veckorna och just nu gillar jag det som fan. Isländsk svartmetall av det mer atmosfäriska slaget. Frågan är bara om den håller i längden eller om jag är på väg att gå i Agalloch-fällan igen. Ett band jag en dag bara vaknade upp och insåg att jag fan inte tålde. Något som aldrig skett förr. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Vissa band bockar i alla ens kriterier för musik man gillar. Agalloch fyllde i en jävla massa bockar och när jag lyssnade på det hörde jag att det fanns väldigt mycket bra material. Däremot kändes många av låtarna som enorma projekt att ta sig igenom, men erfarenheten säger att det oftast är värt att ta sig an kampen att komma in i en skiva då slutresultatet kan bli att det blir en skiva man aldrig tröttnar på. I Agallochs falls vaknade jag upp i soffan när jag insåg att mig lurar de fan inte genom att köra samma jävla pissmelodi i en halv evighet bara för att sedan bjuda på några minuter av önskvärt material. Auðn fyller i många bockar men jag känner Agalloch-sinnet pingla i bakhuvudet. Jag får återkomma om Auðn håller i längden. Just nu är det helt guld.

Ja, det var väl det för den här gången. Saknar ni något på listan? Antingen har jag inte hört det eller så tyckte jag att skiten sög. Eller så har jag glömt något. Det är inte ovanligt.

2018 ser mycket lovande ut. Dels släpper Panphage sin sista skiva ”Jord” som är omöjligt bra och sedan släpper SUMMONING sitt nya mästerverk. Peppen är orimlig. Nachtzeit-fullängdaren borde släppas tidigt 2018. DEN är så bra att man kissar på sig. Samma sak med Stillas nya skiva.

Låt nu 2017 dö i gas så man får ta del av de godsakerna.

På återseende.

/Hatpastorn

Det ändlösa kriget mot de som förstörde skivomslagen runt millennieskiftet fortsätter. Idag ska vi granska Chad Michael Ward, en ”konstnär” som fick härja ostört i bra många år innan han en dag bara försvann. Chad Michael Ward må vara borta, men minnena från hans skivomslagsövergrepp kommer att leva kvar likt runstenar. Det är inte helt lätt att hitta fram information om denne Ward, mer än att han stundtals gick under namnet Digital Apocalypse. Ett MYCKET passande namn. Därför ska vi med hjälp av hans konst försöka få en klar bild över vem han egentligen var. Jag kommer inte att gå igenom alla omslag han gjort, det har ni inte psyket för. Däremot kommer vi att gå igenom så pass många att ni ser att det finns ett visst mönster i hans konstnärskap …

Vi börjar från 1998 och arbetar oss framåt.

Grief Of Emerald – ”Nightspawn” 1998

Fy fan vad fult. Jag skrek då, jag skriker nu. Titta. Titta på omslaget. Ghostrider gjorde en könsoperation och skyler nu fabrikspattarna mot en logotyp och en skivtitel som är så tröstlös och digitalgrumlig att man helst bara vill stänga Word-dokumentet, ta på sig skorna och sedan vandra ner mot Selångersån och låta strömmen föra bort ens lekamen till glömskans land. Det är liksom inte bara fult och taffligt gjort, det är nästan imponerande vilken klåparnivå det här ligger på. Att någon godkände detta är fullkomligt obegripligt. Det scenen behöver är något motsvarande en #metoo-kampanj, fast för de som blivit utsatta för kassa omslag. Jag är ett av offren så jag börjar. #jagblevutsattförfult

Crest Of Darkness – ”The ogress” 1999

Bröstkalaset fortsätter med denna styggelse jag en gång höll i mina egna händer på Skivbutiken. Usch vad jag känner mig smutsig. Mycket kan sägas om detta men vi börjar med hornen. Skön gycklarnivå. Tänk att den här snubben FICK BETALT för att göra skivomslag. Måste ha varit en fantastisk tid. Man googlar fram ett naket fruntimmer, klistrar på lite krafs i Photoshop, dränker skiten i filter och sedan cashar in. Är det vingar eller en halfpipe? Är det en snowboardsuccubus iförd ryggsäck och täckplast? Skjut den.

Darkane – ”Rusted angel” 1999

Vingar? Ja. Lättklätt fruntimmer? Ja. Påklistrat Photoshopkrafs? Ja. Datagrummel? Ja. Detta är en av Chad Michael Wards snyggare alster så jag kan förstå att grabbarna i Darkane gick på bluffen. Det tog de igen på ”Insanity” som släpptes två år senare som kanske har det fulaste skivomslaget genom alla tider. Jag både beklagar och gratulerar.

In Thy Dreams – ”The gate of pleasure” 1999

Börjar ni se mönstret nu? Det är inte bara det att Chad Michael Ward var helt sämst på Photoshop. Han var även mer än lovligt gubbsjuk. Hade jag varit grabbarna i In Thy Dreams hade jag fan skämts. Vad heter skivan sa du? Jag vet inte eftersom titeln är helt söndersprängd av dataträck! Kolla in logon. TITTA PÅ DEN! Den får ju fan knappt plats utan slickar ovansidan av bilden. Gud förbjude att göra logon lite mindre. Vet ni vad det riktigt sorgliga är? Att det garanterat finns en tysk som runkat åt detta. Ja, alltså inte åt skivomslaget, det är ju en potensdödare av hög rang. Ingen runkar ju åt något sånt. Det jag menar är att det garanterat fanns en tysk som runkade åt In Thy Dreams vattniga jävla melodöds. Fy fan.

Aurora – ”Devotion” 2000

Vilka var egentligen de här stackars kvinnorna som återfinns på dessa skivomslag? Vet de ens om att de existerar? Skön portfoolio att ha med sig till någon agentur om man vill vara modell i typ Jotex-katalogen. Ja, titta här. Här är jag med på ett skivomslag med det danska melodödsbandet Aurora. Vad tycker du? Ut. Ut härifrån.

Crest Of Darkness – ”Project regeneration” 2000

Crest Of Darkness gör storstilad comeback. Nu i Matrixvirusskrud! Hur fan kunde de anlita Chad Michael Ward IGEN?! En gång är ju inte ingen gång eftersom en gång är en gång. Men två gånger! Kvinnan på bilden har manstorso. Det här regenerationsprojektet skivan handlar om verkar vara mycket suspekt.

In Thy Dreams – ”Highest beauty” 2001

På tal om band som hörde av sig till Chad Michael Ward för en andra portion är In Thy Dreams tillbaka. Highest beauty. Ironin känner inga gränser när det kommer till den skivtiteln. Om förra In Thy Dreams-plattan var en bild på helvetet måste detta vara en bild från himlen. Om himlen är full av rakade argbiggor med draktatueringar på ryggen vill säga. När jag en vacker dag packar väskan och låter döden hämta mig ska jag be om en biljett till limbo. Efterlivets svar på Centerpartiet.

Liar – ”Liar´s hell” 2001

Det räcker liksom inte med att Liar är belgisk metalcore som sjunger om veganism, de var även tvungna att ha ett skivomslag där en photoshopstyggelse skyler brösten. Jag är mållös. Det finns fult. Sedan finns det ”Liar´s hell”-fult. Kom ihåg vad jag sa om limbo. Ser helvetet ut såhär kan du hoppa över det resmålet.

Wykked Wytch – ”Angelic vengeance” 2001

Att Wykked Wytch hade skivomslag, i plural, skapade av Chad Michael Ward känns såhär i efterhand som den mest naturliga saken i världen. Självklart ska världens sämsta band ha världens fulaste skivomslag. Man tycker att Chad borde blivit bättre med åren. Det är liksom så det brukar gå till. Nädå, ni har inte ens sett hälften än.

Deadspeak – ”My blood is the seed of the beast” 2002

Lycka till att hitta det här skivomslaget i högupplöst version. Inte så konstigt egentligen. Det fanns ingen i det här solsystemet som brydde sig om Deadspeak. Inte ens Chad Michael Ward. Det är lite naken torso, lite filter, lite datagrummel, lite inklippt jox. Vänta lite nu. Klart han brydde sig.

Beyond The Flesh – ”What the mind perceives” 2003

Orkeslösheten. Samma jävla tjatiga motiv igen. Inte konstigt det tagit fem år för mig att färdigställa detta inlägg. En del satsar på karriären, en del på familjen. Någon kanske lyckas bra i idrottssammanhang, eller i databranschen. Jag, jag sitter och recenserar Chad Michael Wards skivomslagskonst. Någon måste ju för fan ta ansvar!

Pleurisy – ”Dazed & deranged” 2003

Någon måste ju som sagt ta ansvar för här var det då fan ingen som tog ansvar! Usch, det tröskas i replokaler, musikstudios bokas, skivbolagen styr med annonser och turnéer. Och så mitt i allt detta slit, ett skadeskjutet missfoster till skivomslag som med kuslig precision pissar på allt jobb som det faktiskt är att göra en skiva. Vet ni vad det sjuka är? Alla dessa människor bad om det här. De hörde av sig till folk som Chad Michael Ward och gladeligen betalade för skiten. Börsar öppnades och affärstransaktioner utfördes! Nu har jag inte ens hört Pleurisy men jag kan lova er detta: Chad Michael Ward fick mer betalt för detta skivomslag än vad bandet någonsin fick utbetalt i royalties. Ändå ENVISAS folk med att göra musik. Det här är så deprimerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Wykked Wytch – ”Nefret” 2004

Ja, men självklart! Mer Wykked Wytch! Kom allihopa, Wykked Wytch har släppt nytt! Titta vilket snyggt skivomslag. En nacklös straight edge-tjej framför Orient Kebabs skyltfönster. Självklart äger jag den här skivan. Heidenhammer, den jävla ormen, gav mig den i ett paket med helt ogudaktiga skitskivor. Är det över snart?

Crest Of Darkness – ”Give us the power to do your evil” 2007

Crest Of Darkness! Igen! Jag har räknat ut en sak. Den enda gången man som kille kan uppleva sann glädje är ett smalt tidsspann mellan 10 till 12 års ålder. Det är precis i brytgränsen mellan att man är så pass ung att man knappt ens räknas och puberteten. Där kan man uppleva sann oförfalskad glädje. Visst, man kan såklart vara glad och ha roligt efteråt, men det finns alltid en svart botten av vemod, oro, rädsla, ångest, tvivel, stress eller någon annan närrelaterad känsla. Jag minns sista gången jag var glad på riktigt. Det var sommarlov och jag var 10 eller 11 år gammal. Jag och två polare var ute och drällde eftersom det var fint väder och vi inte hade speciellt mycket att göra. Efter en stund kom vi överens om att vi skulle dra till en äventyrspark som fanns uppe vid Tonhallen här i Sundsvall. Vi var medvetna om att vi egentligen var lite för gamla, men det spelade som ingen roll. Väl framme blev vi överraskade över det faktum att vi var helt ensamma i lekparken. Vi klättrade och härjade en bra stund och efteråt satt vi uppe på taket på ett av tornen och surrade skit. Det var som hämtat ur en bok eller film, tänk er Stand By Me fast utan lik och blodiglar på kuken.  När vi var less på parken stack vi hem till den av oss som bodde närmast. Han var ensam hemma så vi hade hans morsas lägenhet för oss själva. Han undrade om vi hört Onkel Kånkel och fiskade raskt fram en kassett innan vi hunnit svara. Ur högtalarna ljöd Helan & Halvan. Jag var fullkomligt trollbunden. Vi garvade såklart åt texten, men för mig var det själva musiken som var det mest storslagna. Än idag får jag gåshud när jag hör den klassiska gitarrslingan i Helan & Halvan. Han lät musiken rulla och visade oss sedan sin spritgömma. Under hans klädbyrå hade han fiffigt gömt undan en glasflaska som han fyllt med sprit han nallat från sin mor och styvfarsa. Det var inga mängder, men flaskan gick runt så alla tre fick smaka. Ingen av oss drack så vi kände något annat än den genomvidriga smaken av dålig blanksprit. Sedan rundade vi av kvällen och alla gick hem till sitt. Ingen av oss lekte någonsin i en lekpark efter det. Vi hade blivit för gamla. Däremot hänger Onkel Kånkel med än idag. Spriten då? Fortfarande ingen fantast av blanksprit.

Egentligen är det inget märkvärdigt, bara ett gäng grabbar som hade kul på en av sommarlovets sista dagar. Jag tippar på att alla upplevt något liknande. Däremot var det sista gången jag kände äkta glädje. Vad har nu detta med Crest Of Darkness att göra? Ingenting. Jag ville bara påminna mig om att glädje är en känsla som faktiskt existerar i verkligheten innan vi fortsätter.

Arise – ”The reckoning” 2009

Såvitt jag vet var detta det sista omslaget som Chad Michael Ward förpestade världen med. Och vilket omslag sedan. Vi har hornen från ”The ogress” och bröstskylandet från … ja, typ alla hans omslag. På sätt och vis är det här omslaget perfekt. Det sammanfattar allt. Här tycker jag lite synd om Arise. När deras debutplatta släpptes 2001 var det stor hype i Close-Up, men den riktiga succén uteblev. Detta är bandets svanesång från 2009. Ett sista desperat försök att få skiten att rulla. Det sket sig. Jag skyller allt på omslaget. Kom igen, titta på det.

Vem var då Chad Michael Ward? En hal jävel som blåste folk på pengar genom att göra gubbsjuka photoshopspyor till skivomslag som åldrats med samma värdighet som HIV-smitta. Punkt.

Innan vi avslutar för dagen vill jag skicka en hälsning till några bekanta i Umeå. Nästa gång vi ses vill jag ha en väldigt bra förklaring.

På återseende.

/Hatpastorn

Då fjolårets försök till att göra en gemensam lista slutade i att Heidenhammer likt en perverterad (läs: nykter) Martin Luther spikade upp sitt hatfyllda dekret på Hatpastorns ytterdörr. Vi beslutade därför att skrinlägga det årets lista i ett fruktlöst försök att undvika interna pogromer och skärmytslingar. Det är dels på grund av denna konflikt och dels för att jag är sämst på att hitta ny musik som jag nu presenterar:

Dr Panzrams årsbästalista 2016/2017.

Master’s Hammer – ”Formulæ”

Samtidigt som han har fullt upp med att designa typsnitt och vissla duetter på Gangesfloden, så finner ändå František Štorm (som f.ö. är hans riktiga namn) tid till att hålla ett av världens bästa black metal-band rullande, likt någon sorts post-post-ironisk jävla mardrömsfabrik.

Visst, det gick lite skakigt där på mitten av nittiotalet, men vad spelar det för roll då Master’s Hammer spenderat det senaste årtiondet med att kontinuerligt ta hela scenen till skolan.

Ljudet är bra, stämningen är bra, låtarna är bra, omslaget är pissdåligt.

Lyssna på denna skiva nu.

Isengard – ”Traditional Doom Cult”

Jag accepterar detta som en ren och sann introduktion till det ärevarv som är Isengards diskografi. Visst, öppningsspåret ”The Light” är kanske aningen för hejigt… Men B-sidans ”The Fright” skulle kunna ha smugits in någonstans mellan ”Trollvandring” och ”The Fog” på ”Vinterskugge” och ingen hade höjt på ögonbrynet över det.

Extra plus för omslag och layout.

Katatonia – ”The Fall of Hearts”

Det är när Katatonia smörar så att CDn är som att hålla i en våt tvål som katatonia är som allra bäst. När denna platta släpptes ifjol lyssnade jag så besatt mycket på den att jag till sist fick lova NecrOphelia att bara lyssna på Katatonia när hon inte var hemma.

Att bonusspåret ”Vakaren” INTE gick och blev en radioplåga är för mig ett mysterium större än det faktum att Nocturnal Depressions ”Nostalgia” har 1.3 miljoner visningar på Youtube.

Kill – ”Great Death”

Medlemmarna i Kill är goda vänner till mig, men med det sagt har jag aldrig varit ett större fan av deras musik. Inte för att det har varit dåligt (med undantag för den tragedi som är kaggeljudet på ”Inverted Funeral”) utan för att jag helt enkelt aldrig varit ett nekroblackhead.

Med det sagt så är ”Great Death” det ondaste som släppts sedan ”Nefarious Dismal Orations”.

ALLT på den här plattan är bara så jävla true och depraverat.

Ulver – ”The Assassination of Julius Caesar”

Jag har inte brytt mig om Ulver sedan ”Bergtatt” släpptes för 23 år sedan. I min mening spårade det ur redan på ”Kveldsanger” och det totala bottennapp som var 1998 års ”Themes from William Blake’s The Marriage of Heaven and Hell” cementerade mina redan syrliga åsikter om bandet. Men så en dag så satt jag som vanligt och ångestscrollade på Youtube i ett hopplöst försök att förgylla den grå avgrund som är mitt liv. Denna skiva kom upp i flödet och eftersom jag både är masochist och för tillfället lite så där gubbintresserad av Romarriket så klickade jag på videon.

Två veckor senare fick lova NecrOphelia att bara lyssna på Ulver när hon inte var hemma.

/Dr  Panzram

(Tack till: E. Mandelbaum)

Amerikansk black metal kan i mångt och mycket sammanfattas med att de aldrig riktigt fattat grejen. Det finns såklart undantag, men i det stora hela är amerikaner och svartmetall en usel kombination. Lägger vi dessutom till den ruttnande gödselstack som är amerikanska black metal-fans så har vi något att knota och klaga över tills solen slocknar. En kollega till mig brukar roa sig med att hänga i diverse svartmetalltrådar på Reddit och jösses, amerikaner alltså. De fattar inte grejen.

Jag har aldrig varit en fantast av Pantera eller något av Phil Anselmos tusen sidoprojekt. Det finns inget som tilltalar mig. Vill man göra mig på osedvanligt dåligt humör kan man slå på Hellyeah som Pantera-trummisen bankar i numera. Fy fan vilken skit. Med det sagt vill jag att vi börjar reda ut dagens ämne som är den fasa som är Phil Anselmos black metal-utflykter. Jag är redan trött.

Phil Anselmo. Vissa anser att han är ett geni, vissa anser att han är en hårt pundande version av seriefiguren Acke Black. Arg, högljudd, burdus och med ett ego som är större än Lake Superior. Jag brydde mig inte alls om honom som person förrän ödesåret 1999 och en viss EP med Viking Crown låg färsk på skivdisken. 1999. Det räckte liksom inte med …, ja ni vet exakt vad jag menar. Nu kokar det i lillhjärnan så vi tar det från start.

Året var 1999. Nä, det här går inte.

1999 … Nej.

Året …

Ok. Som om allt inte redan var en mardröm bestämde sig Phil Anselmo under artistnamnet Anton Crowley att även han skulle hoppa på black metal-tåget. Det skedde med bandet Viking Crown som i juni 1999 skivdebuterade med ”Unorthodox steps of ritual”. Jag vet inte varför, men omslaget har alltid tilltalat mig. Det är sådär skönt fulsnyggt och sprider en viss aura av fördärv. Musiken däremot … ja, vad ska man säga? Det är naturligtvis skitdåligt men på det där klåparsättet som medför att det inte är roligt dåligt utan bara utmattande. Man hör att Phil lyssnat på black metal, men att han missuppfattat allt. Ljudet är dåligt på helt fel sätt. Trummaskinen löper amok, gitarrljudet är dränkt i effekter och det skriks konstant. Syntpartierna är på gycklarnivå. Enligt bookleten spelades denna in under fullmånen 1994. Spindelkänslan pinglar. Jag har mycket svårt att tro att Phil spelade in detta 1994 och lät inspelningen ligga i träda lagom tills att black metal blev allmängods. Då Satyricon var förband till Pantera under denna tidsperiod har jag på känn att Satyr haft dåligt inflytande på Phil. Det resulterade i detta. ”Unorthodox steps of ritual” kan bäst beskrivas som en mix av Mortician och Nåstrond på sina respektive sämsta dagar. Undvik.

Redan nästa år, 2000, var det dags för en andra portion Viking Crown. Nu tillsammans med sin dåvarande fru Opal på synt och Killjoy på sång. Skivan hette ”Innocence from Hell” och är givetvis precis lika kass som ”Unorthodox steps of ritual”. Lustigt att debuten spelades in ”1994” och uppföljaren 1999. Fem år har passerat och ändå är produktionen och låtarna misstänkt lika. Otroligt mystiskt. Jag skriver ofta om oriff, men den här skivan stoltserar med rena olåtar. Det puttrar på en stund, Killjoy sjunger som en tvättäkta sopa och sedan ebbar det bara ut. Ibland tutas det på en synt. Så håller det på i nästan 40 minuter. Återigen är produktionen helt fel. Kom ihåg att Phil inte är någon ung entusiast med en fyrakanalersporta. Han var i det närmaste rockstjärna med en hemmastudio få band ens kunde drömma om. Det är en stor skillnad på att försöka få så bra ljud som möjligt med små medel än att medvetet få saker och ting att låta dåligt med hjälp av filter och studiotrix.

Tredje smockan, ”Banished rhythmic hell”, släpptes 2001 och hade samma line-up som föregående skiva. Här ska jag erkänna att jag stundtals nickar gillande. Det primära låtmaterialet är en blandning av dungeonsynt och lättsmält noise. Det är stämningsfullt och jag gillar ljuden. Hade hela plattan varit av samma dungeonsyntkaliber hade mina klackar varit i taket. När de ”riktiga” låtarna dundrar igång vill man emellertid göra en Van Gogh och bara skära av sig örat. Produktionen är nu på så låg nivå och låtmaterialet så klent att man nästan blir imponerad. Vissa låtar tar bara slut. Hur ska jag förklara detta på ett passande sätt? Tänk att du sitter och pratar med någon. Mitt i en mening reser sig personen upp och bara går iväg. Så låter de ”riktiga” låtarna på ”Banished rhythmic hell”.

De två första plattorna släpptes på Baphomet Records som drevs av tidigare nämnda Killjoy. Det kan jag på sätt och vis förstå. Killjoy och Phil var polare och när det vankades black metal kändes det väl bara naturligt att Killjoy släppte möget. ”Banished rhythmic hell” var det Season Of Mist som släppte. Visst, det bolaget har sina djupa dalar men det här är bortom mitt förstånd. Om vi leker med tanken att Viking Crown varit ett band där medlemmarna var totala okändisar från typ Falun. Hade Season Of Mist släppt skivan då? Självklart inte. Phil var sångaren i Pantera. Ett stort band. Det räckte tydligen för att hans helt genomvärdelösa black metal-projekt fick förtur. Vem köpte det här? På fullaste allvar, vem köpte Viking Crowns plattor och bara ”wow, det här var ju otroligt bra”? Gillar man Pantera ser jag ingen anledning att lyssna på Viking Crown. Gillar man black metal ser jag ingen anledning att lyssna på Viking Crown. Gillar man att plåga sig själv, köp Viking Crown. Blint! Det tragiska är att det som sagt finns små partier som är tilltalande. jag har redan nämnt introt, ”View of a desolate wasteland”, och ”Swallowed by black mass” är även de stämningsfulla stycken. Varför släppte de inte bara en skiva med sådana låtar? Förstår ni nu vilken nivå vi befinner oss på. En skiva där introt är bäst! Inte sedan Melek Taus glansdagar har jag varit med om något liknande.

Efter ”Banished rhytmic hell” lade Phil Anselmo ner Viking Crown och det var för allas bästa. Jag förstår varför han startade bandet. Black metal var relativt nytt och fräscht och han ville visa att hans streetcred var tyngre än Crowbars riff. Trist bara att det inte blev bättre än det här. Faktum är att det nästan är chockerande hur kasst det blev. Jag menar, kom igen. Det finns inga ursäkter.

Nu hade sagan kunnat vara slut. Det är den inte. Vi minns alla den totala axelryckningen som var Eibon. Minns ni inte den kan ni läsa min och Heidenhammers recension av smörjan på vår genomgång av Moonfog 2000 – A different perspective. För att göra en lång historia kort var Eibon en supergrupp bestående av bland andra Satyr, Fenriz och Phil Anselmo. Det blev ett par låtar inspelade och sedan var den sagan all. Tack för det. Inte ens de mörka gudarna kan sia om det fiasko som en hel fullängdare med det projektet hade kunnat uppnå. Om Satyr var ansvarig för införandet av Matrix-viruset i Norge kan han mycket väl även vara ansvarig för Phil Anselmos black metal-exkursioner. Återigen, ponera att Viking Crown bestod av okändisar från Falun. Hade Satyr kommit springandes då med saliven forsandes ur limpsaxen?

Jag minns inte om det var i Close-Up eller om det var i Terrorizer, men Phil var intervjuad då han var aktuell med något av sina miljarder sidoprojekt. Han fick då frågan varför Viking Crown var så kasst och då erkände han att Viking Crown inte var någon höjdare utan hans riktiga black metal-hjärta bultade i det gamla projektet Christ Inversion. Jag minns att jag läste detta och tänkte att det här Christ Inversion lät högst tvivelaktigt. Sedan glömde jag bort det bandet helt ända tills för något år sedan då jag en dag bara vaknade och tänkte ”Christ Inversion”. Då Internet gjort det möjligt att rota fram gammal musik man bara kunnat drömma om i ungdomen blev jag sugen att på vinst och förlust kolla om någon lagt upp Christ Inversion-material på Youtube. Jodå. Det fanns. Enligt metal-archives släpptes det en demo 1994 och en demo 1995 samt en samlingsvolym från 2008. Jag var naturligtvis skeptisk då jag aldrig sett en recension, en intervju eller någon ens nämna Christ Inversion i ett fanzine under hela 90-talet. Jag kan såklart ha fel. Musikaliskt är det inte så mycket black metal alls, mer gammal döds i symbios med sludge och andra dubiösa genrer. Inte skitdåligt, inte heller skitbra. Som kuriosa lite småkul. På Youtube fanns gamla liveklipp från 1994. Samma år som Pantera släppte ”Far beyond driven”. Ett hafsverk som hamnade på förstaplatsen på den omtalade billboardlistan. Jag vet inte, men det är något som inte stämmer. Christ Inversion har så mycket bättre ljud och bättre låtmaterial än Viking Crown någonsin hade och detta ska vara inspelat långt före Viking Crown. Ja, det står att första Viking Crown är inspelad 1994 men den informationen lägger jag i samma påse som Nargaroths tidslinje. Jag är långt ifrån någon Anselmo-specialist så finns det något expert ute i etern som kan reda upp det här vore jag tacksam.

Vi spolar fram till 2015. Phil Anselmo är åter aktuell med ett black metal-projekt. Skam den som ger sig. Scour heter bandet. Medlemmar från bland annat Cattle Decapitation och Pig Destroyer. Hittills har vi fått två EPs. ”Grey” släpptes 2016 och ”Red” 2017. Jag vet inte jag. Det är välspelat och det låter stundtals som black metal. Däremot är låtarna knappt tre minuter långa och det påminner mest om låtidéer som aldrig blivit färdigställda. Vill man vara elak låter det som att någon klippt ut black metal-flörtarna ur Cattle Decapitations låtar och gjort en skiva av det. Känslan efter att ha lyssnat igenom Scours två släpp är mest tomhet. Vad ska det här vara bra för? Det är som sagt inte direkt dåligt, men det känns ofärdigt. Ni vet de där halvfärdiga låtarna man spelat in på datorn och sedan glömt bort. Så låter Scour. Enligt kommentarerna på Youtube är dock detta det bästa som hänt i musikhistorien. Hur var det nu med amerikaner och black metal?

De fattar inte grejen.

På tal om det kommer luftslottet Necrophagia få sig en åthutning framöver.

På återseende.

/Hatpastorn

/Förintelseförsamlingen

Det finns nog ingen i detta avlånga land som inte äger en skiva som är släppt av No Fashion Records. Det finns nog heller ingen i detta avlånga land som någonsin köpt en hårdrocksblaska som inte sett en annons från nyss nämnda skivbolag. Ja, det finns nog fan ingen i detta avlånga land som inte undrar vad fan det var som hände med det här skivbolaget.

Även om de tre första meningarna i detta inlägg är något överdrivna så ligger de inte långt ifrån sanningen. NFR var under många år en hovleverantör av klassiska album som sålde som smör. De var även hovleverantörer på att sjabbla till det och inte betala sina band, men det kommer vi att komma in närmare på lite senare i detta inlägg som jag anar kommer vara av det längre slaget.

Tomas Nyqvist hette herren som startade No Fashion Records. Detta skedde någon gång 1992. Det var även han som drev det klassiska fanzinet Putrefaction Zine. Har ni missat den tidningen så gör er själva en tjänst och jaga rätt på ett gammalt exemplar. Den är stundtals rena guldet. En anekdot gällande den publikationen är att sista numret jag köpte hade Terra Firma på omslaget och Nyqvist gnällde på att svartmetallen var sjukt ute i hela numret. I protest ritade jag då corpse paint på grabbarna i Terra Firma och vips såddes fröet till Digital Corpse Paint Productions. Herr Nyqvist var hursomhelst en hejare på att nosa fram bra band och mellan 1992 till 1995 vankades det debutplattor med bland andra Dissection, Marduk, Katatonia, Unanimated, Mörk Gryning, Lord Belial och Throne Of Ahaz. Fatta allvaret. Dessvärre var han ingen legend på att sköta ett företag varpå skutan, trots att dessa band sålde mängder av plattor, var på väg att sjunka. Då passade lymlarna på House Of Kicks på att glida in i matchen och på något märkligt vis tog de över No Fashion Records och Tomas blev avpolletterad. Alla detaljer gällande denna usurpering känner jag inte till, men det var duktigt sura miner i intervjuer i många år framöver. Med all rätt måste sägas. Om jag inte är helt ute och cyklar så tog House Of Kicks-maffian över någon gång 1995. 1997 startade Tomas ett nytt skivbolag, Iron Fist Productions. Ett minst sagt ojämnt bolag där de riktiga guldkornen är svåra att hitta. Särskilt om man jämför med den succé som var No Fashion Records tidiga stall.  Vad hände då efter att House Of Kicks tog över? Ja, de puttrade på fram till ungefär 2004 och de gick väl knappast från klarhet till klarhet. Magin var borta och det var en duktig mängd smuts som fick skriva skivkontrakt.

Vill man läsa mer om personerna och historien bakom No Fashion Records rekommenderar jag att ni kilar in på Bardo Methodology. Där finns en pangbra artikel med mycket matnyttig information. Idag tänkte jag att vi istället går igenom alla skivsläpp i kronologisk ordning. Eller ja, kronologisk ordning och kronologisk ordning. Samlingsskivor, återsläpp och sånt tjafs skiter vi i. Vi går direkt på godsakerna.

Brygg en kanna kaffe för detta inlägg kommer att bli långt. Nu kör vi.

Bestial Summoning – The dark war has begun

Först ut på bolaget var denna giv som släpptes 1992. Holland har aldrig varit en stormakt när det kommer till black metal. Kollar man på de tidigaste banden snackar vi Countess, Deinonychus och Bestial Summoning. Man knyter inte direkt näven i luften och utbrister i ett positivt laddat ”yes”. Sedan kom Liar Of Golgotha och … ja, de släppte en skiva med ett omslag där en blålila drake bajsar på en lika blålila delfin. Och det är ändå deras bästa skiva! Som sagt, Holland och svartmetall är ingen vidare kombination.

”The dark war has begun” har dock sina poänger. Inget man häpnar över, men vill man ha en halvtimme tidig svartmetall med thrashundertoner får man sig en angenäm stund. En kopp kaffe, en mazarin och Bestial Summoning. Man kan ha det värre. Anekdoter om bandet då? Tja, trummisen Sephiroth lever tydligen numera på att producera bröllopsvideos. Man lär så länge man lever.

Fester – Winter of sin

1992 släpptes även denna platta. Riktigt urusel faktiskt. Fester har vi avverkat för en tid sedan på dessa sidor, men då var det deras andra giv som stod i fokus. Detta är då deras första och den är i det stora hela exakt lika hopplös som uppföljaren. Ett norskt Temperance. Ibland glimmar det till men överlag är det en salig röra av olika stilar. Det låter demo och det i negativ bemärkelse. Nästa!

Marduk – Dark endless

Först Bestial Summoning och sedan Fester. Snacka om start i backe första dagen på körskolan. Som tur är blev det ordning på torpet när Marduk dundrade in sin smaskiga debut ”Dark endless” 1992. Jag gillar den skarpt. Visst, det är fler stopp i låtarna än vad det finns hår på ett cypriotiskt strandraggararsel, men vad gör det när man serveras klassiker såsom ”Still fucking dead” och ”Departure from the mortals”? Min favorit är dock ”The funeral seemed to be endless”. Det avslutande riffet i den låten är så true att jag i min ungdom spolade tillbaka så många gånger på min CD-spelare att lasern skar ihop. Dessutom var Norrköpingsborna lustiga nog att låta slutet på låten tona ut varpå man höjde och höjde och höjde och PANG körde ”The black …” igång med en ljudvolym som kunde spränga solsystem. Fiffigt nog hade man cirka fem sekunder på sig innan trummorna kom in så man kunde paniksänka. Marduks ”Dark endless” är med andra ord en skiva man fan inte lyssnar hursomhelst på.

”Dark endless” var då No Fashions största succé hittills. Marduk själva var då inte alls lika imponerade då de raskt bytte bolag till Osmose Productions och uttryckte allmänt missnöje över NFR i allehanda hårdrockstidningar världen över. Alla detaljer i den historien lär vi aldrig få veta.

Fråga: på baksidan av skivan får vi veta att originaltiteln var ”R.I.P”. Vad fan var det tänkt att vi som skivköpare skulle göra med den informationen?

Unanimated – In the forest of the dreaming dead

1993, ett fantastiskt år. No Fashion bjuder direkt upp till dans med Unanimateds debutskiva ”In the forest of the dreaming dead”. En klassiker. En klassiker som förtjänade ett bättre öde. Produktionen föll mig aldrig på läppen och skivomslaget är rent utsagt bedrövligt. Man kan inte ha en av de snyggaste logotyperna som skapats och sedan ha ett omslag där en risig bild på förvirrade bandmedlemmar är vad man får. Skivtiteln är dessutom inklistrad på ett sätt som fullkomligt stinker nödlösning. Men. Låtarna. Vilka låtar. Utsökt svartdöds av ädlaste valör. Det är denna och Dissections ”The somberlain” som enligt min mening är mallen när det kommer till svensk svartdöds.

Dissection – The somberlain

Som sagt. Samma år släpptes ”The somberlain”. Ett mästerverk. En klassiker. Låtarna, texterna, produktionen, skivomslaget, logotypen. Man baxnar. Plattan är dedikerad till Euronymous vilket gör detta till den andra skivan på No Fashion som är en hylling till någon i Mayhem. Den första var Bestial Summoning som dedikerade sitt verk i Deads ära. Alla har hört det här albumet tusen gånger så det finns ingen anledningen att mala på, men det är dock en sak jag alltid har undrat och med lite flax kanske det är någon ute i läsekretsen som kan svara mig detta. Under första låten, ”Black horizons”, finns ett mystiskt ljud som låter som ett snabbt ”bipp-bipp”. Det hörs primärt när introriffet återkommer andra gången och som allra tydligast hörs det runt 1:38 in i låten. Jag minns första gången jag hörde skivan att jag reagerade på ljudet, men när jag påpekade detta för mina kamrater sade de att de inte hörde någonting. Detta ledde till mild irritation från min sida varpå jag höjde och ylade frågan igen. Till slut hörde de vad jag hörde, men ingen kunde begripa vad det var för något. En teori jag fick höra då var att det var ett missljud från gitarren, men jag är skeptisk. Det låter för digitalt på något sätt. Kan det röra sig om ett Dan Swanö-dribbel? Han fick ju till några duktigt märkliga ljud på Katatonias EP ”For funerals to come”. ”Bipp-bipp”-ljudet är emellertid inget jag irriterar mig på eller störs av. Jag är bara genuint nyfiken vad det är för något.

”The somberlain” blev som vi alla vet en succé, men Dissection gjorde en Marduk och bytte skivbolag. I en gammal intervju med Zwetsloot antyddes det att det var pengar och allmänt strul som var orsaken till bytet. I samma intervju nämnde han även att obetalade royalties svävade någonstans runt en kvarts miljon. Exakt vad som hände och vilka summor det rörde sig om har jag noll koll på, men eftersom skivbolag i allmänhet är allergiska till att betala sina band har jag på känn att det var några rejäla slantar som inte gick till rätt personer.

Katatonia – Dance of December souls

Jag älskar den här skivan. Punkt. Det spelar ingen roll att kaggarna är ett triggat skrivbord eller att det stundtals är så otajt att självaste Capricornus från Graveland rynkade på näsan. Stämningen jag hamnar i varje gång jag lyssnar på plattan är magisk. Den är faktiskt så bra att jag förvandlades till en av de där idioterna som står och vrålar efter gamla låtar på spelningar. Jag skrek efter ”Without God” tills jag blev hes när Katatonia var i Sundsvall för att presentera ljuvliga ”Viva emptiness” och då tycker jag inte ens att den är bäst på skivan! Jag var dessutom nykter. Åh söte Jesus. Så bra är ”Dance of December souls”.

I god tradition bytte Katatonia skivbolag efter denna debut. Jag tippar på att de var ungefär lika nöjda då med No Fashion som de blev när Black Lodge återsläppte detta verk i den mest vidriga version man kan tänka sig. Nästa släpp för Katatonias del blev ”For funerals to come” och den kan ni läsa mer om i mitt absolut första inlägg på den här bloggen.

Merciless – Unbound

Året är nu 1994 och No Fashion chockerar med att inte släppa ett bands debutplatta. Här har vi ”Unbound”. Bandets tredje skiva. En ärtig historia som tyvärr är lite förbisedd. Den är naturligtvis inte lika true som debuten ”The awakening”, men med en leverpastejsmörgås i flabben och ett glas iskall mjölk som komplement är den magnifik. En klassisk frukostplatta.

Merciless är rent allmänt ett band som inte vann livets lotteri när det kom till skivbolag. Smaka på följande:

”The awakening” släpptes 1990 på Deathlike Silence Productions. Mer magiskt än så kan det inte bli. Dessvärre blev ju Euronymous mördad så det bolaget gick ju åt helvete. När Osmose Productions återsläppte godbiten stavade de fel på bandnamnet på ryggen av skivan. Ridå.

1992 släpptes ”The treasures within” av bolaget med det hyfsat ironiska namnet Active Records. Jag har aldrig sett den här skivan i verkligheten bör tilläggas.

2003 satte tidigare nämnda Black Lodge tänderna i denna och ni kan ju ana vad det innebar. Och nej, jag har inte heller sett återsläppet i verkligheten.

1994 släpptes som sagt ”Unbound” på No Fashion. Det gick ju som det gick.

2002 släpptes bandets sista giv av amatörerna på Black Lodge.

Merciless förtjänade ett bättre öde.

Throne Of Ahaz – Nifelheim

1995 var det full fart igen med Throne Of Ahaz magnifika ”Nifelheim”. Eller ja, full fart var ju kanske att ta i. ”Nifelheim” spelades in i mars 1993 men släpptes 1995 vilket gjorde att denna skiva fick leva en undangömd tillvaro. Hade denna brakplatta släppts i slutet av 1993 hade det garanterat varit ett helt annat ljud i skällan. Nu släpptes den när hela svartmetallscenen fullkomligt exploderat, stämplades som Darkthrone-klon och försvann i mängden. Orättvist är bara förnamnet. Att skivomslaget och layouten tillhör det absoluta bottenskiktet gjorde inte saken bättre.

Mörk Gryning – Tusen år har gått …

Ännu en platta från 1995 och ännu ett debutalster. Jag gillar den här skivan skarpt, men jösses vilket GNÄLL det var på folk gällande denna giv. Det skämtades vilt om att medlemmarna var så unga och att den borde hetat ”Fjorton år har gått …”. Jag skämtade om samma saker jag med när det begav sig och då är jag två år yngre än Jonas Berndt. Psykos. Dessutom vill jag tillägga att mina egna musikaliska eskapader i den åldern inte på långa vägar var lika imponerande. Vi snackar dungeonsynt av absolut sämsta sort. Hursomhelst, ”Tusen år har gått …”, jag älskar skiten. Melodisk black metal där hitsen står som spön i backen. Skolengelskan däremot …

Dö seven siils häss bin bråuken änd de biist iss loos agänn. Armageddån häss kåm to päss. Fajnally.

Unanimated – Ancient God of evil

Vi fortsätter att gräva runt och vad hittar vi härnäst? Jo, Unanimateds andra giv ”Ancient God of evil”. Unanimated är då det första bandet på No Fashion som släpper sin andra platta på samma bolag. Jag tror att jag gillar den här skivan liiite bättre än deras debut. Bättre produktion, bättre låtar, bättre skivomslag. Slingan på inledande ”Life demise” har jag för övrigt haft på hjärnan i snart två decennier. Däremot fattade jag aldrig texten och titeln till ”Eye of the greyhound”. Om debuten kanske är musikaliskt jämnare i kvalitet så har denna betydligt högre toppar. ”Life demise” är braktoppen.

Efter denna juvel blev det som inte så mycket alls med Unanimated. De gjorde en comeback 2009 med skivan ”In the light of darkness”, men det tog som aldrig fart.

I likhet med Merciless förtjänade Unanimated ett bättre öde. Ett av de mer udda inslagen i tillvaron var när jag och sångaren Micke gjorde lokalradioreklam ihop för ett par år sedan. I producentstolen satt Rehn från Abyssos. Jag minns att jag kom hem och undrade om jag drömt alltihop. Vi skämtade iallafall om det faktum att den där halvtimmen vi spelade in reklam genererade mer pengar än något av våra respektive skivsläpp.

Lord Belial – Kiss the goat

Ännu en debut. Kyss geten med Lord Belial. Knallrosa omslag, anskrämliga teckningar i bookleten, låttitlar såsom ”Hymn to the ancient misanthropic spirit of the forest”. Jag köpte blint. Det finns ett stort problem med den här skivan och det är att första låten, ”Hymn to the ancient misanthropic spirit of the forest”, är ljusår bättre än alla andra låtar på plattan. Sedan är ju inte trummisen Sin ett mirakel av tajthet.

Lord Belial var tidiga med att inkorporera flöjt i sitt mangel. Ett hemtrevligt tilltag. En annan sak med Trollhättangrabbarna var att de var lite äldre än många andra band. Både jag och Heidenhammer minns när vi läste en intervju med bandet ifråga och det visade att trummisen var typ 25. En helt overklig realisation på den tiden. I researchsyfte inför denna text var jag tvungen att kolla när Sin är född och se på fan, han är född på 60-talet. Typ två månader äldre än Hellhammer. Det kan inte bara vara jag som tycker sådant här är intressant.

A Canorous Quintet – Silence from the world beyond

Vi lämnar 1995 bakom oss och glider in på 1996. Nu blir det lite rörigt i vilken ordning skivorna är släppta för nu börjades det dribblas rejält. Kollar man på ryggarna på skivorna borde man rimligtvis kunna gå efter vilket nummer de är släppta i. Logiskt va? Ja, kruxet är bara att vissa av skivorna är släppta i oordning. Nummer 19 är släppt före typ nummer 14 och så vidare. Jag kör på så ser vi vart vi hamnar helt enkelt. Huvudsaken är att alla skivor kommer med.

Varför har jag inga problem med att stava till Azhubham Haani när jag inte ens under hot om elstötar kan stava till A Canorous Quintet? Ingen vet. Skön barbershop-logotyp förresten. Kvintetten är inte alls tokiga. Problemet med skivan är att jag tappar intresset efter tre-fyra bitar och det blir en jämntjock sörja av välspelad och välproducerad svensk svartdöds. Grymt bra sång av Mårten dock. Ska vi göra det brakrörigt? Bandet startade under namnet A Canorous Quartet, bytte till A Canorous Quintet och lade sedan ner verksamheten. De väckte upp liket runt 2004, men under det nya namnet The Plague för att bara något år senare landa i namnet This Ending. Varför detta jommel?

Innan de släppte ”Silence from the world beyond” på No Fashion så fes de ur sig en EP på Chaos Records som jag har för mig var något underbolag till House Of Kicks. Den är inte heller så tokig, men lite klurig att få tag i. Sedan har vi deras musikvideo …

Allegiance – Hymn till hangagud

Ännu ett debuterande gäng. Jag köpte skivan, öppnade bookleten och läste på bandfotot följande rad: Ty vi äro kungar av Svea rike. Jag suckade, slog på skivan. Och suckade. Jag vet inte vad det är, men jag fastnade aldrig för Allegiance. Kompetent mangel är det och jag gillar ju när det är lite folkmusikdoftande. Likväl fastnade inget. Ja, förutom Bogges bedrövliga engelska uttal när han sjöng då.

5:40 in i första låten är det dock ett hejigt riff. Man har ju köpt skivor för mindre än så.

Dark Funeral – The secrets of the black arts

Tjong i medaljongen! Det är ingen hemlighet att jag älskar ”The secrets of the black arts”. Grymma låtar, ett helvetiskt rens, elegant omslag och sjukt bra sång. En lyxprodukt. Om rymdvarelser skulle komma till Sundsvall och be mig att ta fram en skiva med typiskt svensk svartmetall så är det nog fan ”Secrets …” som åker fram. Dessvärre blev plattan naggad i kanten av grabbarnas oförmåga att bete sig i intervjuer och TV-framträdanden. Om fler band gjorde som Deathspell Omega och bara höll käften skulle vi bli gladare. Sedan hade de gott och väl kunnat slopa Von-covern.

Vinterland – Welcome my last chapter

Jag tycker inte jag gjort annat än att skriva om Vinterland så vi håller detta kort. Debutskiva. Hyfsad svartdöds. Få brydde sig när det begav sig, men bandet fick ett uppsving efter millennieskiftet. Så kan det gå. Snyggt omslag dock! Mortiis-lila och silver är ju så satans tilltalande för ögonen att man skriker. Varför kör inte fler på det temat?

Decameron – My shadow …

Ännu ett debuterande band på No Fashion Records. ”My shadow …” är en skiva som det märkligt nog aldrig blev något surr kring. Den är faktiskt riktigt hyfsad, om än duktigt rörig när det kommer till arrangemang och allmänt kaos bakom trummorna. Enligt bookleten är merparten av trummorna helt improviserade. Det var ju dumt. Detta är även ett album som tydligt förklarar varför band INTE ska ha tacklistor i sina skivor. Jisses vilket fjanteri. ”I would like to thank my family (Except my dad)”, massa tjafs med ex-flickvänner och fan vet allt. Om de hade fokuserat på att repa och putsa till låtmaterialet istället för att hålla på med strunt som mänskliga relationer hade detta kunnat bli en dräpare. Dessvärre var det få som brydde sig när denna damp ner i butikerna. Däremot dög det att hajpa Satanized som i mångt och mycket måste vara ett av de största luftslotten i svensk musikhistoria. Jag minns när denna skiva släpptes och folk refererade till den som ”ja, det är Satanized-grabbarnas nya band”. Själv stod jag med frågande min och undrade vilka fan Satanized var. Vilka var då Satanized? Jo, ett band bestående av medlemmar som senare skulle spela i alla möjliga kända dödsorkestrar. Släppte de något då? Jo, en rehearsal 1991. MED TVÅ LÅTAR!

Är Satanized Sveriges svar på Perdition Hearse? Ett tidigt band med coolt folk i sättningen som egentligen aldrig gjorde något större musikaliskt avtryck.

Det är det här som är problemet med Decameron. Det går inte att prata om Decameron utan att mala på om Satanized.

Nästa!

Ablaze My Sorrow – If emotions still burn

No Fashion visste hur man sniffade upp debuterande och hungriga band. Här är det Falkenbergs Ablaze My Sorrow som fick förtroendet att snickra ihop en debutplatta. Ärtig, ettrig och melodiös döds är vad som bjuds. Redan i låt ett hinner pågarna klösa av i runda slängar femtusen riff, slingor, taktbyten och fan vet allt. Den musikaliska motsvarigheten till smörgåstårta till frukost, lunch, middag och kvällsvard. Svingott ett tag, men efter dryga halvtimmen är man illamående. Precis då är albumet över. Sjukt smart. Sedan kan man undra varför folk tjatar om Vinterland när Ablaze My Sorrows debut var betydligt fräsigare. Undrar förresten hur det kommer sig att ju fler skivor man släpper desto färre riff är det. Är det så att man är så satans pepp på första skivan att man klämmer in allt i ren desperation? Det måste vara så. Debuten är som vi alla vet alltid bäst.

Throne Of Ahaz – On twilight enthroned

Uff! När norrlänningarna i TOA släppte sin efterlängtade uppföljare till magiska ”Nifelheim” var jag galet peppad. Efter första genomlyssningen kände jag mig groteskt blåst på konfekten. ”On twilight enthroned” är som fikabröd betraktad en mandelkubb. Torr så in i helvete, men det finns lite gott både här och där, men i det stora hela är det något massivt som saknas. Det behövs saft! Vi har tjatat nog om den här skivan på dessa sidor så vi behöver inte gå igenom allt igen. Debuten är ljusår bättre.

Sammanfattningsvis var 1996 inte alls ett dumt år för No Fashion Records. A Canorous Quintet, Allegiance, Dark Funeral, Vinterland, Decameron, Ablaze My Sorrow och Throne Of Ahaz. Det är dumt att klaga. Men roligt.

Lord Belial – Enter the moonlight gate

Året är nu 1997. Ett väldigt speciellt år då detta var året då många av de största banden, både svenska och norska, gjorde uppföljare till sina framgångsrika debutskivor. Ett mycket underskattat årtal och ja, norrmännen vann stort, men det kom några fina bidrag från Sverige med. Först ut är Lord Belial som med sin ”Enter the moonlight gate” äntligen fick till det. Vrålsnyggt omslag, ett gäng braklåtar och härligt stökig produktion. Denna är på alla sätt bättre än debuten och är man sugen på att höra svensk svartmetall från 90-talet är detta att rekommendera. Det enda riktiga lågvattenmärket är låten ”Lamia” som i likhet med Dissections ”Where dead angels lie” bara är bra när det matas dubbla baskaggar. Fick du en blodpropp av ilska nu? Det var ju synd.

Mörk Gryning – Return fire

Här kan vi verkligen snacka om att debuten var bättre. Det finns bra slingor i de två första låtarna men sedan blir det bara trögflytande. Det är precis som att de tog allt jag tyckte var bra med ”Tusen år har gått … ” och skar bort det. Kvar finns … ja, ljud och lite skrik. Jag blev sur då och jag blir lika sur nu. Så mycket talang och så blir det såhär knasigt.

Allegiance – Blodörnsoffer

”Hymn till hangagud” föll mig aldrig på läppen. ”Blodörnsoffer” är sämre. Jag vet att det finns gott om folk som tycker Allegiance är svinbra. Jag fattar väl bara inte grejen. Det kryper i kroppen och jag får svårt att andas när jag lyssnar på möget. Rent logiskt borde jag gilla det här manglandet. Fan vet vad det är som inte stämmer.

Noctes – Pandemonic Requiem

Lord Belial fick till det på sin andra skiva. Mörk Gryning och Allegiance fick inte till det. Nu ska vi kika på Noctes, ett band som debuterade till skillnad från de tre gängen jag nyss nämnde. Jag köpte ”Pandemonic Requiem” när den släpptes och den är inte alls fy skam. Vid tidpunkten var den här typen av musik inte direkt pangfräsch, men kom igen, öppna era hjärtan. Stockholmarna i Noctes lyckades charma mig rejält med sin slingsvartdöds. Tänk er att Naglfar och Unanimated fått ett kärleksbarn. Ett kärleksbarn som aldrig slutar skrika då näktergalen Johan Lönn skrev texter längre än mitt utlägg om Mayhem. Det var för övrigt Johan som ritade Haimads logotyp så det finns en liten Sundsvallskoppling.

Korten på bordet är ”Pandemonic requiem” inte ett mirakel av bäst, men vill man lyssna på något riktigt jävla hyfsat passar den utmärkt till kvällsfikat. Och återigen, varför detta tjat om Vinterland?! Ge Noctes lite kärlek.

Lobotomy – Kill

Ett band som aldrig fick någon kärlek från min sida var Lobotomy. Detta är deras andra giv och deras första på No Fashion Records. Stockholmsdöds. Jag gillar Stockholmsdöds. Detta går emellertid fetbort. Man skulle kunna kalla detta för ett segflytande tröstlöst Entombedderivat, men det är för snällt. Är det någon därute som minns Hypocrites debut ”Edge of existance”? Den där skivan som bara får en att sjunka ihop av trötthet och missmod. Den är bättre än Lobotomys ”Kill”. Fatta allvaret. Lobotomy har dessutom mage att vara sluga redan i låt två, ”Frozen”. Det börjar med melodiskt gitarrplink och precis när man sänker garden och tänker ”wow” så PANG. Stönande segbröt i rakt nedåtstigande led från Benedictions värsta stunder. Tvi vale! Precis när man ska plantera foten i stereon för att göra slut på lidandet drar solot igång. Ja, ni hör ju.

The Moaning – Blood from stone

I likhet med norrlänningarna i Throne Of Ahaz blev även denna debutplatta försenad i evigheter vilket gjorde att den drunknade i Dissectionklonshavet. Mycket sorgligt då detta är en energisk historia med en massa sataniskt sprutt som förtjänade ett bättre öde. Framförallt är den en miljard gånger bättre än medlemmarnas övriga musikprojekt. Varför tröska runt i The Everdawn, Scheitan och Helltrain när The Moaning var ljusår bättre?! Jag fortsätter att tjata om Vinterland genom att påpeka att ”Blood from stone” är skivan du ska lyssna på istället. Köp för fan. Snygg logotyp även.

Vermin – Millenium ride

Nu började däcken att vobbla. Rejält. Matrix-viruset i all ära men death n roll-pesten som härjade i Sverige vid samma tidpunkt är minst lika vederstygglig. Vermins ”Millenium ride” är en av världens sämsta skivor. Jag hatar death n roll med varje fiber i min kropp. Även om Matrix-viruset framkallade många tårar gav den iallafall även många goda skratt. Vermin däremot, här är det ingen som skrattar. Det är inte bara det att musiken suger, det är hela auran av smuts som slår emot en likt en tsunami. Fy fan. Här vill man dela ut dödliga handkantsslag till samtliga inblandade. Jag har en enorm toleransnivå när det kommer till folks åsikter och smak, men gillar du death n roll är du död för mig. Nu kokar jag fan av ilska. Jag minns det som igår. Året var 1995 och Dismember försökte flörta in sig med sin vedervärdiga låt ”Casket garden”. Där satt man. Fjorton år. Svältfödd på döds. Vi snackar MTV, vi snackar Headbangers Ball. Dismember dyker upp. Man kissade ju på sig. Och sedan. IN DÖH KÄSKETT GAAARDEN! Följt av de lökigaste jävla riffen man kan tänka sig. Tre av mina bästa polare köpte ”Massive killing capacity” när det begav sig. Jag har inte kontakt med någon av dem idag.

Ablaze My Sorrow – The plague

Falkenbergarna gör comeback med sin andra giv. En brinnande Bruce Willis på omslaget. Den där Peter Grøn som gjorde många skivomslag på den här tiden kommer jag att återkomma till. Jag tror iallafall att det var han som var ansvarig för detta. ”The plague” är inte så tokig, men inte lika fräsig som debuten. Denna ägde jag aldrig själv när det begav sig, däremot hade en polare den på promo så den gick några varv i skivspelaren. Det jag minns mest, förutom Bruce Willis, var ett enerverande power metal-yl på låten ”Mournful serenade” som borde strukits innan idén ens var påtänkt. Och att kaggarna lät som blöta pizzakartonger.

A Canorous Quintet – The only pure hate

Det största problemet med den här skivan är produktionen. På grund av att Abyss var fullbokad valde de att spela in i Sunlight och det slutade inte lyckligt. Det finns en hel del bra idéer och riff på denna, men ljudet gör att jag tröttnar direkt. Sedan är ju skivomslaget en jävla Invasion Records-röd sorg.

Dark Funeral – Vobiscum Satanas

På tal om skivomslagssorg så har vi ”Vobiscum Satanas” näst på tur. Varför de valde att ha en suddig bild på rymdhunden Lockjaw är bortom mitt förstånd. Det var för övrigt samma lirare som snodde ihop det här omslaget på en kvart som även var ansvarig för Vermins ”Millenium ride” OCH A Canorous Quintets ”The only pure hate”. ”Vobisum Satanas” har helt klart sina stunder, men den bleknar i jämförelse med den vätebomb som var ”The secrets of the black arts”. Masse sjunger inte lika bra som Themgoroth, Alzazmon har inte samma driv bakom trummorna som Equimanthorn och även om Ahriman susar fram klassiska Dark Funeral-riff känns det ändå som att det saknas något. Blackmoon finns det många historier om, men att skriva lyxriff, det kunde han. En allt annat än dålig skiva, men som sagt. I jämförelse med ”Secrets …” bleknar den.

Ophthalamia – Dominion

Denna har avhandlats tidigare under denna Likpredikans historia, men vi tar det igen. ”Dominion” är skitdålig. Om death n roll kan få mig på kasst humör är det inget mot den avgrundslika kokilska som black n roll-trams kan frambesvärja. Och ja. Jag vet att det ska vara apostrofer och skit när man skriver n roll, men jag tänker inte nedlåta mig att slösa energi på att trycka ner en enda extra tangent i onödan. ”Dominion” är även bandets tolkning av Macbeth. Ja, ni hör ju.

Lord Belial – Unholy crusade

Vi stannar kvar vid ödesåret 1999 och minns tillbaks till när Lord Belial stod redo med sin tredje platta. Jag fick denna på promo av Widda som höll i fanzinet Cadla. ”Unholy crusade” innehåller en del goda idéer, bland annat på låten ”War of hate” som är lite av ett epos. Däremot kroknar skivan halvvägs. Det kan vara den torra produktionen som gör det. Energin som fanns på ”Enter the moonlight gate” ersattes primärt av en pyrande gubbilska. Fungerar i små doser.

Allegiance – Vrede

Trots att jag aldrig varit något fan av Allegiance så hindrade det inte mig från att äga deras fullständiga katalog. ”Vrede” är den jag minns minst av och den jag lyssnat minst på. Om man redan var frälst är det mer av samma. Sedan har det stört mig något enormt att bokstaven ”E” är felvänd i albumtiteln av någon outgrundlig jävla anledning.

Noctes – Vexilla Regis Prodeunt Inferni

En andra portion Noctes? Året var fortfarande 1999 och jag svarade ja. Sedan spottade jag ut allt likt Pentti Varg när han åt glöpfräs. Bandets debut spelades in i Sunlight och hade helt OK ljud. Även denna spelades in där men detta låter inte riktigt klokt. Jag vill tycka om ”Vexilla Regis Prodeunt Inferni” men det går inte. Sedan är albumtiteln helt hopplös att komma ihåg. Synd på rara ärtor. Efter denna lade bandet ner verksamheten och var märkligt nog inte involverade i några andra band såvitt jag minns.

Lobotomy – Born in hell

Hu. Den här är inte kul alltså. Om vi bortser från Photoshopspyan till skivomslag och bara riktar in oss på det musikaliska är det här en kämpig historia. Det är liksom inte dåligt spelat eller så, mest bara erbarmligt tråkigt. Jag gillar som sagt Stockholmsdöds, Lobotomy kan jag dock bara inte med.

Hypocrite – Into the halls of the blind

Naturligtvis äger jag den här OCH debuten. 1999. Vilket skitår alltså. Hypocrites melodöds är som att krydda köttfärssåsen uteslutande med mjöl. En fadd historia. När det är dags att ranka de onödigaste skivorna som släppts ligger Hypocrite bra till. Det här tjänar ingenting till. Absolut roligast var i tidningen Grimoire Of Exalted Deeds där skjutjärnsjournalisten Bill Zebub intervjuade dem och tvingade dem att låtsas vara Hypocrisy istället. Det säger fan allt.

Insania Stockholm – World Of Ice

Jag har redan redogjort för detta under min textanalys så jag kan korta ner denna recension med följande textrad:

World of bajs.

Vassago – Knights from hell

1999 klamrar sig fast. Det var ett himla tjoande och hojtande om hur extrema och brutala Lord Belial-sidoköret Vassago skulle vara. När skivan väl kom passerade den med en axelryckning. Den här skivan känns lika farlig och spännande som ett avsnitt av TV-serien ALF. Planen var väl att göra något War-doftande. Det blev vårdoftande.

Jag blev så förbannat nöjd med den ordvitsen så nu tar jag mig en starköl istället för att fokusera på Vassagos lyrik som naturligtvis är helt jävla bedrövlig! ”666 carved in a bullet, sent out of hell …”. Jösses.

Wolf – S/T

1999 är över. År 2000 är här. Hårdrocksbandet Wolf släpper sin debutplatta. Jag älskade det bisarra barnboksomslaget och tyckte de hade en skön inställning i de intervjuer jag läste med dem. Det snackades Iron Maiden, det snackades Mercyful Fate. Och äppelmos. Jag ville gilla Wolf. Men det gick inte. Målet under 2018 är kanske att lyssna in sig rejält på Wolf. Eller så tar jag en promenad istället.

Misteltein – Rape in rapture

Det är lätt att avfärda Misteltein som ett skånskt Dimmu Borgir. Det är ju faktiskt exakt vad det är. Med det sagt har ”Rape in rapture” sina poänger. Jag gillade alltid sången och en del partier är det bra skjuts i. Kruxet är väl den totala identitetslösheten. Misteltein i likhet med Hecate Enthroned fyller väl egentligen ingen större funktion, men det är ju ändå kul att folk håller på med annat än att vandra planlöst på stan.

Lobotomy – Holy shit

Den här är ju bara ett slöseri med allas tid.

Vermin – Filthy f***ing vermin

Det här mina damer och herrar och allt däremellan är kanske den skiva som  symboliserar allt som är death n roll. Den står som en orubblig monolit av hårt packad avföring och ditt jobb som lyssnare är att med plastbestick förtära den. Att lyssna igenom denna från pärm till pärm är en uppgift av gammaltestamentlig karaktär. Återigen, om du lyssnar på death n roll: där är dörren! Ut! Schas! Det är helt otroligt vad folk fokuserar på fel saker. När Blake från Nachtmystium blåste folk till höger och vänster för att finansiera sitt skenande drogmissbruk GRÄT folk på Internet. För i helvete, har ni aldrig handlat från Dolores Records?! Eller legat på ett skivbolag? Skärp er! Blake gjorde iallafall några riktiga kanonskivor. Men när hela jävla Stockholm inklusive kranskommunerna slutade spela bra death metal till förmån för livsbejakande life n roll! Då dög det! Inte en jävel protesterade. Förutom jag, en ensam förbannad lallare från Sundsvall. Jag kan ge mig fan på att ni stod där i publiken, med kortärmade skjortor med flames på och långa jävla kedjor som var kopplade till plånboken och diggade järnet när Vermin ruskade höft live på typ Pub Anchor eller vad fan det heter. Skämmes tammefan! Nu är det ni som reciterar texterna till ”De mysteriis dom Sathanas” 100 gånger och sedan lägger ni er utan att få kvällsmat!

Jaså? Vermin kommer från Nässjö. Inte Stockholm. Kuken.

Dark Funeral – Teach children to worship Satan

JOJO! Den här EPn kan studsa rätt åt helvete. Vilket strunt. Jag äger den naturligtvis. I TRE EXEMPLAR! Här bjussar Dark Funeral på en egen låt och fyra covers. FYRA! Hur de sista tre tolkningarna låter vet jag inte eftersom jag får hjärnblödning av den inledande slakten av King Diamonds ”The trial”. Komplett med jamande tjejgnol och inhyrd sologitarrist. Ett tips till er som just startat band och vill göra en cover. Se till att ni kan spela låten för samma sekund som ni ringer någon polare för att lägga solon eftersom ni själva inte kan kommer jag stå där och dela ut handkantsslag utan en tanke på morgondagen.

Dominion Caligula – A new era rises

Den här är lite kul. Masse från Dark Funeral fick feeling och snodde ihop en platta med några andra lirare. Inte helt dumt. Svartmetall i midtempo med lån från melodöds och lite industri. Bra sång. ”A new era rises” är långt ifrån ett mästerverk, men jag hade gärna hört hur en uppföljare låtit om de putsat bort alla skavanker. Det hade kanske kunnat blivit något. Skön Photoshopspya för övrigt. Jag fnös då, jag fnyser nu.

The Storyteller – S/T

Söt power metal från Gävle. Det är nästan så att man inte kan bli arg. Man hör ju att de vill väl. Titeln på låt nummer åtta sammanfattar mitt musikintresse på ett otroligt passande sätt. ”A test of endurance and strength”. I övrigt finns det inte så mycket att säga.

Mörk Gryning – Maelstrom chaos

Nu är året 2001 och vi är inne på rond tre med Mörk Gryning. Det var evigheter sedan jag lyssnade på denna, men jag minns den som bättre än ”Return fire”. Det andra jag minns är när de spelade playback på TV-programmet Hannah. När jag vid den här tidpunkten spelade med Jonte i ett annat band frågade jag honom om den dubiösa låttiteln ”My friends”. Jag kommer fan inte ihåg hur motiveringen/försvaret löd. Däremot minns jag en spelning i Örebro där Jonte och en gitarristerna i bandet hyrde en porrfilm på VHS i storfyllan. Den hyrdes i hotellets lobby bör tilläggas. Det visade sig emellertid vara en rökfetishfilm så det var halvnakna damer som satt och rökte cigarretter och det var liksom allt. All puffed up, hette den. Otroligt roligt. Om jag inte minns fel somnade Jonte med fjärrkontrollen i handen med Forward-knappen intryckt.

Insania Stockholm – Sunrise in Riverland

Avbryt verksamheten.

Wyvern – No defiance of fate

Om det är ett band som duckat för kulorna på denna Likpredikan är det Wyvern. ”The ancient sword”-demon är hands down den roligaste demokassetten jag äger. ”No defiance of fate” är bandets svanesång och vilken svanesång sedan! Vi snackar hejdlös power metal som egentligen kulminerar redan på låt två, ”The liquid and the metal”. Heidenhammer hatar power metal mer än jag hatar death n roll och ändå blir han alltid på gott humör när Wyvern kommer på tal. Han kan för övrigt hela texten till tidigare nämnda låt utantill. Det är superkasst, men man blir iallafall glad. När Mörk Gryning spelade i Sundsvall så lade Jonte upp ett gäng Wyvern-plattor för försäljning. Sedan kom vår gemensamma kamrat Widda förbi och följande replikväxling utspelade sig:

– Ska du sälja dom där?

– Öööh, ja?

– För pengar?

Tystnad.

Dark Funeral – Diabolus Interium

Den här är inte dum. Jag äger bland annat varianten med doft-CD. Den luktar fan, men skivan är bra. Det är bra energi, bra sång och makalöst rens av Matte Modin. En på alla sätt bättre produkt än bleka ”Vobiscum Satanas”. Kul med band som faktiskt lyckas att återhämta sig. Särskilt efter en EP som ”Teach children to worship Satan”.

Misteltein – Divine. Desecrate. Complete.

Misteltein är tillbaka. Året är 2001. Problemet med den här skivan är såklart omslaget. Hur fan tänkte de här? I övrigt är det brutalare än sist. Inte dåligt, inte heller kalasbra. Det är hyfsat. Nirag, Nagrinn, Hel, Karagat, Seron och Mishrack må låta som ett gäng karaktärer i ett rollspelsäventyr jag spelade 1988, men de är dugliga musiker och vet hur man snickrar ihop låtar. Detta blev svanesången då det tydligen blev dålig stämning i bandet och någon gjorde anspråk på bandnamnet och fan vet allt. Lite som Gorgoroth-debaclet, fast Skånes Dimmu Borgir.

Wolf – Black wings

Mer Wolf! Eftersom folk hade mage att klaga på omslaget på debuten är denna mera sansad. Dock riktigt snygg. En bra platta jag önskar jag gett mer tid för här finns hårda karameller. Fan, 2018 blir kanske Wolf-året ändå. Sent ska syndaren vakna.

Wolfen Society – Conquer divine

Efter Masses utspel i Dominion Caligula var det dags för Lord Ahriman själv att testa på något nytt. Wolfen Society var ingen höjdare. En fyraspårsbagatell med fisljummet stand strong, stand alone-tema. Ni vet hur det brukar låta. ”I am elite”, ”I am superior”,  ”I am something something wolfpack” och så vidare och så vidare. Det lustiga är att majoriteten av alla som någonsin författat sådana texter är arbetslösa slan som inte ens gjort militärtjänstgöringen. Skön elit. Nu säger jag inte att så var fallet med Wolfen Society, men de krigar mot kassa odds. Sedan vinner bandfotot pris i kategorin ”minsta möjliga ansträngning”. Jag menar, kom igen. Shorts.

The Storyteller – Crossroad

Ja, denna är väl varken bättre eller sämre än debuten.

Lord Belial – Angelgrinder

I början av millennieskiftet fick alla skägg och väst-band dille på att kapa melodierna och börja mangla istället. Lord Belial och In Aeternum är väl de tydligaste exemplen. ”Angelgrinder” är i det närmaste olyssningsbar tack vare de bedrövligt mixade trummorna. Det är otroligt mystiskt att batteristen Sin blev supertajt samma sekund som datorer blev vardagsmat i landets musikstudios. Att sedan redan på låt tre köra en återinspelad låt från ”Kiss the goat” känns jävligt ängsligt. Nä, detta är bara trist och tråkigt. Och Invasion Records-rött.

Ablaze My Sorrow – Anger, hate and fury

2002 var den melodiska dödsmetallen stendöd och ”Anger, hate and fury” får väl ses som en sista dödsryckning i en sargad kropp. Inte dåligt, men energin från debuten saknas. Det känns lite lengräddat vilket inte rimmar med albumtiteln. Om ”If emotions still burns” är Edward Furlong i Terminator 2 är ”Anger, hate and fury” Edward Furlong idag. Plufsig.

Insania Stockholm – Fantasy (A new dimension)

Stick, annars ringer jag snuten.

Mörk Gryning – Pieces of Primal Expressionism

Jag vet inte jag. Vart tog de bra låtarna vägen? Visst, det är bra spelat och det är tekniskt och krångligt på sina håll. Till ingen nytta givetvis.

Wolf – Evil star

Om jag inte är helt slut i roten så är detta den sista skivan som släpptes på No Fashion Records. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens om jag hört den. Jag har då aldrig sett skivan i fysiskt format i verkligheten.

Det var allt! jag kan ha missat någon EP, men jag är nästan säker på att jag fått med alla fullängdare. Det är smått otroligt vilka klassiker som ändå släpptes via No Fashion Records. När jag kollar i skivsamlingen är det galet hur många av släppen man faktiskt äger. Och vilken nostalgi dessa plattor väcker. Alla är såklart inte bra, men när man satt med Ginza-katalogen i ungdomen och såg att de släppte ifrån sig typ andra Noctes för några tior var det klart att man slog till. Med tanke på de släpp som gjordes är det fascinerande att det inte gick runt. Visst, det var några tunga år på slutet och de var inte lika hungriga på att hitta nya förmågor. Då går det utför. Snabbt. Men ändå. Något mystiskt är det ju.

Vilka plattor är era favoriter och har ni några sköna anekdoter gällande detta skivbolag? Dela med er i kommentarsfältet.

Det var allt för idag. Nu ska jag lyssna på Vlad Tepes. Hejdå.

/Hatpastorn

En sådan här var ju fan inte igår. Nu tar vi helg. Näst på tur är en skrämmande analys gällande Phil Collins. Nergals 40-årskris ska även den synas i sömmarna.