Något som gör mig genuint oroad är att den yngre generationen svartmetallkrigare går omkring och tror att Frankrike är ett föregångsland när det kommer till black metal. Visst, Frankrike har gjort en enorm resa det senaste decenniet med band som exempelvis DEATHSPELL OMEGA, men backar vi tillbaka till 90-talet var grodätarnas scen en fruktansvärd historia.
Medan Norge hävde ur sig klassiker efter klassiker efter klassiker pysslade fransmännen mest med tomma hot och liksminksnazism. Sedan hände något. Norrmännen blev bekväma, växte upp. Blev märkvärdiga och tappade gnistan. Fransoserna däremot insåg att de inte skulle kunna komma någonvart på att spela valhänta versioner av låtar norrmännen redan spelat in och utvecklade istället sin egen stil. Resultatet blev smått fantastiskt. Däremot får vi aldrig glömma hur usel den gamla franska scenen var.
Vi får aldrig glömma.
Även om det numera finns stora mängder fantastisk musik från landet där alla bär basker och har en baguette under armen så närmar jag mig all ny musik därifrån med största försiktighet. När jag skrev min DSBM-special nämnde jag som hastigast ett band vid namn NOCTURNAL DEPRESSION. Det är en orkester som gör mig oheligt förbannad. De summerar inte bara allt som var fel med den gamla franska scenen utan de summerar även allt som är fel med DSBM-scenen. Två spyflugor i samma smäll. De saknar kompetens. De saknar självinsikt. De saknar egentligen allt.
Likt förbannat hyllas de som gudar.
Spana in recensionerna/hyllningarna på metal-archives eller kommentarsfälten på Youtube där deras videoklipp ligger. Ni kommer att bli mörkrädda över hur många fullkomligt hjärndöda och lättduperade människor det finns här i världen. Alla med någon sorts form av rudimentär intelligens begriper att detta är smörja, varför anses då NOCTURNAL DEPRESSION vara det bästa som hänt svartmetallen sedan Greven lade bas på ”De mysteriis dom Sathanas”? Det finns två svar på den frågan. Det första är att det finns gott om dårar. Det andra är att eftersom Frankrike gjort en sådan sanslös resa på senare år tror kidsen att allt som är franskt är synonymt med fantastisk musik. Det är därför vi aldrig får glömma.
Vi får aldrig glömma.
NOCTURNAL DEPRESSIONs största hit är en bit vid namn ”Nostalgia”. Tänk er om METALLICA varit fransmän, saknat all sorts form av talang och satsat på DSBM istället för thrash. EXAKT så låter det. Tror ni mig inte? Tja, kolla in det här liveklippet så får ni höra själva.
Att videon har tvåhundratusen visningar och att alla hyllar möget till skyarna är bortom mitt förstånd. Världen har blivit biten av en rabiessmittad hund och blivit galen. Det finns dock en cool detalj med eländet och det är att en av gitarristerna lider av ectrodactyli, det vill säga att fingrarna vuxit ihop så det ser ut som en hummerklo. Givetvis var det någon mindre lyckad individ i kommentarsfältet som trodde att han tejpat fast grisklövar på armarna i sann SILENCER-anda. Man tar sig för pannan. En sak som bör tilläggas är att liveversionen är ljusår bättre än den som är släppt på skiva så ni som tror att jag överdriver när jag säger att NOCTURNAL DEPRESSION är helt hopplösa kan avvakta tills jag lägger fram bevismaterial nummer två.
Vi backar tillbaka till 2006 när gruppen släppte ”Fragments of a broken past”. Ett album som har ett snittbetyg på åttioåtta procent på metal-archives. Denna skiva är sprängfylld av den mest oinspirerade och amatörmässiga svartmetallen ni kan tänka er, men den har en extra detalj som gör att den sällar sig på min mentala topplista över det sämsta jag någonsin hört. Ni som följt denna Likpredikan ett tag vet att jag utsatt mig för en hel del tok och när jag säger att något tillhör det sämsta, då menar jag det verkligen. På ”Fragments of a broken past” finns en låt betitlad ”Suicidal metal anthems”.
Våga inte klicka bort den här sidan nu. Nu ska ni läsa och lyssna till punkt. Detta är otroligt viktigt. Vi får aldrig glömma. Kom ihåg det.
Att musikgrupper gör usla versioner av kända låtar är inget ovanligt. Något som är mindre vanligt är dock när ett band bakar in inte mindre än FEM låtar i samma bit och slaktar dem samtliga på ett sätt som saknar motstycke. Likt förbannat tycker folk att detta är det bästa de hört i hela sitt liv och de begriper inte ens att det är fem covers som avhandlas utan de tror att detta är en originalprodukt av NOCTURNAL DEPRESSION.
Ibland blir jag bara så förbannat trött.
Mellan 0:00 och 3:30 tolkar de MY DYING BRIDEs”My wine in silence” från”Songs of darkness, words of light”. Ett i mitt tycke udda låtval då plattan de tagit låten ifrån är släppt 2004 och får på så sätt räknas som en ny skiva. MY DYING BRIDE kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta då deras tidiga alster är något jag lyssnat på oändligt många gånger. Att höra ett gäng trenddeppiga fransmän framföra något ur deras katalog med legendariskt ostämda instrument och svårt utbredd nonchalans gör mig deprimerad på riktigt. Hade de våldfört sig på något från ”Turn loose the swans” eller ”The angel and the dark river” hade jag kollapsat. Nu nöjer jag mig med en svårtartad migrän och ett lättare fall av näsblod.
Mellan 3:31 och 5:22 höjer NOCTURNAL DEPRESSION ribban rejält. Här bjuder de på en sann dagcenterversion av KATATONIAs opus ”Without God”. Detta gör riktigt ont att lyssna på. Jag avgudar KATATONIA, ja förutom ”For funerals to come” då men den har jag redan avhandlat för tre år sedan, men vad i hela helvetet har grabbarna gjort för att förtjäna detta öde? Jag har hört många risiga covers på ”Without God”, men denna tar priset. Lyssna på den.
LYSSNA PÅ DEN!
Jag lovar och svär på allt som är oheligt att jag aldrig någonsin mer kommer att hacka på Renkses trumspel på ”Dance of december souls”. NOCTURNAL DEPRESSION vässar kniven och placerar den i ryggen på min barndom. Tack för den. Man blir alldeles full i skratt för nu tror man att det inte kan bli värre.
Det blir det.
Mellan 5:23 och 7:51 har NOCTURNAL DEPRESSION mage att våldta BURZUMs legendariska helveteshymn ”Erblicket die töchter des firmaments” från ”Filosofem”. Ett album som i sammanhanget har lägre snittbetyg än NOCTURNAL DEPRESSIONs ”Fragments of a broken past” på metal-archives. Det enda jag känner är ett svart, bottenlöst hat. Det finns inget som ord kan beskriva. Allt känns bara förlorat.
Mellan 7:52 och 9:53 är det dags för GORGOROTHs ”Bergtollets hevn” att få sig en rejäl omgång. Efter NOCTURNAL DEPRESSIONs tolkningar av MY DYING BRIDE, KATATONIA och BURZUM är det svårt att kunna uppfatta någonting alls längre. Allting är som ett töcken. Jag orkar inte mer. Allt är dött.
”Suicidal metal anthems” avslutas med en variant av NARGAROTHs ”Herbstleyd”. Självklart. Fucking jävla NARGAROTH, vad annat hade man väntat sig? Även om jag aldrig varit någon förespråkare av Kanwulfs tonkonst så tycker jag att inte ens han förtjänar ett sådant här grymt öde och då har jag ändå bevittnat ett av NARGAROTHs absolut sämsta gig någonsin.
Förstår ni nu varför vi aldrig får glömma?
På återseende.
/Hatpastorn
