Varje gång jag har gått förbi min skivsamling de senaste femton åren har jag sett något orange/lila-färgat elände i ögonvrån. Näven har knutits i fickan och omdömet har ifrågasatts. Vilken skiva kan det handla om? Det ska jag tala om. Idag ska vi gått till botten med återsläppet av DIMMU BORGIRS ”For all tid”.
Rent musikaliskt behöver vi inte orda så mycket om skivan. ”For all tid” är norsk svartmetall av den sötare och mer valhänta sorten. Den har sin charm, men den saknar inte direkt problem. Idag ska vi helt och hållet fokusera på hur hårt Nuclear Blast misslyckades med att göra ett tjusigt återsläpp på norrmännens dubiösa debutalster.
När skivan ursprungligen släpptes 1994 av No Colours gick hela layouten i svart och vitt. No Colours helt enkelt. Omslaget, ett av Dorés sämre verk, var acceptabelt och i bookleten fann vi en drös hyfsat råa foton på ynglingarna. Det är klart att folk köpte blint. När Nuclear Blast fiskade upp bandet runt 1997 hade mycket hänt i DIMMU BORGIR. Att de spenderat oheliga mängder tid i replokalen kunde ingen ifrågasätta och ”Enthrone darkness triumphant”, första given hos den tyska skivbolagsjätten, blev en braksuccé. Resten är historia. Man kan säga en hel del om DIMMU BORGIR, men det har uppenbarligen gått bra för dem. Det var nog ingen som trodde att de skulle bli så pass stora efter att ha hört ”For all tid”.
Efter succén med ”Enthrone darkness triumphant” bestämde sig Nuclear Blast för att släppa norrbaggarnas förstlingsverk igen. Piffa upp den gamla layouten och slaska ut den på marknaden så att köpsugna ungdomar kunde ge tyskarna ännu mera pengar. Jag minns att jag hittade albumet på Skivboden i Sundsvall, skrattade högt åt layouten, för att sedan finna mig själv hemma i lägenheten med skivan i handen. Hundra spänn fattigare. Jag förstår inte vad som hände.
Nu, femton år senare, är det dags att göra upp.
Vi börjar med omslaget. Originalmålningen är kvar, men någon på Nuclear Blast tyckte att det vore en kanonidé att färga möget sommarstugeorange och violpastillslila. En färgkombination som är lika tight som finländare och det engelska språket. Vänder vi på plattan finner vi samma beklagliga färgnyans och en hel hög låttitlar skriva i det där horribla typsnittet som självdog i slutet på 90-talet. Låttitlarna är förresten lika hysteriska idag som för nitton år sedan.
Med darrande händer tar jag fram bookleten för detta är i sanning mörkrets hjärta. Har ni ej kikat i denna tingest tidigare råder jag er att korka upp blankspriten. Vi har en demonisk resa framför oss.
På baksidan av bookleten finner vi ett dekret/försvarstal som förkunnar att detta absolut inte är någon ny skiva med DIMMU BORGIR utan endast ett återsläpp av deras debutgiv. Genom att skriva ”Attention” och lägga till inte mindre än NIO utropstecken anar jag att ”For all tid” inte var norrmännens stoltaste stund vid denna tidpunkt. Efter varningen finner vi ett långt försvarstal. Håll i er nu.
ATTENTION!!!!!!!!!
Greetings to all of our fans and friends. First of all we must inform you that this is not a new DIMMU BORGIR album, but a re-released version of our debut album “For all tid”, which was originally released on a small underground label in 1994. We decided to release this new digipack version on the superb label Nuclear Blast, so that the album would be available to a larger group of people.
Stopp och belägg. Är det bara jag som tycker det är lite kul att de inte fick skriva No Colours utan hänvisade till det bolaget som “a small underground label”. Nuclear Blast i allmänhet och tyskar i synnerhet är ju lite känsliga när det gamla högerspöket hoar i tamburen och No Colours är ju kända för att ha vissa bruna sympatier. Sedan har vi ju DIMMU BORGIRs uttalanden i gamla fanzines. Jösses alltså, till och med Greven rodnade.
We have redesigned the cover with new pictures, artwork, etc, and included a bonus track formerly released on the limited 7” EP “Inn I evighetens morke”. This album was recorded in a 16 track studio, august and december 1994. And neither the music nor the sound is representative for the music we make today. There has also been drastic line-up changes since the birth of the band. We decided not to include the lyrics because they originally are written and performed in Norwegian. First of all it would be wrong to try to translate something that is done in our “mother-tongue”, because it would take both meaning and the beauty out of the words. And second we have used names and places and it is impossible to translate them into English. But inspite of these negative sides, we hope you can hear and enjoy the essence of the true NORWEGIAN black metal that lies within our music.
Shagrath – 97.
Visst känns det lite trist att Shagrath har så lite förtroende för sitt förstlingsverk med DIMMU BORGIR? Jag vet att band kan hysa ett visst avståndstagande från sitt egna material, men detta är ett rent försvarstal. Det hade varit bättre om han skrivit något positivt, exempelvis att detta är deras debut och att det är intressant att höra hur de utvecklats så snabbt. Kom ihåg att ”Enthrone darkness triumphant” släpptes blott tre år efter denna. Det hade räckt. Sedan skulle han aldrig ha yppat ett ord om texterna som inte inkluderats. Alla vet att enda anledningen till att de inte fick vara med var för att de sög. Norska språket i all ära, men lyriken på ”For all tid” var aldrig någon rökare i krysset. Bleppe Blebbe Blåbärsfjäll.
Så nu var det avklarat. Nu öppnar vi upp denna tingest och kollar vad som finns inuti.
Herre Satan.
Först ut är Tjodalv och nu ska vi gå till botten med något. Vad ÄR en Tjodalv? En alv är ju en alv, men vad i helvetets alla smådemoner är en ”tjod”? Tjodalv. Ja, jävlar. Fotografiet har uppenbarligen tagits i samband med ”Enthrone darkness triumphant”-sessionen. En fotosession som inte lämnade någon svartmetallare anno 1997 utan ett leende på läpparna. I grund och botten är själva fotografiet ingen katastrof, vi har ju sett värre. Problemet är ansiktsuttrycket som visar hur någon ser ut när man försöker peta ut hjortronkärnor från tänderna med tungan iförd corpse paint. Ingen vacker syn. I bakgrunden finner vi en lila Photoshopspya som doftar mer än lovligt av Invasion records.
Stian Aarstad. I folkmun känd som hattmannen. En begåvad klaviaturkonstnär, men lika fotogenisk som en bakfull Nick Nolte under tolvhundra lysrör. Här ser vi honom, Stian alltså, vid sin Korgsynt. Vilt stirrandes och fullkomligt proppmätt efter att ha ätit ostbågar hela spelningen. Kunde de inte valt en bättre bild? Typ en som inte är oskarp? Typ en där Stian inte ser ut som en … ja, det var väl kanske för mycket begärt.
Erkekjetter Silenoz. Hade fotografiet varit lite mindre oskarpt vore detta inte alls så tokigt. Mer black metal än såhär blir det knappast. Synd bara på det erbarmliga typsnittet som de färgat lila/rosa. Det förstör lite av helheten och med lite menar jag allt.
Brynjard Tristan. Återigen, inte ett så tokigt fotografi men kvalitén är under all kritik. Jag undrar vad Brynjard gör idag. Vad är en Brynjard? Det låter som ett norskt smörgåspålägg.
Sist ut. Shagrath. Som ni ser saknar fotografierna all rim och reson. Några är tagna live, andra i studio. Shagrath har inte ens corpse paint på sig. Däremot stoltserar han med en fet finne i pannan samt en elegant skjortliknande tingest i krossad sammet. Ett material som bara är bra till en sak och en sak endast. Att dra åt sig katthår. Här verkar Shagrath emellertid vara grymt nyrollad. Inte ett katthår i sikte. Håret, Shagraths inte kattens, är som en tidsmaskin. Jag vet inte hur många i mina tonårs bekantskapskrets som valde att färga håret svart för att sedan inte riktigt orka färga det igen så att utväxten såg ut på detta vis. Själv färgade jag aldrig håret svart. Det tackar jag Helvetet för, annars hade jag sett ut EXAKT såhär under min ungdom. Ja, minus kläderna, ringarna, nagellacket och lakritsremmarna runt handlederna då. Shagrath brukar vara noggrann med hur han ser ut, hur kunde han godkänna att detta släpptes? Dylika bilder brukar man ju oftast finna på Helgon.se. Ja, ni förstår ju själva allvaret.
Detta är ett typexempel på ett hopplöst återsläpp. Färgskalan skär i ögonen, bilderna ser inte kloka ut och allt kröns av ett försvarstal. Hade det inte bara varit enklare att köra exakt samma layout som det var på originalskivan, fast med lite information och kanske någon extra bild från den eran. Stilrent, snyggt och elegant. Tre ord som inte finns att finna på återsläppet.
Det var Nuclear Blast-versionen av ”For all tid” det. Sagolikt skönt att få den ur systemet.
På återseende.
/Hatpastorn
