Inom en snar framtid kommer min och Heidenhammers artikelserie om vilket hus i King Diamond-mytologin man helst skulle vilja bo i. Utan att överdriva så kan jag säga att de inläggen kommer att bli legendariskt djuplodande då vi gick ner på atomnivå och när jag säger atomnivå så menar jag verkligen det. När man på fullaste allvar sitter och räknar ut vad driftskostnaderna skulle vara om man valde att bo i kyrkan han sjunger om på ”House of God” vet man att det gått för långt. Detta inlägg får därför ses som en inkörsport till lite tyngre grejer som komma skall.
När Heidenhammer föreslog det här segmentet så placerade sig mina ögonbryn uppe vid hårfästet och alla som passerat den ädla åldern av trettio kan raskt räkna ut att det är hyfsat högt upp. När jag väl idisslat vad människan faktiskt sagt höll jag med om att det skulle vara en kul idé. Vad innebär då hela den här ”flyttar in”-grejen egentligen? Jo, det ska jag tala om. Tanken är att man ska välja tre svart eller dödsmetallrelaterade skivomslag som man skulle vilja bo i och motivera varför. Vid en första anblick så ter sig denna idé en smula märklig, men faktum är att dina val säger mer om dig som person än du kan ana. Hjärnskrynklare skulle faktiskt kunna skrota sina Rorschachtest och köra den här varianten istället.
När jag då fick frågan om vilka tre omslag jag skulle vilja bo i föll mina tankar direkt på omslaget till EMPERORs ”In the nightside eclipse”. Jag menar, vem vill inte bo där? Sedan började jag tänka efter och det var väl där som det spårade ur. Först och främst. Hur fan tar man sig till jobbet? Man lär ju knappast kunna ta bilen och går man finns det en hundraprocentig chans att man blir knullmördad av bruna orcher med spetsiga hattar. Ett annat stressmoment är ju liemannen som cirkulerar ett stenkast från ens bostad. Den dåliga stämningen som uppstår när man har främmande och måste förklara att det är döden själv som planlöst dundrar omkring ute på gården lär vara legendarisk. Sedan har man ju en hel del frågor gällande planlösningen på det där tornet som man bor i. Nä, ”In the nightside eclipse” går tyvärr bort.
Det var nu det blev svårt. Riktigt svårt. Så svårt att när jag senast surrade med Heidenhammer kom vi överens om att vi skulle välja ett omslag att bo i och två man skulle kunna tänka sig att semestra i. Uppenbarligen kryllar det inte precis av omslag inom de extremare musikstilarna som man kan tänkas flytta in i på en mer permanent basis. Nu sitter det garanterat någon där ute i världen som vill visa sig på styva linan och säga att den vill bo i omslaget till typ ”Butchered at birth” eller liknande. Släpp sargen. Å andra sidan skulle jag hemskt gärna vilja göra ett studiebesök i ”Gallery of suicide”-omslaget. Ett skivomslag och ett textkoncept som gjorde att jag verkligen ville lära mig att uppskatta CANNIBAL CORPSE. Tyvärr gick det åt skogen, men bilderna och textkonceptet känns fortfarande fräcka. En guidad tur genom ett gigantiskt palats där folk tar livet av sig på alla möjliga och omöjliga sätt känns ju kanske spontant inte som någon nöjessemester, men nyfiken är man i alla fall. MORTIIS tidiga omslag där han helt sonika nöp konstverk av John Bauer vore kul att besöka, fast å andra sidan räcker det med att kliva utanför dörren här i Sundsvall så får man natur kastat i ansiktet. Om man går åt rätt håll vill säga. Går man åt fel håll finns det bara tung industri som spyr ut godsaker ur skorstenarna. ”Stargate”-omslaget vill jag emellertid besöka bara för att se spektaklet med egna ögon. Sedan vet jag inte om MORTIIS skulle räknas rent genremässigt. Ja, såvida man inte hänvisar till det som Per Sinding-Larsen sade på bästa sändningstid i något musikprogram han hade på SVT:
Nu spelar ju inte MORTIIS black metal utan han spelar death metal.
Jag skrattade rått.
Mot bättre vetande. Här kommer mina tre val. Det första vill jag bo i och de två andra kan jag tänka mig att semestra i.
1. LAKE OF TEARS – ”Neonai”.
Först tänkte jag välja ”A crimson cosmos” med samma band men det är något med färgen på himlen som gör att jag får begynnande migrän. Sedan så känns ”Neonai”-omslaget betydligt mera kravlöst. Jag menar, hur många problem kan man egentligen ha om man bor i en svamp och tillbringar sina dagar med att rida på kråkor tillsammans med enorma färgglada harar. Till och med solen ser kontent ut. Frågan är dock om jag skulle vilja bo där året runt. Man lär bli lite mätt på att spendera dagarna med att bara flumma omkring. Fast å andra sidan misstänker jag att det skulle ta ett bra tag innan man tröttnade på kråkflygning. Nu finns det garanterat någon ornitolog/viktigpetter ute i läsarkretsen som vill påminna mig om att det där är korpar och inte kråkor och att LAKE OF TEARS knappast spelar döds eller black. Visst, det går lika bra det för då föreställer omslaget ett somrigt Blashyrkh och vips kammar jag in några svartmetallpoäng och kan hävda att LAKE OF TEARS är ett black metal-band. Gränsryttare säger ni. Geni säger jag.
”Neonai”, kom igen. Vem vill inte bo här? Alla är välkomna.
2. SUMMONING – ”Old mornings dawn”.
En tältsemester i denna skönhet skulle ju inte sitta fel. Att det är sjukt stenigt och svårframkomligt skiter vi i. Då min hud reagerar på sol som vatten reagerar på en Mogwai känns både solmängden och temperaturen rimlig. Myggratiot kan vara farligt högt, men det kan omöjligt vara värre än vad det var i Lycksele 1989. Året då det var så mycket mygg att man inte kunde andas om man var dum nog att ge sig ut i skogen. Då var det jävligt roligt att bli tvingad på fisketur av farföräldrarna till något svartvatten mitt ute i skogen. Mört, mygg, människoförakt. Där snackar vi ohelig treenighet.
Bara man slipper myggen vore dock SUMMONING-omslaget rena drömmen att semestra i. Tjusig natur och inte en människa i sikte. Fantastiskt. Ibland behöver det inte vara så förbannat avancerat. Varför ratade jag då MORTIIS men valde SUMMONING? Det har jag ingen aning om men jag antar att eftersom jag lyssnade på de sistnämnda innan jag satte igång att skriva kan det haft en viss inverkan. Tur att jag inte lyssnade på TROLLs ”Drep de kristne”. Den byn vill man ju knappast sätta sin fot i. Inte nog med att det kryllar av kristna bönder, visar man sig utomhus blir ens lekamen ramponerad av beväpnade hårdrockstroll. Jag betackar mig.
3. RESURRECTION – ”Embalmed existance”.
Jag är verkligen inget större fan av RESURRECTION, snackar vi death metal ingen brydde sig om lyssnar jag mycket hellre på galet underskattade BRUTALITY. Däremot uppskattar jag omslagsartisten Dan Seagrave och därför valde jag att ta detta omslag från hans hemsida och på så sätt slipper man trötta logotyper och trista typsnitt. Detta är inte ett av hans snyggaste verk men i det här fallet rör det sig om semester och här vill man ju utan tvekan spendera ett par månader med att bara strosa omkring och kolla på alla sevärdheter. HP Lovecraft möter HR Giger, som gammal rollspelsnörd gör man i brallan av bara tanken. Sedan verkar det vara sådär skönt folktomt. Blir semestern lyckad skulle jag nog kunna tänka mig att bo i det här omslaget.
Handsken är kastad. Nu väntar jag med spänning på vilka skivomslag doktorn och herr Hammer väljer.
På återseende.
/Hatpastorn
