Genom årtusendena har människan gjort saker som ansetts vara omöjliga. Öknar har korsats, berg har bestigits, oceaner har seglats och djungler har kartlagts. Enligt Steve Harris har man även slagits mot dinosaurier. Texten till ”Quest for fire” är än idag IRON MAIDENs största frågetecken. Sjukt bra låt dock. Vad har då enorma prestationer och dinosaurier gemensamt med det som jag tänker skriva om idag?
Allt.
Idag tänkte jag nämligen utföra mastodontprestationen att ta några trevande steg i den bottenlösa svavelstinkande sumpmark som kallas AOR. Adult Oriented Rock. Smaka på de orden. Vad är då egentligen AOR? Ja, omdömeslös och totalt oavslappnad musikermusik av/för/med kränkta vita män som passerat femtio brukar jag bäst beskriva det som nu när jag är vuxen. När jag var ond tonåring och hade en och samma BATHORY-longsleeve på mig i ett helt år refererade jag till genren som ”kristna bögar”. Som ni förstår är detta en fruktansvärd genre. BATHORY-tröjan har jag fortfarande kvar och kvalitén på den är helt monumental. Visst är den urtvättad, men jämför man den med min gamla ARCKANUM-longsleeve där all färg försvann efter första tvätten i 40 grader är det en ofattbar skillnad. Bli inte paff om segmentet ”Hatpastorn recenserar sina gamla hårdrockströjor” dyker upp i framtiden.
Då mina kunskaper om AOR får anses som utomordentligt bristfälliga gjorde jag det lite ”lätt” för mig och surfade in på AOR-Heavens hemsida för att lära mig mer. Ett skivbolag vars namn snabbt visade sig vara en fulländad oxymoron. Gud finns inte här.
Detta var vad jag hittade innan jag skrikande kastade mig ut från balkongen.
BAI BANG är inte bara en stad i Vietnam utan även en svensk grupp bestående av mustiga solariebruna män i lustiga hattar. Enligt en recension jag fann spelar de ”gladpoppig rockmusik med en liten partyunderton”. Ironikern och cynikern inom mig har just nu elakartad andnöd. Om vi tar oss en titt på skivomslaget till deras mästerverk ”Livin’ my dream” så ser vi fyra kavata killar i snäva byxor som svävar framför en storstad som precis håller på att försvinna i en atombomsexplosion. Jag antar att bandnamnet egentligen ska lyda ”BYE BANG”. Olustigt. Jag undrar vad det är för slags dröm de lever. De kanske bara ont vill göra och en värld förstöra. Människor som tycker att black metal är en oavslappnad genre bör ta sig en närmare titt på AOR-scenen. Jösses alltså. Här är för övrigt låtlistan på deras platta.
1. We’re united
2. Livin’ my dream
3. Come on
4. Rock on
5. Stay
6. Gonna have it all
7. Tonight
8. Rock it
9. Die for you
10. Put on her dress
Kampen mot fred och välfärd går vidare och det gör även vi.
Detta är ett typiskt AOR-omslag. Ett halvnaket tjusigt fruntimmer som gör något lite syndigt. I det här fallet håller fröken i en Jack Daniels-flaska samt stressröker. Min teori om varför hon gör detta är att upphovsmannen David Mark Pearce ser ut såhär. Öppen skjorta, halskedjor, dyr klocka som han stolt visar upp, ostyrigt hår, elak svullen uppsyn samt gitarren placerad så den påminner om en erigerad penis. Man blir faktiskt lite illa till mods. Sist jag blev illa till mods när det kommer till musik var när jag som tolvåring fiskade upp PUNGENT STENCHs platta ”Dirty rhymes and psychotronic beats” ur skivbacken på Sundsvalls skivbutik. Det omslaget skrämmer än idag vettet ur mig. Jag har inte hört en ton David Mark Pearce men jag kan gissa hur det låter. Evighetslånga gitarrsolon för att dölja undermåligt material. Gitarrerna högst i mixen. Programmerade trummor. Självklart sjunger han själv trots att han inte borde. Minst tre låtar med ordet ”love” eller ”vikings” i titeln. Allt paketerat med ett fagert fruntimmer på skivomslaget för att locka kåta gubbar till köp. Det är fan så man blir förbannad. Vi traskar vidare.
DRIVE SHE SAID. Nja, hon skrek nog snarare ”Drive” till sin väninna samt hamrade med handflatorna på instrumentpanelen när hon fick se denna bjärta duo komma spankulerandes på trottoaren. Den långa snubben längst bak har helt seriöst en skjorta som trotsar naturlagarna. Att den är uppknäppt till naveln verkar vara industristandard inom dessa kretsar. Nu kommer en seriöst menad fråga. Är det någon som någonsin, någonstans, någon gång tyckt det sett hett ut? Är det någon slags hemlig kod? Vad vill de egentligen ha sagt? Om man är vältränad kan man ju förstå att man vill visa upp sig, men den enda styrketräning AOR-folket verkar begagna sig av är när de kämpar på sig de alldeles för trånga Domus-jeansen på morgonen. Att den håriga gnomen med lila/illafärgad skjorta försöker få plats med händerna i de minimala fickorna på sin skinnväst är nästan bedårande. Jag vet inte hur många skivor DRIVE SHE SAID har gjort men jag vet att de använt ordet ”love” mer omfattande än VON mässade ”Satan” på ”Satanic blood”. AOR kanske inte är den bästa musikgenren, men den är tammefan den roligaste. Vi åker vidare.
GRIMSTINE har fattat poängen med hur roligt AOR är. De ser åtminstone glada och lite avslappnade ut. Utan att ha hört en ton kröner jag dessa till genrens absolut bästa band. Lirarna ser faktiskt trevliga ut, något som är lika vanligt inom AOR som en bussterminal utan minst en högljudd alkis.
Mark Spiro har just släppt en skiva betitlad ”It’s a beautiful life” och vi kan ju alla se hur tokförtjust han är över den saken. Han kanske är putt över att den övermulna världen lutar åt höger eller att han glömde ta på sig en skjorta den här dagen då fotografiet togs. Vem vet? Bilden ser ut att vara tagen i Härnösand och vips fattar jag varför han ser så grinig ut. ”It’s a beautiful life”. Den titeln i samband med det här fotografiet är ren och skär briljans.
Det här är true AOR. FATE har fattat allt. Arnold Schwarzenegger i mentalsjuk skjorta till vänster. Check. Långhårig människa med armarna i kors. Check. Matte från SINS OF OMISSION/MÖRK GRYNING om tjugo år om han snöar in på snabba solglasögon och hälsovådliga skjortor. Check. Bister min, öppen skjorta, tusen halskedjor. Check. Ännu snabbare glasögon, ännu mer öppen skjorta, ännu fler halskedjor. Check.
Efter lite efterforskningar visar det sig att FATE grundades av Hank Sherman från gudomliga MERCYFUL FATE. Jag tar tillbaka allt elakt jag sagt om FATE. Förlåt. Vänta lite nu. Hank Sherman hoppade av redan 1988? Ja, då är FATE inte bara ett fruktansvärt AOR-band, de är även ett DANSKT fruktansvärt AOR-band.
WHITE WIDDOW. Märklig stavning på namnet, men det finns säkert någon bra förklaring till det. Bandfotot är emellertid fantastiskt. Längst till vänster har vi killen som sover, äter och skiter AOR. Han drar sig inte för något och han står för allt. Inklusive den där kavajen. Sjunger han om att ”fly away on the wings of destiny” så är det EXAKT vad han kommer att göra. De andra grabbarna däremot är inte lika övertygade längre. Han i lila vad-det-nu-är står bokstavligen och vacklar. Antingen sällar han sig med de övriga skeptikerna eller så går han all-in och omfamnar AOR-livsstilen fullständigt. Han har inte bestämt sig riktigt än och det ser vi tydligt på hans ansiktsuttryck. Vad som helst kan hända. Den långhåriga snubben i mitten spelar garanterat trummor i ett ganska hyfsat death metal-band som lånat en hel del från tidiga MY DYING BRIDE. Efter åratal av tjat har han gått med på att lägga trummor på WHITE WIDDOWs senaste opus ”Serenade” och nu finner han sig i den prekära situationen att han måste visa sin nuna på ett bandfoto med gruppen ifråga. Han är inte nöjd. Grabb nummer fyra gillar att spela bas, lyssna på tidiga ACCEPT samt att ha allmänt trevligt. Just nu vill han bara springa iväg och väntar bara på den stund då kille nummer tre slutligen fattar beslutet att lämna lokalen så han slipper springa själv. Sist har vi killen som låtsats gått fel och tittar in i kameran med spelad förvåning. I omklädningsrummet ligger det kilovis med absurda klädkreationer som AOR-mannen plockat fram som den här grabben vägrat ta på sig. Det kommer att bli problem i det här bandet. Sanna mina ord.
CRYONIC TEMPLE. Nä, nu vågar jag inte skriva ett ord till för den rakade gentlemannen ser ut att vilja slå ihjäl mig.
På återseende.
/Hatpastorn
