Under mitt och Heidenhammers senaste redaktionsmöte började vi diskutera one hit wonders inom black metal-svängen. När jag ögnade igenom min skivsamling kom jag snabbt fram till att ett oheligt antal skivor jag inhandlat genom åren är köpta på grund av att albumet innehållit en kanonlåt medan resten varit mest OK. Nuförtiden när man är betydligt mer selektiv så är det många plattor man hoppar över just för att man helst vill ha mer än en bra låt. Detta må vara bättre ekonomiskt men fan så trist det är. Det känns som att man missar något. Visst, man kan lyssna på enskilda låtar på nätet, men vi är väl inga barbarer? Ibland är det skrotet runt de bra låtarna man är ute efter.
Efter en stunds kontemplation rafsade vi i alla fall ihop några låtar var som vi lyssnat mycket på genom årens lopp. En del bitar hade vi inte hört på tio-femton år så det var lite spännande att se hur slagdängorna håller idag. En del håller, en del håller verkligen inte och det resulterade i några pinsamma situationer där man återigen ifrågasatte sitt omdöme. Några var Heidenhammers favoriter och några var mina. Några var rejäla one hit wonders och andra var helt enkelt bara bra låtar. Det var rätt kul att se varandras reaktioner. Vi valde att främst fokusera på lite otippade band, dels för att det oftast är dessa som står för de enskilda hitsen och ojämnheten och dels för att det kanske gör att någon av er i läsekretsen upptäcker något som ni missat.
1. TULUS – ”Salme”.
HP: Denna låt har jag många fina minnen med. Ett av de starkaste var när jag och kantor Aronsson våldsgästade dig i din gamla lägenhet och sjöng denna för fulla halsar när du hade dambesök. Till en början såg du högst tvivlande ut, men sedan föll du in i kören och vi drog ut på en grandios skogsvandring. Det absolut roligaste var att du lämnade tjejen ensam i lägenheten. Med tanke på att hon aldrig hade hört låten måste det varit en sjukt surrealistisk upplevelse. In kliver två snubbar och skrålar på bruten norska och sedan försvinner du iväg med dessa två dårar.
HH: Haha! Det hade jag glömt! Fortfarande en av världens bästa låtar trots vissa turkhitsvarningar. Som basist i svartmetallsvängen får man en slags upprättelse när man hör skivan. Magi inte bara genom två riff utan genom två toner. Euronymous pratade om death metal-vokalister som förkylda hundar vilket sammanfaller med TULUS sångare Blodstrup, men han lyckas.
HP: En annan udda episod var när jag befann mig i Jörg från Folter Records lägenhet och översatte texten till engelska åt en lirare som skrev för fanzinet Gothic And Machines. Jag har för mig att han var från Turkiet och jag undrar nu såhär i efterhand vad han egentligen gjorde i Jörgs ungkarlslya.
2. HECATE ENTHRONED – ”Beneath a December twilight”.
HH: Oj. Jag och samma kamrat som fantiserade ihop heavy metal-bandet OVERRIDE ”skapade” även black metal-bandet REFERENDUM. Vi skrev ihop en fejkad biografi och mytologi kring bandet, och skrev även låtar till det. Likväl hade vi problem med att hitta riffet som skulle manifestera allt nämnda orkester handlade om . I ungefär samma veva spelades en video på MTVs ”Headbanger’s Ball”. Det var HECATE ENTHRONEDs dunderhit ”Ode from a haunted wood”. Maken till katastrofal video hade inte skådats (detta var månaderna innan ANCIENTs ”Lillith’s embrace” började varvas i samma kanal) och bandet gjordes till allmänt åtlöje. Strax efter detta fick jag av en slump samma bands nya skiva via ett promotionexemplar och där … ja, där fanns riffet vi sökt efter. Det ondaste riffet som någonsin skrivits inleder låt två på detta album. Man hör att det är tagning etthundrafyrtiotvå och trummisen har fått sin sista chans. Det går på rent hat, och han ”sätter” det. Magi skapas.
HP: Otippat val må jag säga. Hade de inte hetat HECATE ENTHRONED så hade jag möjligtvis kunnat uppskatta detta bättre. Lite väl brittiskt för min smak, jag är inte övertygad. Att de lyssnat på CRADLE OF FILTH är ju något som inte undgår någon. Tänk när sångare faktiskt kunde sjunga såhär och typ komma undan med det.
HH: Komma undan med det är ju en sanning med modifikation. Att de kallades för HECATE ENCLONED vet ju alla.
HP: Sant. Söta pianon för övrigt. Vad är det med mig och svepande syntar förresten? Jag har fan kronisk Cold Meat Industry-influensa.
HH: Du kan inte värja dig mot det här. Det här kom ju precis efter ”Dusk and her embrace”. Det här är skivan CRADLE aldrig släppte. Det är ju inte ens ett skämt, det här ÄR ju CRADLE OF FILTH.
HP: Ja, jag lyssnar ju tusen gånger hellre på detta än ”Cruelty and the beast”. Fast det säger egentligen ingenting. Mitt enda riktiga minne gällande dessa engelsmän, ja förutom videon då, var när jag som tonåring såg en snubbe med en T-shirt med bandets logotyp på. Jag undrar än idag vem fan det var.
HH: Cool story bro.
3. PEST – ”Lífit es dauðafærð”.
HP: Ja, nu är det jag som står för hitsen. Smaka på denna. En sjuk topp ett-låt. Synd att de inte är så här bra jämt. Detta har ju allt. Ljudet, riffen, atmosfären. Jag önskar jag skrivit låten själv. Greven hade varit stolt. Det var förresten du som introducerade mig för denna brakdänga.
HH: Fick den här av Gustav från WITHERSHIN. 2008 vill jag minnas att det här var ett nytt band. Då hade de väl hållit på i en evighet redan.
HP: Sångljudet. Alltså, sångljudet. Jo, de har hållit på ett tag, denna kom faktiskt redan 2004. Jag har ett par släpp före denna men detta är ju otvivelaktigt deras stora formtopp. Alltså lyssna på introriffet! Fatta produktionen!
HH: Hade jag upptäckt det här när jag var femton hade jag aldrig lyssnat på något annat. Jag tror jag var för gammal för att uppskatta detta fullt ut när jag fick den introducerad för mig. Det här låter så svenskt som bara svensk black metal kan göra och det är inte något negativt. Får klara THRONE OF AHAZ-vibbar.
4. MYRKGRAV – ”De to spellemenn”.
HH: Ja, vad ska man säga?
HP: Här snackar vi one hit wonder. Deluxeversionen.
HH: Den här fick mig att helt vilja ge upp mina svenska gener och enkom fokusera på min norska hälft. På fullt allvar funderade jag på att ge upp mina dåvarande studier för att enbart läsa norsk historia. Sedan fick jag reda på att det här egentligen var en dansk låt.
HP: Jag kan inte acceptera att det finns någon sorts form av dansk smuts inblandad i denna fantastiska bit. Den här har man ju sjungit ett par gånger då man varit kraftigt salongsberusad med mindre lyckat resultat. MYRKGRAV, det är ett band som fattat att man kan ha samma riff och melodi genom en hel låt.
HH: Har inte Lars Jensen gjort sig märkvärdig och numera påstått att det här är en ”dålig låt” från hans sida?
HP: Jodå. Han säger sig inte ens lyssna på svartmetall längre. Vad är det med norrbaggar och att vara märkvärdig? Visste du förresten att ingen sett dig, Dark Forces-Lars och Lars Jensen samtidigt.
HH: Dark Forces-Lars, Lars Jensen …
HP: Mysteriet tätnar.
5. LORD BELIAL – ”Hymn of the ancient misanthropic spirit of the forest”.
HH: Den här titeln tar så lång tid att skriva. Egentligen vill jag ju inte prata om musiken utan mer om den rosa färgtonen i bookleten och dess tillhörande ”konstverk” till textillustrationer …
HP: Jag vill minnas att jag tyckte den var bättre, men jag har förvisso inte hört den på en evighet … SATYRICON-flöjten är dock fortfarande intakt. LORD BELIAL skröt över hur mycket de söp i studion. En del annat hade ju kunnat prioriteras … typ samspel mellan bas och trummor. En låt som tyvärr åldrats med obehag. Uttrycket ”desperata trummor” myntades ju i samband med den här skivan.
HH: Ja, det är inte riktigt med samma glöd jag lyssnar på den här och nu som i mitt pojkrum för femton år sedan. Men den har en viss pervers charm, det kan jag inte förneka.
HP: Alltså, den här låten är som en trailer. Allt ska med.
HH: Och allt kommer med.
HP: Och mer därtill.
RAGNAROK – ”En verden av stein”.
HP: Ja, sötare blir det knappast.
HH: Scream for me Finnåker! Mer hyfsad svartmetall än såhär får du inte för pengarna!
HP: Julmarknadssyntarna är legendariska. Jag rodnar samtidigt som jag innerst inne tycker att detta är bra.
HH: Du kan inte värja dig.
HP: INGEN kan värja sig. Vågar man bara släppa sargen är man körd.
HH: Hade du startat ett blackband 1997 var det exakt såhär du ville att det skulle låta.
HP: Jo, jag spelade i ett black metal-band 1997. Det lät inte alls såhär. Vi bråkade mest och spelade EGREGORI-covers. Vi hade ett eget riff och det lät farligt likt något från KATATONIAs ”Dance of december souls”. Needless to say så blev det inget med bandet. Vi kunde inte ens enas om ett bandnamn. Tveklöst den mest dysfunktionella orkester jag någonsin stått i en replokal med. Ett av mina finaste minnen var när en alkis hade brutit sig in i replokalen och skitit på golvet. En annan gång var det en annan alkis som brutit sig in men han valde att sova på soffan medan vi lirade/slogs.
HH: Vad är egentligen en värld av sten?
HP: Jag vet inte, men jag gillar titeln. Vad är en ”Arising realm”?
HH: Det ska jag berätta för dig. Det handlar givetvis om den infekterade konflikten rörande den azeriska-armenska enklaven Nagorno-Karabagh, belägen i södra Kaukasien. Redan 1987 hördes krav därifrån om mer långtgående självständighet …
HP: Snälla sluta.
HH: … och om en formell sammanslutning med den tidigare sovjetiska delrepubliken Armenien (ej att förväxlas med det äldre historiska området med samma namn) som med sin monofysitiska kristna religion …
HP: Mannen med utrikespolitikstourettes.
MELEK TAUS – “We unite”.
HP: Det enda bandet i världshistorien vars intro och outro är de bästa låtarna. Enligt bombsäkra uppgifter fick han kontrakt på Near Dark tack vare det här introt som även är med på demon. Något jag verkligen vill höra är fullängdaren som spelades in efter den här.
HH: Bildade vi inte ett helt band på det här introt?
HP: Jo, inte bara ett utan två.
HH: Underbara arbetslösa ungdom. Det var för övrigt i samma veva som kantor Aronsson hittade sin favoritsaft, BOBs päronsaft. Om AMORPHIS levde på Holy Records-Dannes plånbok levde Statoil Bergsgatan på oss under den här tiden. Nattliga mos-menyer med tillhörande svartmetalldiskussioner.
UNANIMATED – ”Life demise”.
HP: Att vara rytmgitarrist i UNANIMATED måste vara världens bästa jobb. Det är inte bara det att man lirar i ett grymt band, man behöver ju bara slå ut några väl valda ackord då som då och alla bara dyrkar. Man behöver ju inte direkt jobba ihjäl sig. Leadgitarristen däremot …
HH: Av alla riff jag önskar jag skrivit själv är nog detta topp ett.
HP: Synd att allt med UNANIMATED inte är såhär bra. Har du hört deras senaste de släppte bara för några år sedan?
HH: Jag visste inte ens att de hade släppt en ny. Där ser man. Är den bra?
HP: Jag vet faktiskt inte. Jag missade den fullkomligt, kom på det precis nu. Undrar hur många riff DISSECTION lånat från UNANIMATED? Främst ”Fire storm”-demon.
HH: Oj, det var en bra fråga. Varför skriver ingen sådana här riff längre?
HP: Tyska THULCANDRA försöker i alla fall.
HH: Jag blir så matt, att du bara orkar. Men hur det ens möjligt att skriva en såhär bra låt?
HP: Jag har ingen aning.
BLOODTHORN – ”Nightshadow”.
HP: Finns det en lista som BLOODTHORN är med och krigar på är det listan över de mest ocreddiga banden man kan lyssna på. Givetvis äger jag ALLT de någonsin släppt. Till och med spliten med AND OCEANS. Vad är det för fel på mig?
HH: Stopp och belägg. Var det inte de här killarna som skröt med att de hade Necrobutcher på bas på sin MAYHEM-cover?
HP: Ja, jo. Det är samma band. Men denna låt står jag typ för. Sötare svartmetall får man leta efter. Jag tror faktiskt att jag var den enda i hela världen som köpte ”In the shadow of your black wings” när den kom. Vill minnas att Close-Up gjorde stor sak över bandnamnet. Visst, det är kanske inte det bästa namnet, men det är ju mer axelryckande generiskt än skitdåligt.
HH: Mer serietidnings-black än såhär kan man ju fan inte skapa.
HP: Det är nog därför jag gillar låten. Jag menar, kom igen, hur kan man inte dras med i svängarna? Skillnaden mellan dig och mig är att jag äger en miljard olika bokutgåvor av Sagan Om Ringen och du äger ingen.
HH: Hahaha! Förvisso helt sant, men hur kommer det sig att både du och jag har en osund relation till diabetesframkallande black metal?
HP: Jag har alltid varit öppen med att jag är gammal rollspelsnörd. Vad dig anbelangar så lever du i förnekelse.
HH: Grejen är ju den att jag aldrig har spelat rollspel, men hur kommer det sig att du fastnade för just den här låten?
HP: Bra fråga. Vill minnas att jag tyckte den var bättre då det begav sig, men jag måste erkänna att jag fortfarande anser att det är en hejig bit. Svepande Casiosyntar, susande gitarrer, en text som gör att man rodnar, dubbla baskaggar, norskt. Ibland behöver man inte krångla till det.
HH: Vi säger väl så.
HP: Sade HECATE ENTHRONED-Heidenhammer.
HH: Vi säger väl så.
THYRFING – ”Hednaland” (Primärt den felmastrade VOD-versionen).
HP: Denna har ju allt. Det enda jag saknar är ett rejält ARCKANUM-eko på sången.
HH: Ja, allt är kanon på denna version förutom det råa ljudet som återfinns på VOD-samlingen. Det ljudet gjorde körerna betydligt mer rättvisa. Åh Gud, syntarna. Våra gamla projekt har ju hämtat en hel del från det här.
HP: Och med hämtat menar du givetvis att jag lärde mig riffen helt fel och gjorde på så sätt totalt nya riff. Det är så alla stora kompositörer jobbar.
HH: Någonstans sjunger Väänänen något om tro. Jag hoppas att det är deras tro till Amiga 500-syntarna.
HP: Snackar vi Amiga så är PARNASSUS stilbildaren, men det är ett helt annat kapitel.
/Hatpastorn & Heidenhammer
